SAKER JAG ÄR GLAD ATT JAG INTE VISSTE INNAN JAG FICK BARN

Maj är månaden då våra barn fyller år. Idag fyller vår Mira år. Jag kan fortfarande plocka fram känslan hur knäppt det kändes när vi åkte hem från BB i farfars Volvo 244 med Mira i bilbarnstol. Baksätet hade röd plyschklädsel och jag tänkte “ska den här minimänniskan bo med oss nu?” Minns hur jag ofta funderade på när “dom riktiga föräldrarna” skulle komma och hämta henne – för vi har då rakt ingen utbildning för att ta hand om det här miraklet.

Det finns dagar där det fortfarande känns som jag spelar mamma. Den känslan kommer ofta över mig när jag är på föräldramöten och det kan fortfarande bubbla upp tankar som “vad vuxna alla andra känns, vad händer om jag skriker bajs rakt ut …”

Men sedan ett gäng år har jag landat i att jag är mamma. Mamma på mitt sätt. Mira och Elis kommer säkert ha många saker dom kan prata ut om hos en psykolog i framtiden men jag gör så gott jag kan och om det är något jag vet så är det att jag älskar dom mer än livet själv.

En vän sa innan Mira föddes “bli nu inte en sådan där mamma som bara pratar om ditt barn” det har jag inte blivit men det är svårt. Svårare än att inte berätta att alla borde hoppa fallskärm för det är det roligaste i hela världen. Eller att triathlon – det är bra för du tränar hela kroppen. Och yoga … är bra för både kropp och själ.

För det är svårt att inte berätta för världen när man helt uppenbart fått det vackraste och mest perfekta barnet ever (jag är lite ironisk för det är magiskt att (nästan) alla tycker det fast dom flesta får extremt fula rynkiga barn som ser ut som små, små gubbar…)

Jag kan ibland vara glad att man innan man får barn inte vet hur sjukt mysigt det är att snusa barn i nacken när dom precis har somnat. Hur man kan bli gladare av att se dom klara av offpistbranten än att själv åka där. Stoltheten en får i bröstet när dom bygger ihop en dator helt själv eller hur mycket roligare julafton blir när man får se barns glädje när dom öppnar paket. Hur spännande ett dike på vägen hem från dagis kan vara och hur den lilla, lilla handen känns i min hand. Hur det kan bubbla av lycka i hela hjärtat när en hör dom skratta från magen. Men också lättnaden när man inser att det inte hänt dom något allvarligt utan dom faktiskt är friska och nu ligger där och sover i sin egen säng.
Den känslan.
Den tacksamheten. För skulle man kunna känna den känslan innan man fick barn då skulle alla andra känslor bli lite mindre värda. Och det är dom ju inte, det är bara andra känslor. Men jag är på så många sätt så innerligt jävla tacksam att jag fick bli deras mamma för det ger mitt liv en extra dimension jag aldrig, aldrig vill vara utan.

Idag fyllde Mira 16 år. SEXTON! Nästa vecka ska jag börja övningsköra med min dotter. ÖVNINGSKÖRA! Jag minns själv hur det var att vara 16 och känner bara *snällaheligaallskönskraftermåminabarntasigigenomtonårenfriskaochlyckliga*

Bilderna är några år gamla – i mitt huvud togs dom nyss. I våra barns huvud en livstid sedan. Den översta är tagen hemma i vardagsrummet, dom andra i Gryttjom. Gryttjom som barnens första tio år var där vi tillbringade varje ledig stund. Elis bad mig fota honom framför ett av hans flygplan så han skulle kunna visa på dagis.

Ps. Har skrivit mindre romantiskt om barn bland annat mina nio tips till föräldrar här eller det bästa med barn här.