chrissie

Läste precis ut “A life without limits” av Chrissie Wellington. Har haft den liggande i väskan några månader, började men tappade sugen när jag kom in i kapitlena om hennes ätstörningar. Blev än en gång ledsen att läsa att en bra människa har (haft) sådana problem.

Men efter några deckare under semestern så tog jag upp boken igen. Och nu fanns det massor av bra att ta till sig. Som att Chrissie visualiserar som mig. Och vad hon äter sista veckan innan race och under själva tävlingen.

Och idag läste jag det här: “You have done all you can, so focus on that fact. You will remain the same person before, during and after the race, so the result however important, will not define you. The journey is what matters.” 

Senast imorse sa jag såhär till en vän… “Ja, jag är lite rädd för Norseman, men jag tänker träna på och se till att få in alla planerade träningspass (så länge jag är frisk och glad) innan tävlingen så jag kan stå där på färjan och känna att jag gjort allt jag kan. Räcker det så tar jag mig upp på berget. Om inte så kommer inte världen att gå under. Jag tänker se till att ha en helt fantastisk dag och vara tacksam för att jag överhuvudtaget har chansen att vara just där.”

Om en vecka är det dags. 5 augusti. Norseman. Några träningspass. Några arbetstimmar. En roadtrip att minnas. Och ett race! Ser fram emot kommande veckan, med bubblor i magen och ett stort leende.