Lång historia kort; Riktiga mamma och pappa Lantto har varit i Stockholm. Pappa drog av senan över knäet. Opereras och får flyg hem. För att mamma ska slippa köra bilen 13 timmar själv hänger jag och syster på. Båda sugna på att andas lite norrlandsluft. 24 timmar hemma innan vi tog flyget tillbaka till Stockholm. Lyfter 06:00. 08:30 står jag på Stockholms central och tar dagens första kaffe med världens bästa kollegor.
Fullkomligen ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR att en av mina favoritfotografer Jonna Jinton just nu är i Lappland. Hennes bilder får det att riva av hemlängtan i mig.
Hon har varit några dagar vid Stora sjöfallet och det är den vägen vi kommer att cykla och springa efter under Laponia triathlon (ironmandistans i midnattsol den 16:e juli) Det är just cyklingen jag längtar mest efter. Jag och Tysken i midnattsol. Bergen och kanske en och annan ren som sällskap.
In och njut av Jonnas bilder!
Och är du sugen på Laponia triathlon då klickar du in här!
Åttaåringen testar om det här med snöskor är något att ha …
Smet in på yoga med en favorityogi, Tiina.
Längdspåren är gaaaalet bra. Körde drygt en mil, en bastu och middag på det och livet känns komplett.
Första september varje år kommer det automatiskt upp “vad du än gör–åk hem till Lappland” i min kalender. Det är bara för att dom år jag missat det så är det som att något saknas mig hela vintern. I fredags sköljde känslan över mig och jag bokade biljett hem.
September i Lappland är alltid magiskt. Klart väder, sådär så det nyper i kinderna på morgonen och nästan blir för varmt mitt på dagen. Myggen är borta och det känns som luften smakar om möjligt ännu bättre än vanligt Flög hem till Gällivare. Bil och båt till Saltoloukta. Dagstur och god middag med sonen och mamma = Sofie är lycklig!
Imorse vaknade jag när solen gick upp. Smög ut. Sprang upp på Puoliamtjåkkå. Det enda jag hade med mig var en dunjacka och en kamera. Kände mig fullständigt lugn. Lycklig. Hemma. Drack vatten ut bäckarna jag passerade och tassade upp mot närmaste toppen.
På toppen tog jag på dunjackan och satt en stund innan jag sprang ner och åt frukost med mamma och sonen. Ska försöka ta med mig det här lugnet i kroppen inför dom närmaste två veckorna med tre deadlines och en Ironman på det.
Storasyster stannade hemma i söder men lilleman följde med. Här tar han ut kompassriktningen innan vi ger oss av mot Lulep Kierkau.
Det var inte bara vi som var där över helgen. Tidigare har jag mest passerat Saltoluokta på väg till eller från Sarek eller Kungsleden men den här helgen var nästan alla jag pratade med där över helgen.
En ren som nästan såg ut som en staty på håll. 
Jag var inte snabbast på berget idag. 8-åringen studsade upp. Och ner. Bubblade. Plockade en sten som var fin. Drack vatten ur bäckarna. Lekte parkour bland stenblocken. Plötsligt uppe i ett träd. På en stor sten. Jag visste inte om han skulle gilla att gå i fjällen så att han var glad hela vägen var en härlig överraskning.
Vi sov i stugan till höger. Somnade glad och vaknade lycklig. 
Andas in. Andas ut. Redo för en ny vecka!
En vecka av fiske, mygg, släkt och begravning. Brukar inte åka hem i juli men min mormor dog för några veckor sedan och släkten samlades till begravningen.
Som min kusin Helena skrev. “Vår farmor/mormor/urmoder/starka kvinna/mamma/har efter ett långt liv lämnat oss. Hon var likt en kapten på en stor båt som sist av allt, värdigt lämnade oss.” Precis så känns det. Urmodern har lämnat oss.
Speciellt när vi satt i kyrkan. Över 100 personer. Bara släkten var över 60 personer. Längst fram dom sju syskonen. Så lika. Och så barnbarnen. Och barnbarnsbarnen.
Sorgligt men mitt i det sorgliga också glädje. Släkten samlas inte ofta men när jag väl träffar dom så blir jag glad. Så många som jag tycker om på samma plats. Så många som känt en sedan man var nyfödd. Så många skratt, lekar och härliga minnen. Och mormor citat som “Slå aldrig först, men låt heller ingen sätta sig på din näsa” fick mig att le om och om igen.
När mormor föddes för 96 år sedan var det till en annan värld än den vi lever i idag. Ett Sverige som det känns som många glömt men vi alla borde komma ihåg.
Mormors begravning gjorde att familjen åkte upp till norr en tid vi sällan är där. Sommar betyder midnattssol och mygg. Mycket mygg.
Glada över det fina vädret så tog vi båten till svärfars stuga som ligger på en ö i Torneälven. Sov över. Älskar det. Det enkla. Det behövs inte mycket för att livet ska vara bra. Eld, mat, gott vatten och kramar klarar jag mig länge på. En kopp kaffe på det så känns livet lyxigt och perfekt.
Tänker ofta på den här historien om fiskaren …
Tillbaka i byn följde vi med på rengärde. Svärfar har renar. Midnattssol. Kalvmärkning. Eld. En kopp kaffe. Ankis kanelbullar. Återigen. Livet är bra.
För mig är det märkligt att mina barn växer upp i Stockholm när det här är mer hemma för mig. Inte just rengärde men midnattssol och det rena, raka och enkla. Jag tycker det är viktigt att kunna göra upp eld, att kunna ta hand om sig själv och veta vad som är viktigt på riktigt. Mycket av det kommer för mig av att vara i naturen i norr. Att vara i en stuga (eller tält) där det enda man hör är naturen. Och du skulle kunna vara där i veckor innan du ser en annan människa. Att vara nöjd med det enkla. Att höra sina egna tankar och tycka om vad du hör. Lite så.
Men så tänker jag att det finns bra folk i södern också, det handlar inte om Lappland det handlar om att vara trygg i sig själv. Och att inte slå först, men inte heller låta någon sätta sig på din näsa.