Varför guppar tantens rumpa så?

Jag på väg in i mål i Kalmar. Några hundra meter kvar sedan är jag en Järnman/Järnkvinna.
Foto: Hans Berggren

Idag bestämde jag mig för att nu är jag frisk. Punkt.

Så här stod det i min kalender: “Löpning 4 x 10 min (3+)  2 min vila – kör en sträcka 5 minuter o vänd. Kolla bara klockan vid vändpunkt och i mål och sträva efter att pricka så lika du kan på alla.”

Och så blev det. Värmde upp och sedan sprang jag fem minuter, vände och tillbaka. Två minuters vila och sedan samma sak. Andra vändan gick på sekunden lika snabbt. Tredje var jag 20 sekunder snabbare. Och sista 40 sekunder snabbare. Kroppen var tung från början men kom igång på slutet. Skönt.

Vad syftar rubriken på då? När jag gjorde Järnmannen i Kalmar så var det en helt fantastisk publik. Hejjaropen gjorde att man tog sig framåt med ett leende. Och folk satt kvar fram till sista man och kvinna gick i mål.

När jag sprang (ok, lunkade… ) förbi en liten tjej och hennes mamma så hör jag tjejen säga “mamma, varför guppar tantens rumpa så?”. Det var så gulligt. Där kommer jag springade och peppar mig själv. I mitt huvud går hejjaramsor om hur bra och cool jag är som är på väg in i mål på min första Ironman. Och så frågar ungen varför min rumpa guppar så?!?! Kan säga att sedan guppade min mage av skratt ett bra tag. Av någon anledning kom jag att tänka på det citatet när jag började springa idag.