IRONMAN KALMAR 2014

Ironman Kalmar. 3860 meter simning, 18 mil cykel och ett marathon på det. Det är långt. Jättelångt. Får nypa mig själv i armen och påminna mig om att jag gjort det förut. Det går bara man tar det simtag för simtag, tramptag för tramptag och steg för steg. Det där som började med en ”simkurs för vuxna” för fem år sedan har nu resulterat i nio Ironman.

Det är första gången jag är riktigt besviken efter en tävling. Ironman Kalmar är den enda tävlingen jag jämför mina tider mot föregående år. Det var min femte i Kalmar och jag har tidigare blivit bättre och bättre. Men inte i år. Hade en dag där jag fick plocka upp mig själv om och om igen från jobbiga och negativa tankar.

Följ med mig runt banan 3860 meter simning, 18 mil cykel och 4,2 mil av något som liknar löpning.

När jag på morgonen gick ner och tog av täcket (det gula regnskyddet) av Tysken så upptäckte jag att den nya vattenflaskan på styret läcker när Tysken står lutad i sin ställning. Insåg att flaskan skulle vara tom när jag kommer upp från simningen så jag satte den i ramen och tänkte att jag får flytta upp den innan jag börjar cykla. Skönt att bara känna ja, ja, då gör jag det. Inte det minsta stressad.

Sa hej till lite vänner, tog den traditionella bilden med Erika i mitten och Lanttosisters på varsin sida. Syster Lisa och Anders ska få barn kring den 27 augusti så hon agerade supersupport, intervjuades i radio och fotade.

Hittade Anders och Greger. Tillsammans har vi gjort 82 Ironman. Igår gjorde Anders sin 9:e, Greger gjorde sin 64:e och jag min 9:e. Förra året gjorde Greger 30 Ironmans under 30 dagar. Om någon någonsin tycker att jag har gjort många menar jag. (Veckans bästa läsning var den här – hur Greger tränar. Läs!)

I år var det en ny slags simstart i Kalmar. Tidigare har alla startat samtidigt, förra året var det rent slagsmål under simningen. I år så fick man ställa sig med den grupp man tror man tillhör och så gick man i som ett långt tåg, tiden började tas när man passerade en tidsmatta just innan vattnet. Fungerade så bra!

Jag och Erika ställde oss längst bak i 1:10 eftersom det är vad vi planerar simma på. Har simmat på 1:15 men alltid känt att jag mesar på simningen och tar det lugnt. Planen var att trycka på och våga lägga mig bakom bra fötter (det är lättare att simma om man ligger bakom någon). Vi värmde upp med ett gäng övningar som Andreas gett mig. Träffade Karin och gick tillsammans ner i vattnet. När vi närmade oss rampen så gjorde vi high-five och klev i.

Så skön start! Ingen trängsel. Under ett långt tag har jag Erika till höger om mig. När jag andades hörde jag publiken och ”Wake me up”. Tryckte på. Hittade inga fina fötter men tycker jag simmade och siktade hyfsat bra. Tyvärr kändes simningen snabbare än tiden visare efteråt.

På väg upp ur vattnet ser jag Lisa och hon hänger på in i växlingstältet. ”Är barnet på väg?” frågar jag. Vi har skämtat om att hon kommer ropa ”vattnet har gått du måste springa snabbt” till oss när vi växlar mellan cykel och löpning.

Av med våtdräkten, på med hjälm och cykelskor. Brukar stå upp men förra året halkade jag när jag tog på mig skorna och skrapade knät så det blödde lite resten av dagen …

Ut och trampar igång benen. Publiken är helt vild. Jag skämtar inte, Kalmars publik är bäst i världen. Ingen annan Ironman är ens i närheten. Jag trodde Nice, Brasilien, Österrike eller Schweiz skulle vara bättre men nej, nej, nej. Dom är inte i närheten av Kalmars publik. Dricker lite och svänger av mot Ölandsbron. Lägger mig längst till höger och börjar sega uppför. Benen är lite trötta och jag håller igen lite, det är 18 mil som ska cyklas.

Hälsar på lite människor, blir glad över att Mattias bränner förbi mig, det betyder att han haft en bra simning, tidigare år har han kommit efter 10 mil eller så. Desiree hejar när hon kör om. Någon annan hojtar Lantto, kör hårt. Först går det upp. Sedan går det ner. I med tyngsta växeln. Jag jublar. Tysken jublar och vi swischar förbi alla som kört om oss uppför. Åh vad jag älskar det här. Älskar. Älskar. Älskar! Benen känns bra.

Svänger höger och så plötsligt känns det inte bra. In med energi men det är som att benen inte svarar. Kraften som brukar finnas där fanns bara inte. Det kändes som att cykla med bromsen på hela vägen. Vinden kom mest från väster vilket betyder sidvind mestadels av vägen på Öland. Efter 7-8 mil så var det rak motvind över Alvaret. Vackert men sååååå tungt. Min klocka hade bestämt sig för att inte visa sträcka så den stod på 0 meter hela dagen. Tänkte att det finns säkert någon mening med det. Och det kommer en skylt varje mil (ja, tanken att nu har dom nog glömt skylten kom rätt ofta upp i mitt huvud…) Men jag såg klockan och km/h. Från att ha legat över 30 km/h hela tiden så stog det plötsligt 20-någonting över Alvaret. Psykiskt nedbrytande.

Förbi kommer rena klungor med folk. Det var rätt många gäng som uppenbart körde ihop. Trist. Men det var också den enda gången där jag såg mycket klungkörning. Annars tycker jag domarna gjorde ett bra jobb och sa till när dom såg något men var lugna när dom såg att det var svårt att göra något annat än sitt bästa med att hålla avstånd. När det är mycket folk så blir det ibland svårt så jag blir så glad när det märks att dom ser vad som är klungkörning och när det bara är lite jidder för tillfället för att det är mycket folk där just då. Dryga 2000 cyklister, det är klart det är mycket folk på vägen men det här var det bästa året, tror att simstarten gjorde att det inte blev lika trångt på cykligen som det brukar.

Hejade på dom jag känner både dom som körde om och som jag körde om. Sussi trampade förbi mig på Öland, jag kom om henne när det gick lite nerför och hojtade ”tryck på nu Sussi, jag tror på dig!” Förra året gick vi i mål samtidigt, i år vill hon vill kvala till Hawaii och har tränat otroligt mycket och bra.

Upp över Ölandsbron och tillbaka till fastlandet. Rondellen i Kalmar är alltid en energiboost efter att ha umgåtts med sig själv i 12 mil och mest bara hört sina egna tankar så får man höra HEEEEEJJJAAAAA SOOOOOFFFIEEE i flera minuter. I rondellen hör jag speakern heja och skrika att här har ni en tjej som alltid bjuder på ett leende. Hör syster Lisa heja och vinkar. Alltså ingen förlossning ännu.

Sträckan på fastlandet är otroligt trist i jämförelse med Ölandscyklingen. Många 90 graders kurvor, stundtals dålig asfalt (känns rätt mycket i rumpan redan som det är …) och det är svårt att få något flyt i cyklingen. Möter Leanda Cave och skriker HEJA LEANDA. Hon ser ut som en maskin. Helt stilla överkropp och bara ett par starka ben som trycker på. Jag visualiserar att jag är hon och trycker på. Benen svarar inte. Klockan står fortfarande på 0 meter. Men jag fortsätter framåt. Vänder negativa tankar och tramptag för tramptag tar jag mig framåt. In i växlingsområdet. 06:07 cyklade jag på. Samma tid som i Österrike i juni. Där var det 1600 meter berg. Besviken är bara förnamnet men att kliva av för att dagen inte börjat som jag tänkt finns inte i mitt huvud. Jag fokuserar om och tänker att jag äntligen ska få springa. På med löparskorna och tar min flaska med lite resob i. Börjar tassa framåt. Först en vända i stan, nästan direkt ser jag Lisa, Magnus och Ahn-za. Åh, känslan av att få ett heja av någon man känner. Kärlek.

Ungefär samtidigt så kommer en cykel ”1 WOMEN”. Leanda så klart. Fick ett ”GO SOFIE” av henne. Även det gav energi.

  

 

Sprang igenom dom första energikontrollerna och tog små små klunkar från min flaska. Efter en mil hittade jag Tor som höll samma fart som mig. Blivande elektro-ingenjör som egentligen tränar MMA. Vi pratade oss igenom en mil men sedan ville han stanna till en extra minut och jag fortsatte. Hittade Emelie och vi plockade upp Jenny som börjat gå. Ska du inte med? Jo sa hon och så pratade vi oss igenom några kilometer. Hittade en tjej som var nästan likadant klädd som mig så vi svepte med henne också.

Nu kan man tänka PRATAR HON UNDER ETT MARATHON? Jag säger JA! I det här fallet. Kroppen gör ont men om man får tänka på något annat så rullar kilometrarna fortare och att springa i prattempo är alltid snabbare än att gå. Och som 64-Ironman Greger säger så är det antingen energi eller huvud som tar slut på en Ironmanmara. Är det inte energin så är det huvudet. Kroppen har alltid lite kvar att ge.

Erika sprang om mig efter en mil eller så. Hur mår du frågade hon. Tungt men bra, precis som det ska vara sa jag. Du då? Tungt sa hon. Så tassade hon förbi. Vände sig om och skrek ”Men Sofie, du vet svaret på allt. Livets mening. Ta en geeeel” och så försvann hon skrattande.

Under en Ironman mara brukar vi skämta om att ”just nu skulle jag inte vilja ha mitt löpsteg analyserat av en löpcoach”. Undrar vad Putte som är en av Urban Tribes löpscoacher säger om sitt eget löpsteg efter 3,8 km simning, 18 mil cykel och 3 mil löpning.

Greger och Anders hittade varandra under löpningen. Anders hade som mål att gå i mål innan 11 timmar … och lyckades!!!

Johan Tullare träffar vi varje år i Kalmar. Varje år har jag tagit en bild när vi äter pizza ihop. I år fick det bli en löpbild istället. Alltid kul att ses!

Man springer tre varv och varje varv får man ett armband. Det är det finaste armbanden ever just där och då. När jag och Lotta som min rosa kompis visar sig heta, har två så jublar vi och säger att nu ser vi det här för sista gången idag. Och det här. Och det här. Och det här. Nu är det bara 10 kilometer kvar. Nio. Åtta. Sju. Ungefär varannan kilometer är det en energistation och vi springer mellan varje och går igenom dom. Två kilometer kan man alltid springa. In med gel varje halvtimme. Liten sipp vatten och energidryck varje station. Lite chips när man vill festa till. Tackar alla funktionärer för dagen. Dom är så bra. Dom där leende människorna i röda tröjor. Dom stoppar trafiken åt oss, hejar, bjuder oss på energidryck och ger oss fina armband. Åh vad vi älskar dom!

Det går inte fort men det går framåt. Vi pratar om vad vi ska göra när vi kommer till himmelriket för en som precis gjort en Ironman. Athletes garden. Isbad för benen, massage, soppa, pizza, frukt och öl …

Plötsligt är vi där. Målrakan. Några av dom bästa minutrarna varje år! Och Kalmars målraka är den bästa i hela världen. Man har sadistiskt nog lagt den så man springer förbi och tar höger tre gånger innan man den fjärde gången får springa in i mååååål. Det är precis så man ryms två stycken i bredd och publiken står längst med hela vägen. En gång om året får man känna sig som en superhjälte och det är här och nu. Jag och Lotta ler så ansiktet nästan spricker. Vinkar åt publiken.

Dagens bästa stund!

Lotta, tack för bra sällskap! Eftersom hon startat sin simning två minuter efter mig så fick hon en bättre tid trots att vi sprang in i mål samtidigt. Lite trist att inte veta hur man ligger till jämfört med andra men så värt en bra simstart.

Väl i mål får jag krama syster Lisa. Bägge gråter. Vet inte varför men hela stämningen är så knäpp, härlig och känslosam. Som jag skrev häromdagen alla känslorna är upphöjt i 10. Det är glädjetårar och Lisa vet precis hur ont i kroppen man har sista milen på en Ironman. Hon vet precis hur härligt det är att gå i mål.

Man får sin medalj och så följer en funktionär med en och visar var allt är. Fast det hon/han egentligen gör att att kolla att du är ok. Många är så fyllda av adrenalin att dom tar sig i mål, men faller ihop efter några minuter.

Som Sussi som bars ut på bår efter målgång.

Isbad om man vill. Jag gillar!

Anders lyckades som sagt var. 10:55:20. Så bra. Grattis!

Syster fotade hela dagen och det kommer mer bilder men här är några av mina favoriter:

En kille inte hann få ordning på sina skor innan start satte sig innan cyklingen och började skruva … 

Bästa stunden på dagen… Ena sekunden superspänstig och glad. Nästa…

Känslosam. Så. Vackert.

Lyckan. Alltså lyckan!

Smärtan. Alltså smärtan!

Bästa Lina. Nytt personbästa. Så stark!

Åh favvo-Erika. Så grym. Så bra start på dagen vi fick! Tack.

Tommy. Glad. Glad. Glad. Nytt personbästa. Och 14 kollegor var med han på banan.

Bernhard körde sin 13:e Ironman. Förra året skrev han ett bra inlägg ”En resa genom Svensk triathlon historia”. Läsvärt.

Oh, the happiness!

Och sedan heroes hour. Mellan 22:15 och 23:15. Då dom riktiga hjältarna går i mål. Dom som varit ute på banan upp till 16 timmar. Alla samlas kring målområdet och vinnarna står tillsammans med speaker och publik och hälsar dom sista tävlande välkomna in i mål. Det går inte att beskriva hur det är i Kalmar. Det är magiskt. Ingen bild eller film gör det rättvisa. Stan kokar.

Kalmar tack! Än en gång bästa stämningen. Bästa speakern. Bästa publiken. Bästa volontärerna. Bästa medtävlarna. Bästa. Bästa. Bästa. Ni gjorde det omöjliga. Genom nya simstarten och en lite omlagd löpbana så gjorde ni en av världens bästa Ironman ännu lite bättre. Tack.

Anmälan är öppen nu. Är du det minsta sugen. Anmäl dig. Aldrig gjort en Ironman? Med ett års träning klarar du det. Och det är värt det. Jag lovar!