LAPONIA TRIATHLON 2019

Vi rullar genom Gällivare och jag ser en pappa leda hem sin överförfriskade son från krogen. Pappan går lite snett bakom honom och håller honom hårt i jackkragen och lyfter upp honom, killens ben rör knappt marken och är sladdriga under hans kropp, det är bara pappans bestämda arm som gör att dom tar sig framåt. Själv sitter jag i en husbil med min pappa och syster Lisa. Klockan närmar sig midnatt och vi svänger mot Sandviken. Stranden där jag själv druckit sprit när jag var i den där killens ålder. Han som blir ledd hem.

Men frågan är om jag inte är ännu dummare nu och min pappa borde leda hem mig i nackkragen. Jag är på väg för att simma i 13-gradigt vatten och sedan cykla 18 mil i något som inte känns som någon bra ide när regndropparna börjar smattra mot husbilstaket. Ett ljud som är mysigt när jag ska sova, men nu bara gör att jag fylls av en olustkänsla. Efter jag cyklat ska jag springa ett maraton upp på Dundret. Det är inte klokt någonstans. Förutom att det är en så sjukt skön känsla att vilja, att ha en kropp som kan och vill göra det omöjliga. Dags för årets Laponia triathlon. 

Det är 10° i luften och 13° i vattnet. Tävlingsledare Robert har meddelat att simningen är nerkortad till 750 meter. Jag är glad att det blir simning. Några dagar innan fick jag ett mejl om att om vattnet är för kallt så kommer dom ersätta simningen med löpning. Det är inte samma sak, och dessutom mår mina ben som är lite trötta från Ironman Haugesund fem dagar innan bara bra av lite kall simning men har ingen lust till extra löpning.

Jag går ner till vattnet och konstaterar att det kommer bli mer swim, bike, run in the midnightrain än swim, bike, run under the midnightsun inatt. Jag häller in en flaska med ljummet vatten innanför dräkten, fyllde den hemma i sista sekund. Känner mig inte nervös, känslan är mer lik besviken. Jag ville så gärna simma, cykla och springa i midnattssol – inte frysa i midnattsregn. Men det är som det är och det är inget jag kan påverka.

Camilla, laddad innan start.

Säger lycka till nya och gamla vänner och så går starten. Går ner i vattnet och börjar simma. Känns inte så kallt men jag har ändå svårt att få till något bra flyt i andningen. Bröstsimmar en bit. Jag som brukar hata bröstsimmare under tävlingar – bara för att jag fått ett gäng sparkar både i ansiktet och magen när personer plötsligt börjat bröstsimma. Normalt brukar jag göra fribenssparkar och ta några bröstarmtag om jag behöver sikta lite extra.

Nu har jag ingen runt mig så jag simmar bröst en bit och tänker att det är kallt men hanterbart, att det är fantastiskt att jag är frisk och har lust att göra en Ironman till. Att min familj är frisk och glad. Att Lisa och Pappa står på strandkanten. Passerar första bojen och ler lite, det är jag som gjort loggan. Inspirationen är från en samisk sol och 67° är för att tävlingen går på breddgrad 67°.

Plötligt kommer ett gäng snabbsimmare in från vänster, det är ett gäng som missat en av bojarna och måste simma tillbaka. Hänger på dom tillbaka till stranden och springer upp. Får en mugg med varm saft i min hand. Känner värmen rinna ner i min hals när jag häller ner drycken på vägen upp mot cykeln. Det här är varför jag gör det, för att jag känner mig 100% levande. Dom kalla fötterna, den varma drycken som rinner ner i halsen, kraften i min kropp, glädjen till triathlon.

Tar min påse med cykelkläder och springer in i tältet. Där är det varmt. Alla tjejer byter om och skämtar. Jag drar av mig våtdräkten, min merinoulltröja, merinoullstrosorna och neuprenstrumporna. Fingrarna fungerar sådär och att få på sig torra kläder på en fuktig kropp tar tid. Får ner höger fot i cykelskon och stänger skoskyddet. Det gör ont i tårna, skon känns liten. Är det verkligen så stor skillnad på att ha ullstrumpor eller har den knölat sig? Jag sätter i andra foten, den känns mycket bättre. Tar på allt annat och bestämmer mig sedan för att kolla till höger fot – såhär trångt kan jag inte ha det. Längst inne ligger en saknad strumpa som jag använde under Ironman Haugesund. Skrattar högt och känner mig sjukt proffsig. Not.

Springer ut och hör Lisa som hejar. Tittar upp och ser henne stå med ett gäng poliser. ”Jag ser att du har bästa sällskapet” säger jag och tar mig ut mot vägen där vi får börja cykla. Kliver upp på cykeln samtidigt som en Canyonvän. Cyklar grusvägen bort efter älven och drar igång min klocka. Cyklar över träbron över älven och tar några extra djupa andetag. 1/3 av tävlingen avklarad, nu är det bara lite cykling och löpning kvar så är jag klar. Svänger ner vänster mot Gällivare och ser nästan direkt en cyklist vid vägkanten. Ropar ”har du allt du behöver” och får något som liknar en nick tillbaka – ser att det är Odd och blir lite extra ledsen. Att laga punktering med dom här kalla händerna, i regn, mitt i natten är inte kul, och extra trist när man satsar på att vinna. Vinna som Odd gjort tre år på raken.

Jag trampar på genom första rondellen, andra rondellen och tredje rondellen. På det som vi alltid kallat parkasleden cyklar Klas ikapp mig. Klas Wallström som jag alltid blir glad av att möta på tävling. Han skrattar högt och säger att han simmade fel och vi konstaterar att då har han ju fått värma upp lite extra och så trampar han förbi. Han är här för första gången efter att ha läst mina racereports och hört om loppet av Sara. Han sa innan att han är lite mätt på Ironmancirkusen och vill göra ett lopp som är lite mer ”back to basic” Jag skrattar när jag ser hans cykel spruta vatten efter honom – det här kan man verkligen kalla back to basic.
I sista rondellen står en funktionär och vinkar oss höger.

Följer skyltarna mot Koskuskulle. Tjautjasjaure och jag tänker att det måste vara helt hopplöst att uttala.

Nu börjar backen. Minns hur lång jag upplevde den förra året. Just innan toppen ser jag ODD SARA SOFIE skrivet i marken. Det är vi tre som kört alla Laponia sedan start. Det här är fjärde året.

Regnet tilltar. Jag ser Lisa och Pappa vid sidan om. Buljong frågar Lisa. Inte än säger jag. Syster Lisa vet precis hur det är att vara ute på banan. Hon har gjort åtta Ironman. Hon vet exakt hur det känns. Vad man behöver och vad man vill höra. Helt ovärderligt.

Några parkeringsfickor bort står hon ändå med en flaska ljummen buljong. Tar den och inser att hon vet bättre än jag själv vad jag behöver för det var så gott med den varma salta väskan och plötsligt får jag ny kraft i benen.

Möter Pontus Suorra och tänker att även om han är snabb så kan han kan inte vara flera timmar framför mig redan här – så nu borde vändpunkten närma sig.

Fingrarna blir kallare och kallare. Jag vänder och tänker att det var 1/4 del. Inte i distans men i mitt huvud ska i till Tjautjasjaure och tillbaka och sedan till Nattavaara och tillbaka. Funktionärerna på den här tävlingen är något utöver det vanliga. Som när triathleten Marie Torell kom till Tjautjas och var helt nerfrusen och funktionären Ingela Öhman tar med henne hem och lånar ut varma kläder och till och med torra cykelskor så Marie kan fortsätta.

När man vänt så möter man dom som man ännu inte mött. Jag blir glad över att det är många ute på banan. Eller många är en överdrift vi var 47 startande i år. Tar mig genom byn och sedan får jag njuta av nerförsbacken. Det går fort. Det är kallt men jag tänker att varje gratismeter är en bra och susar ner till korsningen där vi vänder tillbaka mot Gällivare igen.

Genom rondell tre, två och ett och sedan är det dags att svänga mot Nattavara. Minns jag rätt så är det Tines röst jag hör i korsningen. Jag längtar till vi ses igen skriker jag.

Precis efter jag svängt hör jag en bekant röst skrika HEJA SOFIE. Det är Tommy Fors. I mitt huvud är han den som drar längdspåren i Skaulo. Men egentligen har vi mest cyklat ihop på Mallorca. Där är det varmt och vi cyklar inte när det regnar. Blir glad att höra honom heja och tänker på varm Mallorca cykling och andra härliga saker.

Vägen mot Nattavaara. En av världens bästa tempovägar, men jag drabbas av det stora vemodet. Känns som jag är i ett hamsterhjul – jag ser samma sak om och om igen i tio mil. Skog. Myr. Skog. Myr. Det är jag min cykel. Och regnet. Regnet som sipprar in i skorna. Regnet som sprutar in i röven för att jag inte har någon stänkskärm på Tysken. Regnet som sakta börjar rinna ner för nacken. Till slut hör jag hur jag själv sitter och svär åt det där jävla regnet. Det är upphåll runt mig och det känns som jag är med i en serietidning med ett moln ovanför mig som följer med mig hela tiden.

Ser skylten ”Hitta ditt inre solsken” och frustar till. Det finns så mycket jag älskar i den. Budskapet. Hur fint textad den är. Människan (Petra) som är som ett stort solsken hela hon.

Efter 81,5 km ser jag Daniel (på bild), Bo och Jakob dom frågar om jag vill ha energi och ser till att jag kör över en tidtagarmatta. I vanliga fall brukar jag tänka “nu vet mamma och pappa att jag lever” när det säger piiiip och min tid registreras – idag är pappa på plats så han vet mycket väl att jag lever.

Kommer till vändpunkten och rundar konen och får frågan om jag vill ha kaffe eller macka och så plötsligt världen högsta MEN DET ÄR JU SOFIE, KÖÖÖÖR, KÖÖÖÖÖR FÖR FAN! Det är min gamla klasskompis och jag skrattar högt och fortsätter meter för meter framåt.

Svänger höger och det är en energi station. Inser att jag dricker på tok för lite. Jag har fortfarande kvar flaskan med energidryck jag hade med från start. Gel sippar jag ordentligt var 20 minut men när kroppen fryser har jag svårt att få i mig kall sportdryck. Men är ändå kissnödig hela tiden.

Hatar Nattavaara. Nä, jag älskar Nattavaara det är så fint med älven och när jag kommer upp på höjden ser jag fjällen som en vacker kuliss i fjärran. Där verkar det minsann inte regna. Hatar Nattavaara. Älskar Nattavaara. Växlar mellan hat och kärlek. I vanliga fall brukar jag alltid kunna tänka ”men jag har det ju inte dåligt – jag trampar vidare” MEN NU HAR JAG DET INTE BRA. Det här är misär. Det är kallt och jag är less på att se mitt framhjul plöja fram genom vattenpölar. Jag är less på att det är grus på pipen till min vätskeflaska. Grus från FUCKING JÄVLA NATTAVAARAVÄGEN.

Ingrid Persson från Gällivare Endurance simmade, cyklade och sprang in på en andra plats. Är det någon som eventuellt är besviken på att det inte blev någon löpning upp på Dundret är det nog hon och Odd som steg för steg närmade sig förstaplatsen (läs kniven)

Jag kan inte växla. Jag vill inte dricka. Jag har svårt att greppa runt min flaska med gels. Nästa gång jag ser Pappa och syster Lisa skriker jag HANDSKAR. Hade lagt ett par extra i min påse med överblivna grejer i deras husbil. Lisa som vet exakt hur det är att vara på banan greppar direkt, letar fram dom och langar över handskarna i nästa parkeringsficka dom kan stanna vid. Torra händer och min livsgnista återvänder.

Lisa tänker inte bara på mig utan när hon inser att jag fryser om händerna – utan vänder direkt husbilen och åker och möter Camilla som sagt att hon har problem med köld och sina händer. Camilla väljer att kliva av trots att Lisa erbjuder sina vintervantar. Hon är klar säger hon, hon vill till hotellet där hennes son ligger och sover. Men jag kommer tillbaka nästa år, säger hon i nästa mening.

Jag tänker på vår bastu i Skaulo och föreställer mig om och om igen hur jag sitter där och dricker öl. Det blir mitt mantra, så fort mörka tankar kommer så föreställer jag mig hur jag står i bastun och häller varmt vatten över mitt huvud. Och sedan hur jag sitter på en av bänkarna och dricker öl.

Det går inte att beskriva hur mycket jag älskar varje funktionär ute på banan och speciellt Lisa och pappa. Ser dom vid sidan av. Tänker först inte stanna till men inser att med 2-3 mil kvar är minst en timme till i det här kvar. Jag stannar till och byter till torra kläder på överkroppen och en annan jacka. Får tillbaka mina nu torra cykelhandskar och ett par av pappar arbetshandskar ovanpå. Lisa tvingar i mig varmt kaffe och några godisar innan jag rullar vidare. Känslan när värmen återkommer i kroppen går inte att beskriva. Det är som att bli pånyttfödd. Jag får i mig energi igen. Jag kan lyfta blicken och se hur fint det är. Jag har det inte dåligt, jag fortsätter trampa …

Joachim Trybou från Tyskland tuggar på mot Nattavaara.

ÄNTLIGEN! Alltså ÄNTLIGEN ser jag korsningen och får svänga upp mot Dundret. Trampar uppför en brant backe och går in till växlingen. Det enda jag kan tänka på är toalett, värme och sedan ska jag få springa mig varm.

Skakar på huvudet när jag möter Robert, Åsa och resten av gänget. Det här var kallt. Byter tar mig in på toaletten och sedan in i huset, byter alla kläder. Så skönt. Får en kopp kaffe.

Jag tassar iväg och tänker att det är ju helt sjukt att jag kan springa men snart känns det som hela vänster baksida stramar mer och mer. Går efter den fina grustigen och tänker ”jag har det inte dåligt”.

Plötsligt hör jag ”Heja Sofie” bakifrån. Det är Glenn som kommer ikapp mig.
– Var har du hållit hus frågar jag – jag trodde du var långt framför mig.
– Värmde mig, svarar Glenn.
– Spring nu, det här är din gren, säger jag och han försvinner iväg efter grusvägen.

Senare fick jag höra att Klas som cyklade förbi mig innan Tjautjas hade cyklat 18 mil. Värmt sig i växlingsområdet men inte haft några torra kläder i växlingen, bara en extra vindjacka. Han sprang iväg men bara runt huset sedan kom han tillbaka ”jag var på riktigt rädd för att jag inte skulle ta mig tillbaka. Jag hade underskattat kylan.”

Jag får väl erkänna att jag också underskattat kylan. Såhär kallt har det aldrig varit under Laponia. Första året var det 19° i vattnet och midnattssol hela natten – det är det jag drömmer om varje år.

Precis innan jag kommer ut på asvalten möter jag Pontus som är i ledning. Jävlar vad snabb han är tänker jag – han har redan sprungit fyra mil. Hejar högt. När jag tassar ner efter vägen från Dundret möter jag Odd. Imponerand är en underdrift. Han har tagit sig från sista plats till andra plats. Efteråt fick jag reda på att dom tog bort Dundretlöpningen, så även om Pontus var snabb så var han inte riktigt så snabb som jag trodde.

5° i luften och 10 m/s på Dundret var inget tävlingsledningen ville utsätta oss för. Känns som rätt beslut eftersom av 43 startande kom 27 i mål och 16 bröt under cyklingen – på grund av kyla. Jag förstår det. Varenda en som ens fick för sig att börja nattens cykling är en hjälte. Eller en idiot.

När jag tar mig framåt så konstaterat jag att jag inte fått i mig nog med vätska eftersom jag inte tömt min flaska. Mina fingrar är svullna och ser ut som Bullens pilsnerkorvar.

En kilometer efter E10 och sedan in på Rallarstigen. Fint. Fint. Fint. En kille springer ikapp mig bakifrån och jag hejar. Plötsligt hör jag Lisas röst. Hon hejar på killen framför mig och sedan kommer hon fram till mig och går med mig grusvägen bort och en bit efter E45:an. Tack, tack, tack.

Hon bjuder mig och alla andra tävlande och funktionärer på godis. Lycka är att få tänka på något annat ett tag. Nej, man får inte ha någon medlöpare men jag går, jag jagar inte pallplaceringar idag. Jag har ett mål och det är att ta mig in i mål.

Diska mig om ni vill – jag bryr mig ärligt talat inte. Jag gör det här för mig själv, inte för att få en medalj (eller vad tävlingsledningen hittat på i år) Det pris jag verkligen, verkligen hade velat ha är första priset. En handgjord kniv. Men det är många timmar sedan jag hade någon chans till det. Om någonsin.

Tar mig framåt och pratar om livet med Lisa. Hon är pigg och jag vet att en liten del i henne önskar att hon kört ikväll. Hon är som bäst när det är som hårdast då brukar hon skratta åt helvetet och fortsätta framåt. Precis innan sista vätskekontrollen sitter en skylt ”GE FAN INTE UPP” Den får mig att skratta varje gång jag ser den. (Klicka här för att se min absoluta favoritbild från Laponia Sprint)
Strax innan mål hör jag Karin Niva som är speaker och får ett stort leende, klar, jag är snart klar. Sedan är det vila resten av livet om jag känner för det. Utövar något som man kan kalla löpning om man är väldigt, väldigt snäll och springer IN I MÅL!

In i det varma tältet och får den godaste koppen kaffe ever, den godaste bullen ever, äter en sådan där hallon-lakrits döskallegodis … den godaste ever. Och sedan det jag längtat efter sedan i torsdags då vi var speakers och jag fick reda på att Håkan skulle bjuda på renskav i pitabröd när jag kommer i mål. Har flera gånger under loppet tänkt på hur jag ska ta första tuggan och då vara klar med dårskapet. Två Ironman med fem dagar mellan. Inget jag vill göra om, men jag vet att jag kan om jag plötsligt skulle vilja. För i min värld handlar allt om det. Viljan. Jag gör inte en Ironman för någon annan, jag gör det för att jag vill och kan och just Laponia är verkligen ett långt möte med mig själv. Mina bästa och sämsta sidor. Tävlingsledare Robert sa innan loppet ”dont worriy if you dont see anyone for an hour or so … you are on the right way”. Det här var min 18:e Ironmandistans. Men inte min sista.

Jag älskar det här loppet. Jag erkänner villigt att jag älskar den förra banan 100 gånger framför den här men jag förstår till 100% varför det är bättre att köra den på det här sättet. Jag älskar varenda funktionär som hjälpt till innan och efter för att inte tala om varenda en som står ute mitt i natten och ger energi och hejarop. Älskar dig! Du är den som just där och då får mig att simma vidare, trampa vidare och sedan springa dom där stegen som tar mig in i mål. TACK! TACK! TACK!

På söndag är det brunch, då äter vi pannkakor och pratar om hur loppet var. För mitt lopp är inte som någon annans. Och så är det prisutdelning. Till dom snabbaste men också snabbaste växlingstider. I år var det rekordskillnader. I T1 (där du växlar från simning till cykling) växlande snabbaste på 4 minuter och den som maxade tiden i tältet 18 minuter. I T2 (bytet mellan cykel och löpning) tog snabbaste 3 minuter på sig och den som njöt av värmen längst 75 minuter.

Ps. Här hittar du info om hur årets bana var. Simningen – som den egentligen skulle vara. Cyklingen.Tjautjas. (Höjdprofil)  Löpningen. Allt samlat. 
Ps2. Klicka här om du vill du läsa om när jag körde Laponia 2016, Laponia 2017, Laponia 2018
Ps3. Dom fina bilderna har Hans Berggren tagit.