ÄR EN UPPLEVELSE MER VÄRD OM JAG INTE LÄGGER UT DEN PÅ INSTAGRAM?

Jag älskar bilder så att jag skulle gå igång på Instagram när det kom är inte oväntat. Men sista året har jag märkt att jag oftare och oftare inte lägger ut bilder efter jag varit ute på något fantastiskt. Har nästan en känsla av att en upplevelse är mer värd om jag behåller den för mig själv. 

Vid Instagrams begynnelse drevs jag av att jag ville dela med mig, att fler ska få se platser, saker och upplevelser jag älskar. Men senaste åren har den här känslan av att jag hellre är i stunden – ofta fotar jag ändå eftersom det är ett av mina stora intressen – men sedan väljer jag att behålla bilden för mig själv. Jag tror verkligen på att vara här och nu i stunden. Av många orsaker. En av dom är att om jag är mitt i en situation så är jag inte stressad över det som varit eller det som ska komma. Här och fucking nu. 

Vid sidan om att jag är AD för Utemagasinet så har jag haft hand om Utemagasinets instagram i några år – något jag själv bad om att få göra eftersom jag såg potentialen. (Och eftersom vi gått från 1752 följare till 22 700 följare så tycker jag att jag hade rätt!)

Men under hösten har jag haft helger där jag förprogrammerat dom inlägg som ska ut på Utemagasinets instagram (eftersom jag vill lägga ut minst en bild om dagen där) och sedan tränat, kramats och läst helt vanliga böcker. Det har inte varit så att jag längtat tillbaka till Instagram på måndagen … Jag älskar fortfarande appen av många orsaker – inte minst för att jag träffat några personer som blivit viktiga och riktiga vänner där.

Den här bilden är från när jag och min vän Shenor badade högst upp i poolerna vid Njupeskärs vattenfall i augusti. Det kändes som vi var ensamma i hela världen och var precis där vi helst ville vara just där och då. Den helgen var fantastisk på så många sätt, och det är en av många bilder jag valt att behålla för mig själv för att känslan var att dom är mer värda då. Vår stund, inte Instagrams.

Jag är inte intresserad av att lägga ut grå bilder från min vardag, jag vill vara en positiv kraft. Jag följer inte konton fyllda med klagomål, bilder på disk och bajsränder i toastolen för att Instagram för mig är en stund av inspiration och glädje. Ger inte ett konto det till mig så avföljer jag. Det finns dom som tycker att det borde vara mer vardag på instagram, att vi skapar ett samhälle med orimliga krav på att vara perfekt. Men jag känner att jag är 46 år – jag VET att ALLA har grå dagar, dom bajsar och får använda toalettborsten dom med. Jag behöver inte se det. Det är inte så att jag såg dom där högarna med andras tvätt för 100 år sedan heller. Men det är mitt val och jag älskar att jag kan välja!

Jag vet inte vad jag vill säga med det här, vad säger du? Är det något du funderat eller reflekterat över?