HEJ DÅ

170104_NZ_night20170104_0029

Var på begravning idag. Känner mig tömd på energi. Vi tyckte inte lika om allt men jag tyckte mycket om Ulrika och hon är mamma till en av mina bästa vänners barn. Mamman till en av dom coolaste 13-åringarna jag känner. Och det skär i hjärtat på mig när jag tänker på att just hon ska växa upp utan sin mamma. Det borde vara lag på att inga föräldrar får dö innan barnen blivit minst 20 år. Eller 40. Eller 100. Förresten tycker jag inte att några barn ska få dö heller.

Jävla helvetes skitcancer!

Att sitta där i kyrkan när tårarna kommer är jobbigt. Fast samtidigt känns det som att när som helst kommer Ulrika hoppa fram och säga “HA, skulle ba kolla vilka som kommer på min begravning, nu drar vi ut på stan …” Men hon hoppar inte fram, hon är på riktigt borta.

Tänker på Ullis och stunder vi skrattat. För glädje är en av dom första sakerna jag tänker på när jag tänker på henne. Tänker på andra som dött. Min farbror som begravdes förra veckan. Tänker på hans skratt. Och på hur han fnyste när han tyckte något var fel. Tänker på mormor. Farmor. Farfar. Lukas. Mats. Nina. Matilda. Kyrkklockorna ringer. Det knyter sig i magen. Jag vill inte säga hej då till Ulrika. Jag vill inte säga hej då till någon.

Vi vet inte när. Vi vet bara att. Att vi ska dö. För ett år sedan var Ulrika 100% levande. Det var hon till sista andetaget.

Det är så lätt att bara låta livet rulla vidare. Sekunder. Minuter. Timmar. Dagar. År. När kyrkklockorna ringer funderar jag alltid på om jag verkligen lever. Lever jag 100%? Skulle jag göra något annat om jag visste att jag skulle dö imorgon?