HELA MITT LIV ÄR EN KRIS

Häromdagen fyllde jag år. Firade genom att cykla, kramas och äta citronmarängpaj. Förutom familjekramar så var dagens finaste när i en paus jag bjöd min cykelgrupp på gummibjörnar och så sjöng en mans-cykel-kör åt oss. Skriver oss för att jag hade med en till tjej i gruppen som också fyllde år.

Jag är på riktigt tacksam för varje födelsedag jag får. Har för många vänner som dött. En dag här – nästa inte. Dom fick inte så här många födelsedagar. När jag fyllde 39 så skrev jag ner vad jag lärt mig så långt i livet. Står för det ännu. Har lärt mig en massa nytt sedan dess och tänker fortsätta lära mig saker, njuta av livet och inte låta någon annan bestämma vem jag är och vad jag tycker. Punkt slut, stjärnstopp!

Konstaterade för ett tag sedan att hela mitt liv är en kris. En väldigt härlig kris.
Har enligt mig själv aldrig haft någon 20-30-40-års kris men det är fascinerade hur ofta människor vill sätta en krisstämpel på mig när jag börjar med något som är kul. Jag började hoppa fallskärm när jag var 18-ish. KRIS. Yoga när jag var 25-ish. KRIS. För att inte tala om triathlon vid 35-ish. Ja, du fattar KRIS.

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0036

Jag kallar det livet – jag får lust att testa något – det är roligt – jag gör det mer. Planen är att fortsätta krisa resten av mitt liv. Jag skulle inte vilja leva utan mina så kallade kriser, människorna, lärdomarna, skratten, gråten. Allt. Funderar på nästa kris. Rött läppstift kanske.

Vad har du för kris just nu?
Frifallsfoto: Hans Berggren