RENOVERA ÄR LIVET

Hela min uppväxt har jag levt mitt i ett eller flera renoveringsprojekt. Mamma och pappa har så länge jag kan komma ihåg byggt. Är det inte i en stuga så är det i vårt hus, är det inte huset så är det garaget, en bastu, en jaktkur, eller en lekstuga. Dom ringde just innan jul och berättade att dom köpt ett hus med renoveringsbehov. Dom har rivit ut allt. ALLT. Och nu bygger dom. Bägge över 70 år. Det glittrar i ögonen och idéerna sprutar. Älskar att bygga med dom. Vi står där mitt i huset som varken har golv eller tak. Ja inte väggar heller för den delen och diskuterar om vi ska ha en vedeldad bastu för det går ju ändå en murstock där man skulle kunna bygga en bastu. Och hur ska köket se ut? Ska vi flytta en till vägg eller räcker det med den vi redan rivit? Sedan tjafsar vi lite om någon detalj och så är det byggkaffe.

Saker jag lärt mig av att växa upp mitt i en renoveringar:
* Att ta en sak i taget. Om jag sitter mitt i en renovering och ser allt som ska göras så vill jag gå och lägga mig. Men tar jag en sak i taget så känns det som det händer saker hela tiden.
Nu skruvar vi upp gipsskivor, då gör vi just bara det!
Sedan dricker vi kaffe och äter kakor. Då dricker vi kaffe och äter kakor!
Däremellan skrattar vi, lyssnar på radio, använder kroppen, ser huset växa fram spik för spik. Bollar idéer. Pratar minnen och drömmar. En. Sak. I. Taget.

* Jag har lärt mig att alltid se vad vi gjort, inte bara vad vi har kvar.

* Jag har lärt mig det självklara, det vill säga att riva, skriva upp gipsskivor, väggar, nytt tak, kök, stänga av el, vatten … Pappa brukar säga att “har någon annan har gjort det, så då klarar vi det också.” Och så river vi ett hus ner till grunden och bygger upp det igen.

* Jag har lärt mig att gå genom ett hus och utan att tänka på det ta mig förbi hinder som cirkelsågar, stegar och burkar med spik.

Renoveringsmuggarna.

Syster Lisa har fått den största delen av renoveringsgenen. Det är inte mycket hon inte kan fixa. Jag tycker om att renovera men efter vi renoverat huset vi bor i södern så var jag nära att skilja mig (fast vi inte ens är gifta) – för min sambo kan inte leva i en renovering. Han BARA ser vad som behöver göras. Där och då bestämde jag mig för att jag vill leva med honom – men vi ska inte renovera ihop! Om jag spacklat väggar en hel dag och sedan målat dom så kommer han in och säger “det ojämnt där”. När vi pratat om det så tycker han att det är väl ingen ide att prata om vad som är gjort – det är bättre att prata om vad som behöver göras. Det var inte den stora grejen, den stora grejen var att han förvandlas till en otrevlig människa när han måste bo mitt i en renovering. Där och då skrev jag en lapp till mig själv med datumet och “om Hans är lika otrevlig den X/X om ett år. Separera. Punkt.” Det var han inte. För vi renoverar inte. Och vi bor fortfarande ihop.

Jag la upp en bild på min pappa på Instagram stories och fick massor av meddelanden om hur lika vi är. Lite uppfriskande eftersom jag levt hela mitt liv med ett eko av röster som säger “du är sååååå lik din mamma”.

Vad tänker du när jag säger renovera?