Rehab, någon?

Lyx och proffslivet är lämnat och nu är den största utmaningen att hitta glädjen i vardagen. Lyxen att kunna stanna till och gå på stretch and relax bara för att trevligaste norskan ropar när man är på väg förbi ersätts av lämna och hämta barn. Jobba framför en dator, tömma diskmaskinen och veckohandla mat. 

Jag skulle behöva en rehabgrupp för att inte falla ner i en vardagsdepression efter 10 lyxdagar. Att vara på Playitas är som att vara i Trumanshow, Playitasvärlden är liksom för bra för att vara sann.

Men känslan av att få dra in lukten av sin snart femåriga son och få “den hårdaste kramen i världen”. Och att få bläddra i boken som dottern och sonen fyllt med teckningar och text som alla går ut på “vi har saknat dig JÄTTE MYCKET/välkommen hem Mamma”. DEN känslan överväger allt. Jag vill inte byta liv med någon, men det är väldigt härligt att få njuta fullt ut av något man älskar och sedan återgå till något annat som man faktiskt älskar ännu mer.

Här kan man kika in och se vad vi haft för oss i tio dagar. Tio helt underbara dagar. Tagga gärna om du är med på någon bild, eller känner någon.

Nu tänker jag se till att ha tio härliga dagar till. Och sedan tio år. Och tio år på det.