Vi sitter i en ribbbåt. Det cirkulerar en havsörn ovanför oss. Vattnet är ibland turkost, ibland helt svart. Lite snö på bergstopparna. Drar in iskall luft rakt ner i mina lungor och tänker HELVETE VAD LYCKLIG JAG ÄR. Jag befinner mig på världens vackraste plats tillsammans med världens bästa kollegor.
Tar upp kameran och tar en bild på havsörnen. Tittar mig runt i båten och inser att alla dom andra gästerna också tar bilder … på sig själva. Snart har dom tagit 100 bilder. På sig själva.
Jag är mitt i det här och jag tar ofta bilder på mig själv. Får ofta beska kommentarer om det. Jag tycker verkligen att man ska älska sig själv, och det är helt ok att vilja ta en bild på sig själv då och då men man måste se sitt sammanhang också. Och då menar jag allt från att ibland lyfta blicken och se andra till att fundera på om det finns någon du kan hjälpa. Finns det någon som du kan göra dagen bättre för? Hur påverkar det du gör just nu dom runt dig?
Vissa dagar blir jag så trött. Ledsen. Dagar då jag måste ta bilen till skolan och upptäcker att föräldrar parkerat vid vägkanten så det blir kö åt bägge hållen. Föräldrar som parkerar i slingan där det står 10 skyltar om att man inte får stanna. Jag fattar inte. Ser dom inte sitt sammanhang?
Är just du så viktig att du måste få parkera nära och göra så det blir farligt för barnen? Andra föräldrar måste köra upp på trottoaren eller köa så dom blir sena till skolan/jobbet.
Jag undrar om det är samma föräldrar som ler lite åt sina barn när dom studsar upp och ner första skoldagen när läraren säger åt dom. Ser dom inte sitt sammanhang? Ser dom inte vad dom gör i förlängningen? Att dom med sin handling säger till sitt barn att det är ok att studsa upp och ner och förstöra för resten av klassen. Det är inte ok. Respekt åt bägge håll. Precis som läraren ska ha respekt för eleverna så ska eleverna ha respekt för läraren. Men ett barn som aldrig får reda på vad som är rätt och fel kommer agera utifrån det resten av sitt liv.
Det som är rätt för mig kanske inte är rätt för dig men kan vi inte enas om att människor är lika värda och precis som det inte är ok att du skriker rakt ut på jobbet, tar all plats så inte någon annan kollega får uttrycka sin åsikt så är det inte ok att ditt barn gör det i skolan. Det ditt jobb som förälder att uppfostra ditt barn att se sitt sammanhang. Inte läraren. Läraren ska förmedla kunskap. Min fråga är hela tiden vad jag som förälder kan göra hemma för att hjälpa läraren att göra sitt jobb bra.
Jag fick höra om en klass på mina barns skola där läraren inte får ge läxor, för att några föräldrar gått ihop och menar att det är kränkande. Först blev jag förvånad. Sedan förbannad. Och samtidigt ledsen.
Läxor är inte livet och det finns många andra bra sätt att bedriva skolverksamhet, men vi har valt skola för att vi tror på den och i den så ingår läxor. Jag vill att mina barn ska lära sig ta ansvar, att se sitt sammanhang och hjälpa till när dom kan. Och i mitt jobb (ser det inte som ett jobb utan som ett otroligt privilegium att jag får leva och bo med min familj) så ingår det att sätta gränser och bland annat sätta mig ner varenda vecka och hjälpa dom att läsa sina läxor. Jag vill att mina barn ska ha det tungt ibland för att jag tror det gör dom bättre rustade för framtiden. Jag blir så otroligt glad över att min dotter springer Kalvruset och sedan kommer hem och säger att hon vill göra det igen. Det var JÄTTEJOBBIGT men SÅÅÅÅ KUUUUL. Och så vill jag att hennes liv ska vara, alltså att det gärna får vara jobbigt om det är värt det. Jag vill att hon ska få uppleva motgångar som sedan leder till något bra. Om det gäller att lära sig nya saker genom att läsa läxor eller ta sig till friidrottsträningen fast det är lite motigt just den här decemberdagen spelar ingen roll.
Det är värt det. Och jag försöker förmedla det genom allt jag gör. Jag försöker förmedla att om man verkligen lyssnar inåt så är det inte så jobbigt. Inte när det leder till något man verkligen vill.
Jag har vänner som jobbar som högskolelärare och dom berättar att det hänt något dom senaste åren. Det finns föräldrar som ringer dom och frågar om vilka läxor deras barn har. Ja du läste rätt. Det är vuxna barn som låter sina föräldrar ringa. Eller rättare sagt, det är föräldrar som ringer åt sina barn. På rikt.
Jag ska helt ärligt säga att det här inlägget inte riktigt tog den väg jag tänkte. Och jag är på inget sätt perfekt. Jag försöker hjälpa till där jag kan, men har med åren också insett att jag är grymt bitter när det gäller giriga människor. Har man en gång gått över gränsen så har jag svårt att motivera mig själv att någonsin ge den personen något igen. Men dom som ibland lyfter blicken, ser sig runt och hjälper någon annan kommer ha min vänskap förevigt. Ibland curlar jag mina barn nå så fruktansvärt men jag hoppas att dom i slutänden ska ha fått en stark självkänsla så dom inser att ingenting är omöjligt men du behöver inte skada dig själv eller andra människor för att nå dit.
Det här inlägget drog iväg åt flera konstiga håll så jag kan likväl också berätta vad som malt om och om igen i min hjärna idag.
Nyval. Hur ska vi göra för att det ska bli bättre i mars? Samma människor som skrek högst om att SD är idioter då – gör det igen nu. Det fungerade inte i september. Så nu undrar jag vad vi ska göra för att förändra. På riktigt.
Jag kan förstå att många röstar på SD. Ja, du läste rätt, jag kan förstå. Jag tycker inte det är rätt men jag kan ta in att människor inte tycker som jag. Och det är där jag tycker vi måste börja. Förstå varför. Diskutera och inkludera för att förändra. Om alla partier fortsätter ta avstånd från SD och invandrarpolitiken så kommer dom fortsätta äga den frågan och få ännu fler väljare. För mig veterligen har ingen, absolut ingen förändring egentligen skett.
Och på något märkligt sätt tycker jag mina tankar hänger ihop. Att vi inte ser vårt sammanhang. Att vi inte diskuterar på riktigt, ser andras verklighet och diskuterar utifrån det. Jag vet inte riktigt. Men jag vill väldigt gärna höra vad du tror och tycker!
Hur förändrar vi? Vad ska vi förändra? Eller behöver vi inte förändra något?
Berätta:
12 reaktioner på ”EGOSAMHÄLLET & SD”
Klokt 🙂
Bra skrivet! Är lärare, men som tur inte i Sverige, utan Finland.
Väldigt tänkvärt och intressant! Jag tycker att det är grymt med god självkänsla, men ogillar skarpt självupptagenhet. Det sistnämnda tycker jag verka ha ökat markant i vårt samhälle. Kan det bero på rädslor framför allt..?
Bra skrivet Sofie!
Kram på dig.
Jomen, så är det ju. Den sjuka exkluderingen av snart … 20 (?) procent av väljarkåren är ett ytterst märkligt fenomen. Lyft blicken. Tala. Och sluta uteslut.
Vi cyklar till skolan varje dag. Jag känner mig som “Mulle-Mamman”. För vi är snart ett unikum bland alla bilar.
Ofta kommer bilarna körande på två hjul i sista sekund. Ofta blir vi prejjade av föräldrar med barn i sina bilar.
För att de är viktigare. Deras tid är viktigare. Mitt barns liv är inte viktigt.
Alla barn är allas ansvar. Jag känner mig som en liten mus när jag om och om upprepar detta inför tomma ögon.
Ingen verkar förstå innebörden av vad jag säger, för deras prinsar och prinsesson är väl ändå viktigast.
“Vad är hon för kommunist?”
Det sjuka är att jag har slutat se mig för när jag går över vägen på ett obevakat ställe där vi ska över på vägen till skolan.
För det är det enda sättet att få bilarna att stanna. Om jag stannar och ser till att ha ögonkontakt, då kör bilarna helt sonika förbi. Men om jag stirrar rakt fram och går rakt ut. Då stannar bilarna. Kanske är det en reflektion av hela vårt samhälle.
“Bara gå, rakt fram, utan att titta på något. Sök inte bekräftelse, utan visa bara -Jag ska fram, till varje pris, det här är min rätt”.
Riktigt bra skrivet! Jag har själv inte barn och kan inte relatera till det, mer än att jag håller med din syn på det hela.
Det där med att lyfta blicken däremot, att välja livet och det som är viktigt istället för selfies och sociala medier. Där håller jag med till hundra procent. Jag älskar ju att fotografera (kolla in inlägget om Grönland förresten, du som gillar äventyr! https://explorista.se/bilder-fran-vackra-gronland/ ) men ibland lägger jag bara kameran i knät och upplever allt runt mig, att vara i den verkliga världen och inte se den genom kameralinsen för att kunna visa den för alla andra.
Önskar dig en skön helg!
Mycket mycket bra! Klart att utanförskap och frustation, både hos infödda svenskar och nyanlända växer i områden som tar emot många nyanlända eftersom vi är så dåliga på integration! Det är det jag hoppas debatten ska handla om nu istället istället för att som vänstern skandera “inga rasister på våra gator” och låtsas om så att SD inte finns – det kommer bara göra dem än större i valet i mars!
Älskar att du snackar samhälle, Sofie! Det där med att prata eller inte prata är nog inte så enkelt som det låter. De övriga partierna har varit väldigt fasta i sin övertygelse att snackar man med SD så släpper man in dem i etablissemanget. Då stöttar man indirekt deras politik, som bygger på att människor inte är lika värda. Och då, i sin tur, normaliseras och sprids synsättet att invandringen och invandrare är ett problem. Det har skett i våra grannländer och i många andra europeiska länder. Det leder mig till att dra den här slutsatsen: så länge ingen förklarar för mig hur man kan prata med SD utan att det stärker dem och deras människosyn, så tycker jag att de övriga partierna gör helt rätt i att stänga dörren för samtal. Vi 87% övriga, utanför SD, vill inte att en sådan bild av samhället normaliseras.
Som före detta centerledaren Olof Johansson så klokt sa nyligen i en radiodebatt “detta är en internationell fråga och den kan bara lösas internationellt”. Vad han menade, uppfattade jag det som, är att flykting- och migrationsströmmar härrör från kriser och konflikter i världen. Det är genom att bidra till att lösa dem, och genom att dela mer jämlikt på bördan att ta emot behövande som flyr, som vi kan göra något konstruktivt. Inte genom att definiera invandring och invandrare som ett problem i sig, utan genom att fråga oss hur vi kan samverka internationellt för att lösa grundproblemet: att folk flyr för sina liv eller flyttar på sig för att de inte kan få utbildning och försörjning i sitt hemland.
Du är så klok Sofie, en sann inspirationskälla.
Hm ja, i den lilla byn jag kommer från röstar 25% på SD. Det är ju knappast så att många av mina vänner, släktingar och bekanta där har blivit rasister och fascister. Många som bor där är ju faktiskt invandrare från den tid på bygden var full med industrier och arbetstillfällen (turkar, juggar, finnar, greker mfl).
Men det enda som öppnat där i sentid är ett stort asylboende, i princip allt annat här stängt, vårdcentral, bibliotek, busslinjer, bensinmacken, ICA mm.
Skolan har ju utökat också iom flyktingarna förståss, men det är ju inte helt utan växtvärk. Jag hade inte heller tyckt det var så kul att skicka mitt barn till en klass där en fjärdedel av ungarna inte kan svenska och är traumatiserade, utan att det egentligen finns resurser för att ta hand om det, men sånt vågar jag aldrig säga rakt ut i Stockholm (där jag bor nu). Då är jag rasist.
Kanske kan invadringen bidra till att samhället växer och får tillbaka sin service, men i dagsläget så är det stora spänningar i byn och alldeles för få jobbtillfällen.
Jag är själv invandrare i andra generationen, och skulle inte tänka mig att rösta på SD, men jag fattar varför en del gör det.
Jag läste från början till slut och säger som föregående:
Klokt, välskrivet och engagerande. Jag kan bara hålla med och hoppas att fler kommer till insikt med att VI är samhället, vi tillsammans, vi allihopa.
Många teman i inlägget men jag tror sammantaget att vi måste prata mer. Om varför SD får så många röster. Om hur vi ska ta hand om alla som bor i Sverige på ett bra sätt. Om hur vi ska förstå varandra. Om hur vi ska ta ansvar, visa respekt… O.s.v… Det är en tid av förändring, hoppas bara vi tar chansen att styra åt rätt håll…
Vilken fin människa du är du har helt rätt i allt du skriver , själv blir less jag på alla som tjatar om vad har du gjort och man ska hela tiden var någon typ av superstjärna mvh en medmänniska