HIMALAYA – MÄNNISKORNA

I senaste numret av Utemagasinet hittar du min berättelse från Himalayan 100 stage race.  Löp och köp! Hoppas du gillar.

Som alltid när jag är iväg så blir jag knockad av människorna. Människorna jag tävlade med, människorna jag mötte men också människorna jag saknade. Här kommer ett gäng snapshots på människor som inte kom med i tidningen.

Innan start. Laddad men rädd. Rädd för att inte klara av att förflytta mig 100 miles (ca 16 mil) rädd för att magen skulle rasa, rädd för att bli höjdsjuk. Rädd helt enkelt. Men pirrigt rädd.

Caz och Vicky från England innan start. (Här visste inte Caz att Vicky skulle fria till henne med Mt. Everest som vittne)

Ian från England är 74 år. Han började springa efter 65 och sprang fyra maraton 2017 för att förbereda sig för det här racet. Med sig hade han flickvännen Sheila, som vandrade dom flesta av sträckorna.

Runt varje kurva stod en militär. Och alla ville ta en selfie, ibland så sa jag “ja, om jag också får ta en”.

Precis som när man är i dom svenska fjällen så kan vädret förändras på bara någon minut. Första dagen svepte dimman in på bara några minuter och plötsligt sjönk temperaturen flera grader. Vindjacka på!

Vice tävlingsledare var Mansi ber mig signera att jag är i mål efter dag ett. Grym tjej!

Tävlingsledare Mr C.S.Pandey, det var 27:e gången som han anordnade loppet.

Efter första dagens stigning från Maneybhanyjang på 2134 meters höjd till Sandakphu på 3 636 meter så kändes det bra att springa på en kam dag två som låg på cirka 3500 meter. Platt var det aldrig men jämfört med första dagen kändes dag två enkel.

Dag 1: 38 km, Maneybhanyjang – Sandakphu
Dag 2: 32 km, Sandakphu – Molle
Dag 3: 43 km, Mt. Everest Challenge Marathon
Dag 4: 19 km, Rimbik – Palmajua
Dag 5: 28 km, Palmajua – Manebhanjang

Casey från Colorado var min rumskamrat under loppet. Så kul att lära känna henne. Stark kvinna som var första kvinna över mållinjen varje dag. Den här bilden tog jag när jag mötte henne dag två. Kvällen innan hade hon klagat över att hon är kass på att springa utför och jag tipsade henne om Spring Snabbare Fredriks knep om att låtsas att du är Pippi Långstrump med tre tequila i kroppen. Avslappnad och modig liksom 🙂

Casey ropade “here comes Pippi Longstocking” när vi möttes.

Dag tre var den vackraste dagen. När vi gick och la oss var det snöstorm men vi vaknade till den vackraste av morgnar. En morgon där vi fick se solen väcka fyra av dom högsta bergen i världen (Kanchenjunga, Makalu, Lhotse och Mount Everest)

Den äldsta tävlande var Rex Whittle 77  år.

Kompisarna Carl och Jason från England innan start dag tre. Carl hade fruktansvärda skavsår men tog sig hela vägen in i mål.

Lisbet och Jurgen. Han gillar att springa och hon att vandra.

En favorit jag kom att hänga många mil med är Howard. Han hade läst om det här loppet för några år sedan, rivit ur sidorna ur tidningen och bestämt sig för att ge sig själv en startplats i 65-års present.

Ian.

Liam och syster Siobhan från England.

Kin Yui var där med sina två vänner Ka Lai och Chung från Hong Kong.

Jürgen från Tyskland klagar inte över utsikten. Här har han har precis lämnat Sandakphu och ska ta sig 4,3 mil till Rimbik.

Inte tråkigt.

Dom flesta transporterna sker såhär, med korgar. Det finns inte många vägar i området.

Silvie från Spanien.

   

Brett Baker från England var yngst, 16 år. Han skulle springa med sin mamma, men tyckte det gick för sakta redan dag två så han drog iväg själv.

Mamma Rosemary kom efter – alltid glad.

Mitesh från England fick pris sista dagen för att haft störst leende ute på banan.

Mitesh och Jeanette.

Carl och Jason.

Kan man ha vackrare utsikt på jobbet? Kanchenjunga bakom ryggen och Mount Everest framför sig.

Jag hade med mig gels och … en Gott och blandat hemifrån. Dom salta katterna. Just där och då. Så. Jävla. Goda.

Efter att ha sprungit ensam nerför i en djungel i två mil kom jag till Siri Khola och träffade människor igen. På väg över en bro träffade jag det här gänget. En kille frågade om han fick ta en bild med mig.
Javisst sa jag, om jag får ta en med er.
Det fick jag.

Lisbet från Tyskland och Caz från England valde att gå dom flesta av dagarna. Här träffade jag på dom vid en vätskestation under dag två, dom hade gått en mil och stod och hejade, fikade och väntade på skjuts till mål.

Nina Razavi från USA kom trea av tjejerna.

Jason väntar in mig och Carl.

Paul Freary från England vann den totala tävlingen på 17 timmar och 35 minuter. Han och Mariano från Argentina slogs om förstaplatsen varje dag.

Mariano Ontanon från Argentina. Alltid glad, mest glad dag tre då det var över två mil nerför och han kände att det var hans dag att vinna.

Nina Razavi från USA kom trea av tjejerna.

Maike von Heymann från Tyskland kom trea av oss tjejer.

Sista två dagarna gick delvis på vägar som den här.

En typisk vätskestation. Bananer, kex, potatis och vatten.

Socker, vitaminer och mineraler. Whats not to like liksom 😉

Lokala löpare 🙂

Varje dag gick starten där vi gick i mål dagen innan. Och varje dag höll tävlingsledare Mr C.S.Pandey ett passionerat tal om att vi ska komma ihåg att dricka hela dagen!

Frukost med den här utsikten. En kopp te till? Ja, tack!

Jag känner mig enormt tacksam över att ha fått uppleva Himalayan 100 miles. Att dricka morgonkaffet med Mt Everest var mer känslosamt än jag någonsin kunde föreställt mig. Kommer aldrig glömma människorna, bergen eller känslan av att springa i mål efter 17 mil och 11 600 höjdmeter (upp och ner och upp och ner och upp och … )

Tack! Tack! Tack!