ÖTILLÖ FINAL 15

Jag och syster Lisa anmäler oss spontant till ÖtillÖ – Final 15. Dom sista 15 km av Ö till Ö. Kvällen innan sms:ar vi:
“Är linan och karbinerna hos dig?”
“Den är inte här, trodde den var hos dig”
“Vem kan vi ha lånat ut den till?”
“Har du dolmarna?”
Och så fortsätter vår diskussion till vi sitter i bilen lördag morgon 08:00. Skön känsla. Vårt enda mål är att ha en sjukt bra dag i skärgården. Det kommer vi ha trots att vi inte har dom senaste prylarna eller om vi missat någon liten detalj. Vi har varandra, vi har våtdräkt och skor samt den obligatoriska utrustningen. Allt annat löser sig.

09:30 Går färjan från Årsta Brygga till Utö (Gruvbryggan) Som jag älskar att kliva ombord. Träffar direkt Anna och Emelie som ska köra för första gången. Några steg till och sedan känns det som ett stort kramkalas. Hela båten är fylld med människor jag tycker om. Glada. Vissa är nervösa, några siktar på pallplats och andra ska ta det lugnt och ha bra dag i skärgården.

10:45 Incheckning av alla lag och sedan går en båt med tävlande till Ornö. På båten kör Michael Lemmel en racebriefing. Han berättar om banan, om markeringar men också att det här är den fjärde gången sprinten går och det är ca 250 tävlande från 18 nationer.

En av dom jag blev mest förvånad av att träffa var Monica Uusitalo. Vi har inte setts på många år. Hann inte prata mer än att jag fick höra att det här är deras andra swimrun.

Några minuter till start. 12:15 Går starten av ÖTILLÖ Sprint Final 15K.

Det var som en flagga av färger som sprang iväg dom 670 första metrarna. Orange västar på damlag. Röda på herr. Gröna på mix. Och för första gången kunde man köra solo. Det är dom med blå väst, dom hade också en obligatorisk flytboj med sig.

Första simsträckan var den längsta. 1150 meter. Jag och Lisa tar det lugnt, kopplar ihop oss med linan som vi snabbt trollade ihop innan start och drog iväg. SÅ. JÄVLA. KUL! Vi gör som vi brukar. Jag leder simningarna och Lisa drar löpningarna.

Jag njöt av simningen. Att vara i havet med syster igen. ÖtillÖ har satt ihop en bana så vi ska få köra mellan öarna mitt i Stockholms skärgård.

Efter det första och längsta simmet var det 5050 meters löpning. Den längsta löpningen. Lisa var pigg och stark och låg ett steg före mig hela tiden. Hon berättade historier och fick mig att springa trots att min kropp var trött. Min plan var egentligen att vila nu. Jag har kört tre Ironman i sommar och det känns. Inte ont någonstans men kroppen känns tömd, jag har ingen extra kraft när det går uppför eller när det ska spurtas. Men vi tog det meter för meter. Energidryck på varje station och en gel då och då.

Andra och tredje simningen var det mer vågor. Och strömt. Men ändå SÅ HÄRLIGT! Jag tänkte på dom som kör för första gången – att det nog kan vara lite tufft. Jag och Lisa VET att man känner sig som en liten myra bland vågorna, vi VET att det ibland känns som man inte kommer närmare ÖtillÖ flaggan på andra sidan … men framförallt VET vi att vi kommer ta oss dit. Skrattar lite när vi simmar för att det är kraftiga strömmar som drar oss åt vänster, Lisa tycker att jag drar åt höger när jag simmar – alltså borde det här passa mig perfekt 🙂

Sedan fortsätter ett långt pärlband av öar. Vi är som barn som hojtar åt varandra “Ska vi simma till den där ön? Ja! Och sedan simmar vi till den där ön. Ja!”

Den här platsen ger mig glädjerysningar. Det här den sista cut-offen under ÖtillÖ är. Är du inte här 18:00 så får du inte gå i mål. Och när du passerat här så vet du att du kommer ta dig in i mål.

Vår skärgård. Så vansinnigt fin! Ett tag springer vi med lag 14 Team Värmdö. Mikael och Fredrik. I en lerig backe säger en av dom att det var här en person rullade hela vägen ner förra året när dom sprang.

Funktionärerna. Så vansinnigt fina. Som vi älskar dom. Mitt i skogen står dom. Hejar och ger oss energi. TACK!

Helena och Åsa sprang in på andra plats. Så grymma!!!

Erika och Maja Rosenbaum och Michael Lemmel. Erika och jag började med triathlon samtidigt och sedan även swimrun. Hon är den som kom på namnet swimrun. Nu rejsar hon med dottern Maja. Michael Lemmel är en av grundarna av ÖtillÖ. Bra personer som jag gillar mycket!

Lag Lanttosisters på väg in i mål. Så glada! Så vansinnigt roligt att tävla med Lisa igen. Mersmak är en underdrift. Älskar swimrun. Älskar swimrun med henne. Hennes tävlingshjärna är något utöver det vanliga.

Anna och Emelie. Två vänner jag känner från olika håll – som visar sig vara barndomsvänner. Anna skrev såhär: “Skräcken och längtan. För mig är den magisk. Vi hade kommit till den dag då jag skulle simma i havet. Det havet som jag varit rädd för i så många många år. Det hav som jag är rädd för att drunkna i.” 
Såklart krigade dom sig in i mål. Så. Grymma!

Den här bilden uttrycker känslan av att vara i mål bra. Lycka, eufori och ÄNTLIGEN KLAR!

Tusen tack för fantastisk dag! Tack Lisa, ÖtillÖ, alla andra tävlande och ett extra tack till kroppen! Tack för att du håller ihop trots att jag tvingar dig till Ironman ena veckan, berg i Transylvanien andra veckan och knappt har du kommit hem så kör vi swimrun.

Imorgon måndag ska jag följa dom tävlande via livesändningen som kör igång 05:45. Planen är att gästa studion vid 14:30 sådär och prata om utrustning och allmänt om hur kroppen och huvudet mår efter så många timmar ute på banan.