BHUTAN

Hur börjar man skriva om ett land man drömt om i över 15 år?
Jag vet inte. Innan jag åkte märkte jag att jag inte ville berätta att jag skulle till Bhutan, jag ville liksom ha det som en godisbit för mig själv.

Har drömt om landet sedan jag jobbade på resetidningen Vagabond för typ 100 år sedan. Då fick jag 100-200 bilder som jag skulle välja mellan till ett reportage om Bhutan. Sedan dess har jag vetat att jag bara ska dit någon dag. 25 oktober var det dags. Flög via Katmandu till Paro. På vägen roade vi oss med att gissa vilket berg som är världens högsta …

Jag lovar, jag ska berätta mer, ska bara krama familjen i massor, beta av en utbildning till HotMOJO instruktör (check!) en deadline på Utemagasinet (tisdag + torsdag) samt skriva en krönika till Runners World.

Till dess kan jag säga att Bhutan var vackrare, mäktigare, vackrare och bättre än jag drömt om.

Träffade Yoshi Pedal som bodde mitt i bergen och tog hand om sina yakar.

Det är ett magiskt land på så många sätt. Dom mäter inte BNP utan GNH (Gross National Happiness index), dom är buddister och dödar inga djur. Alltså inga.
Alla grönsaker i landet odlas ekologiskt. Det finns så mycket magi och drakar att jag undrar om det blir över något åt resten av världen. Kändes som att varje gång vi rundade ett berg så kom vi till en helig plats där en munk mediterat i 100 år. Och och och …