TRANSSYLVANIEN

Transsylvanien. En plats jag velat besöka sedan många år. I augusti blev det verklighet. Tillsammans med Utemagasinet och 14 läsare drog vi österut för att utforska bergen där tiden stått stilla. Löp och köp Utemagasinet för hela storyn. Här kommer några bilder som ett litet smakprov.

Utsikten från det första pensionatet vi bodde på. Här drack vi morgonkaffe och det kändes i hela kroppen att det kommer bli en bra vecka.

Snackspaus med utsikt. Vi kollar in en övergiven fäbod som blickar ut över Bangaleasadalen, Moieciu de Sus och Bucegibergen.

Innan jag åkte så trodde jag det måste vara ett grönt filter på alla bilder därifrån men det var om möjligt ännu grönare i verkligheten.

Hade läst att det är som att färdas 100 år tillbaka i tiden och tänkte det bara var som turistrådet skrev men det VAR som att färdas 100 år tillbaka i tiden. Bergstrakternas åldringar sitter inte på hemmet – de slår med lie och räfsar. Överallt.

Vi hälsade på Marioara Calaican i byn Sirnea. Hon gör ost på traditionellt vis, och inhyser vandrare och skidåkare på sin lilla gård.

Den lilla farmens sötaste invånare hittade vi uppe på loftet.

Fåraherde på väg upp i en dal. Vi valde stigen rakt upp på berget.

Bucegibergen välkomnar med mjuka, gröna kammar och en och annan klippig topp.

Jenny Nilsson från Göteborg och Daniel Magnusson från Hindås, med bergsmassivet Grohotisului som fondtapet.

Guiden Lucian Clinciu är född och uppvuxen i bergen vi vandrade i. Det fanns ingenting han inte kunde svara på.

Ialomiteigrottan låg ett stenkast från Salvamonti – vi kikade in där direkt efter frukost dag tre.

Innanför grottöppningen låg ett kapell. Erkänn att Marie ser en smula helig ut.

Efter Ialomiteigrottan vandrade vi över dom här bergen (ängarna?) tillbaka till första dagens pensionat. Där väntade Sofie, Sara och Lisa som var dom som åkte på den värsta matförgiftningen av oss alla.

  

Slottet i Bran – som marknadsförs som Draculas slott – har inte mycket med varken boken, de efterföljande filmerna eller den historiske fursten att göra.

Draculakoppling eller inte, slottet i Bran är väldigt fint och rymmer intressant historia om forna tiders gränskrig. Och lite om Dracula, trots allt. Slottet i sin nuvarande form renoverades smakfullt av den rumänske drottningen Marie som regerade 1914–1927.

Om jag hade ordnat dräkter – eh – jaaaa! Här Peter och Lisa.

Peter gjorde sig bra som Dracula. Och oräkneliga är bilderna som finns på honom efter den här dagen. Alla ville ta en bild med honom.

Vi var först på plats, när vi kom ut ur slottet var den här trappan full av besökare – och kön ringlade flera hundra meter.

Sofie, Sara, Peter, Lisa och Marie.

Här är vi – ett sammansvetsat gäng vandrare, i åldrarna 30 till 68 i nationalparken Piatra Craiului.

Sista dagen hälsade vi på hos en fåraherde.

Tänk att ost fortfarande produceras på det här sättet, av en man som handmjölkar 350 får för att sedan koka upp mjölken i en järngryta över öppen eld.

När dagens första ostsats är klar har det blivit dags att mjölka igen, och göra om hela proceduren – för att därefter krypa till kojs i en trälåda ute på ängen och vara beredd att mota bort hotfulla rovdjur som kan dyka upp under natten.

Osten är mild och grynig, lite som ricotta på fårmjölk. Säkert god som efterrätt med valnötter och honung, eller med rårörda bär.

På väg mot Micatoppen i Piatra Craiului.

Så fint!

Sara – nöjd med att ha överlevt dagen.

Extra bonus var att mina äventyrskompisar Sara och Lisa hängde på. Så vansinnigt roligt att få tid att prata klart. Dricka vin. Vandra och bara hänga. Bättre äventyrskompisar finns inte!

Seså, iväg och köp Utemagasinet nu!