HAUTE ROUTE I UTEMAGASINET

Förra året gick jag Haute Route från Chamonix till Zermatt. Helt. Enkelt. Fantastiskt. Jättejobbigt. Och. Löjligt. Vackert.
Nu finns hela historien publicerad i senaste Utemagasinet. Marie ville se hur jobbig den där Haute route egentligen är – inte för en van toppturare utan för en helt vanligt skidåkare.
Är det ens görbart? Jag förekommer i texten tre gånger. Två av gångerna dricker jag öl och den tredje himlar jag med ögonen och halar fram en Snickers.

Här börjar vår tur. Vid en busshållplats i Chamonix. Där tog vi en buss till Grands Montets och kabinen upp till 3 275 meters höjd och vidare till Argentière-hyttan. Här var jag nervös. Ryggsäcken skramlade av stegjärn, karbiner, isyxan och sådana där skarjärn (som jag faktiskt aldrig använt innan) Det är mååååånga år sedan jag gick topptur dag efter dag efter dag efter dag …

Går det att vara olycklig i den här miljön? Trött, ja! Men mitt skidåkarhjärta sjunger.

Den här snön. Jag säger bara L.Y.C.K.A,

Sigurd, Lars-Håkon och Torbjørn uppe på Rosablanche på 3 336 meter.

Tråkigt ljus men snön. Tack. Tack. Tack!

Finns det något bättre än att kämpa lite, njuta mycket, äta god mat och leva i underställ en vecka? Här och nu kommer jag då inte på något.

Marie beskrev pendlingen mellan total trötthet och eufori bra i Utemagasinet:
“Men var är hyttfan? Sigurd har varnat för den allra sista biten, som tydligen ska vara ”grisebrant”, och ju fler krökar vi passerar utan minsta hyttskymt desto hårdare kokar mitt blod. Nej, jag tänker inte lägga på hudarna en gång till idag. Det kommer inte att hända – då lägger jag mig hellre och sover här i snön.
Kolla, nu gör jag det!
Gutterna har dragit i förväg, de vill hinna med ett par bonusturer idag också, så jag passar på att klämma fram några krokodiltårar som pricken över i. Sofie himlar med ögonen och halar fram en snickers. På plats i Dix-hyttan är lyckan återigen total; det riktigt bubblar i kroppen och mungiporna har fastnat i uppdraget läge. Är jag månne bipolär?”

Dix-hyttan. Lycka och kaffe.

Torbjørn just innan vi åkte ner från Dix-hyttan. Tidig start för att hinna hela vägen upp till Pigne d’Arolla och därefter åka fluff till Vignettes-hyttan.

Marie fryser så mycket att hon inte känner sina tår, Lars-Håkon erbjuder en varm mage att tina fötterna på.

Kallt som fan. Men trist är det inte.

Glad när jag fick sätta på skarjärnen – jag vill inte ha burit med dom i onödan …

Lars-Håkon.

Vignettes-hyttan

Varje kväll: karta fram och så gick vi igenom nästa dags tur.

Det finns något tillfredställande med att få använda varenda pryl du släpat upp och nerför berg …

För att citera Marie en gång till “Det är inte alltid lätt att befinna sig på Haute Route. Men den som tycker synd om sig själv i den här miljön ska ha en snyting.”
Precis så!

Sista åket är långt och börjar med Tobleronetoppen som kuliss.

Jag säger bara tack livet som gjorde att jag plötsligt var här. Darriga ben som på slutet inte förmådde njuta av lössnön. Men lycklig. Det kändes som att komma hem. Hem till bergen.

Seså, iväg med dig och köp nya Utemagasinet nu!