LAPONIA TRIATHLON

Ruggigt i luften men inte regn som prognosen för några dagar sedan utlovade. Midnattsregn står inte lika högt i kurs som midnattssol när jag ska simma 3860 meter, cykla 18 mil och springa 4,2 mil.

Simningen är kall. Det känns långt och jag har en stark känsla av motström på vägen ut till dom två första bojarna. Tre varv av det här, det går aldrig tänker jag. Mina fingrar börjar domna.
Förhandlar med mig själv: “Men Sofie vad ska du göra om du inte simmar? Nä, lika bra att fortsätta.”

Efter två bojar vänder vi och känns det som att någon puttar mig lite i sidan och efter andra bojen på väg mot Dundrets blinkande toppmast så fick jag vända ner mot start igen och då fick jag hjälp av strömmen. Tack.

Vid stranden springer man upp, rundar en kon och jag får en mugg varm saft i handen. Så gott! Andra varvet hör jag speakern säga ”här har vi första tjej upp ur vattnet, Sofie” och jag tänker att det måste vara någon annan Sofie, jag ligger ju bland dom sista simmarna …
När jag kommer upp för att byta till cykling så inser jag att det visst var mig han pratade om, fast då var jag andra tjej. Sara simmade om mig precis innan uppstigning. Jag springer upp och plockar min cykelpåse som står vid cykeln. In i ombytestältet, där sitter Annica som jag pratade med innan start. Hon och hennes man Pierre var här förra året men ingen av dom kunde starta. Hon var gravid och han hade kraschat bara någon dag innan loppet. Nu stod dom på startlinjen och deras niomånaders baby sov på campingen med farfar.

Hon var så nedfrusen efter två varv simning att hon var tvungen att kliva av. Sara sitter på golvet och drar av sig våtdräkten. Det känns som om jag har två järnkrokar till händer och det tar lång tid för mig att få på mig torra kläder. Jag hör speakern hälsa 3:e och 4:e dam välkomna upp ur vattnet och hör Lisa och Carinas namn. Och så kommer dom skrattande in i tältet.

Jag sätter på mig hjälmen, tar handskarna i handen och springer med Tysken mot linjen där jag får hoppa ombord. Trampar iväg efter grustigen, bron över älven och sedan svänger jag vänster ner mot Gällivare.
– Hälsa Tjautjas säger funktionären vid korsningen.

På grund av vägarbeten så är det en annan bana jämfört med tidigare år. Tråkigt men som tröst ska jag få springa upp på Dundret. Och redan här börjar jag längta efter Jonna och Martin som jag vet kommer vara uppe hos ”Åke på toppen” (toppstugan)
Trampar igenom rondellerna i Gällivare och fortsätter mot Malmberget. Just innan Malmberget svänger vi av mot Koskullskulle och sedan mot Tjautjas. Bara att få höra en fransman uttala Tjautjasjaure är värt att ställa upp i den här tävlingen.

Sedan börjar backen. Och den fortsätter och fortsätter och fortsätter. Bernhard kommer upp vid min sida och hejar, jag säger att det är skönt att allt är som det brukar. Tredje året som han cyklar om mig, sedan brukar vi se varandra då och då fram till en mil innan mål då han brukar ha mer fart i benen än jag har. Jag säger att nu är det tradition att vi ses efter någon mil på cykel.

Någon har skrivit HEJA ODD! i backen upp. Sedan kommer heja Stefan och heja Andreas. Kul att ha support som åker och skriver på vägen tänker jag. Så plötsligt ser jag Heja Sofie och får ett stort leende. Inser att det förmodligen är någon funktionär som tagit hela startlistan och fördelat hejarop hela backen upp. Älskar dom! Ser pappa, Thomas och Hans efter vägen och blir glad. Glad att kroppen är varm, stor skillnad från förra året. Rätt skönt att börja med backar så man inte behöver frysa. Vid vägs ände, efter 34,5 km finns första vätskestationen, jag slänger en flaska, tar en ny sportdryck och vänder tillbaka mot Koskuskulle och Gällivare. Lite upp och ner men sedan en lång, lång nerförsbacke och jag tjuter av glädje när det går så fort att jag inte kan trampa. Bara njuta! Och akta mig för stora hål i vägen. Så kul!

Tillbaka samma väg och glad över att få heja och hälsa på bland annat Lisa och Carina. Syster Lisa har bara cyklat några mil i år och sa att hon ser tävlingen som ett äventyr. Hon tänker simma och sedan cykla så långt det känns bra så jag är otroligt glad över att se henne på cykeln. Firar när min Garmin säger sex mil. EN TREDJEDEL avklarat hojtar jag för mig själv. Nu siktar vi mot tio mil så jag kan börja räkna ensiffrigt.

Tillbaka i Gällivare är det dags att svänga vänster mot Nattavaara. Första loopen avklarad. 70 km. Trampar förbi avfarten till Forsvallen där många av mina vänner bodde när jag var liten. Asfalten är helt peeeeeerfekt. Det är bara benen och huvudet som är begränsningen.

Lite medvind och nerför och jag njuter av att milen rullar på. Men nu börjar det bli segt. Enformigt. Kommer på mig själv att börja blinka. Hoppas dom andra tävlande inte tycker det är lika tråkigt som jag. Om man inte vuxit upp här så är det kanske exotiskt att cykla här gäspar jag. Saknar den tidigare banan – älskar verkligen att inte behöva se något två gånger, närma mig fjällen och veta att det blir vildare och vackrare för varje tramptag och kilometer. Men nu är vi här och nu och jag vet att tävlingsledningen gjort allt dom kan för att hitta en alternativ bana som är så bra den bara kan vara. Och den här vägen är riktigt bra. Kan inte komma på någon tävling där jag fått trampa över tio mil perfekt asfalt. Vid 81,5 kilometer ser jag bland annat Petra och Daniels glada leende och höga hejarop. Hojtar att jag längtat efter dom sedan start. Nu siktar jag mot Nattavaara!

Möter ledarna som är på väg tillbaka och blir glad över att Odd ligger först. För tredje året på raken så ser han otroligt stark ut där han kommer. Kikar på min Garmin och försöker räkna ut hur många mil före han ligger. Går inte så bra, hjärnan är inte på topp så jag ger upp.

Efter 123 km får jag vända runt en kon och börja trampa tillbaka, svänger in på en liten loop och blir erbjuden vätska. Det brinner en eld och ser otroligt mysigt ut. Hörde sedan att det var gott kaffe och fanns våtservetter på utedasset här. Och det är en av många anledningar att jag älskar det här loppet. Funktionärerna är dom bästa i hela välden. Dom gör det lilla extra. Många tävlar själva och vet precis vad man vill höra som hejarop och vad man behöver och uppskattar när man är som tröttast.

Trampar ikapp Bernhard igen och frågar honom om han vet hur lång loppen är. Inte så lång säger han. Men den är lite längre än jag trodde. Tillbaka på stora vägen igen och det norrländska vemodet drabbar mig. Det känns som kilometrarna går långsammare och långsammare fast jag watt-talet (hur mycket kraft jag producerar) är ungefär samma. Möter cyklist efter cyklist och hejar. Så kommer Carina och Lisa. Blir så glad! Helt sjukt, dom är fortfarande på banan. Jag skrattar lite för mig själv och tänker att det är helt sjukt att jag och Lisa för mindre än en vecka sedan körde ett annat midnattslopp och nu är vi här med nummerlapp igen.

Fick sedan berättat för mig att både Lisa och Carina tänkt kliva av efter sju mil cykling men när Lisa fick höra att Carina tänkte kliva av sa hon ”aldrig i livet” nu kör vi. Och så hade dom omvartannat peppat varandra in i mål. Innan jag mötte dom hade dom kommit överens om att dom skulle köra till dom mötte mig för att jag skulle bli så ledsen om jag fick se att dom klivit av (sant!) men efter det så bjöd dom ju på gott kaffe vid vändpunkten och Carinas Thomas bjöd på varm buljong och salta godisar så dom trampade alla 18 mil. Och har man trampat 18 mil så är det ju bara lite löpning kvar …

Doften av myr sköljer över mig och jag får ett leende. Jag har det inte dåligt. Vad skulle jag göra om jag klev av nu? Det här är min sportnatt. Det rullar upp en kille och jag frågar hur det är.
– Jo, det känns att jag borde tränat mer cykling säger han. Jag skrattar och berättar att min syster är ute på banan med bara dryga två mil cykelträning i sina ben.
– Jag har i alla fall tränat 30 mil på Vätternrundan säger han.

Så. Äntligen. Korsningen upp mot Dundret. Trampar den lilla nyasfalterade vägbiten vid tunnelbygget som min bror jobbar med. Tänker på hur glad jag är att min bror och Jonna landat i Gällivare. Kikar på klockan och inser att jag kommer hinna. Jonna skulle vara på toppen mellan 07:00 och 12:00. Jag har flera timmar till godo innan hon går hem. Det börjar smyga upp en känsla av att det här kommer gå. Kliver av och springer upp för den sista backen till växlingsområdet på Hellnerstadion. I högtalaren hör jag ”här kommer andra dam, Sofie Lantto in för växling”
Andra dam? Jag skrattar för mig själv. Jag som trodde jag skulle vara bland dom sista. Vi får väl se, nu är det dags för ett maraton och jag är van vid att det alltid finns någon lätt, lätt löpare bakom mig. Men en sak har jag lärt mig och det är att det är inte över förrän det är över. Jag ska göra vad jag kan för att behålla den här placeringen. Lämnar Tysken (min cykel), tar min påse med löparskor mm. Och ger mig in på toaletten. Som jag längtat! Har inte satt ner mina fötter en enda gång sedan jag klev på efter simningen. Sjukt kissnödig sista milen. När jag ändå sätter mig på toaletten passar jag på att dra av mig cykelbyxor och dra på mig löpartajtsen. Ser att bandet till mitt tidtagarchip har gått sönder och väl ute frågar jag om dom har ett nytt.
Som dom fullblodsproffs dom är så trollar dom fram ett på mindre än 15 sekunder. Jag tackar och springer ut och iväg. Följer en liten stig som leder till hoppbacken och sedan genom skogen mot ”femman-vägen” upp mot toppen. Får krampkänningar och förbannar mig själv för att jag tappade enervittabletterna vid växlingen. Undrar hur den här löpningen kommer bli tänker jag.
Men jag vet att det är bara här och nu som gäller, man vet aldrig vad som händer om en minut, eller runt nästa kurva så jag tassar på där det går och tar det lugnt när jag känner att det inte går att springa. Rätt kuperat redan nu.
Hör människor och kommer ut på asfalt. Tidtagarmatta och sedan en kopp cola i handen. En funktionär peppar otroligt mycket och säger att hon inte vet men hon tippar på att jag har 10-15 minuter upp till ledande dam. Jag skrattar till och går mitt snabbaste uppför. Har inga planer på att springa upp och ner för Dundret – inte när jag vet att det är 30 km löpning kvar när jag kommer ner.

Springer när jag kan, går när jag känner att benen stumnar. Tar en av mina fyra gels jag har med mig. Det är dimma uppe på toppen. Kille efter kille kommer springande nerför och säger att det inte är långt upp till Sara som är ledande dam. Första pris är en fin kniv. Jag älskar knivar. Innan loppet skämtade Lisa, Carina och jag om vem av oss som skulle få kniven – men vi trodde alla tre att vi skulle komma i mål bland dom sista. Nu befinner jag mig här med kniven inom räckhåll. När jag svänger upp på grusstigen mot Åke på toppen känner jag mig stark och springer på, möter Sara som ser superstark ut och hejar. Vid stugan ser jag Jonna och min bror Martin och dom frågar om jag ska komma in på en kopp kaffe. Det hade jag egentligen tänkt men nu hojtar jag istället ”jag har inte tid, nu jagar jag kniven”

Flera av killarna som springer nära mig fattar genast och resten av loppet får jag vid vändpunkterna hejarop och frågan ”blir det någon kniv?”

Heja miss Sophie hör jag och ser min sambo Hans som är ute och fotar. Nu är det nerför och jag ser Sara nere i backen. Jag älskar att springa nerför Dundret. Det här är mitt berg och jag låter benen rulla nerför. Kontrollerat men härligt. Hade jag inte haft flera mil framför mig så hade det gått ännu fortare men nu sparar jag lite kraft till kommande mil.

Kommer ner till funktionär Annelie, hon säger spring över mattan först så får du dricka sedan. Jag springer över och hon springer mer och skriker JÄTTEBRA, du är helt otrolig du har sprungit in 17 minuter på Sara, det är bara två minuter mellan er. Bernhard kommer springande vid min sida igen och vi springer ner mot E45:an. Nu är det asfalt en liten bit innan vi får vika av ner på rallarstigen. Jag försöker bara hålla mig löpande på mitt värsta … lång asvaltsväg där man ser vart man ska. En buss passerar Sara och hade hon sträckt ut handen precis då så hade hon dött. Så nära var bussen. Vi svänger ner höger in i skogen. Äntligen skog och en jättefin liten skogsstig. Skönt tänker jag, det här är min terräng. Läser sedan att Sara tänker samma sak ”jag är gammal orienterare – det här är min terräng”

Min plan är att bara hålla mig nära Sara, hålla energin uppe och kontrollerat tassa på. Det kommer en vätskestation och jag tar en gel i handen, tittar ner på mina fötter och när jag tittar upp är jag plötsligt vilse. Inga röda markeringar bara en liten stig.
FAAAAAN!
Arg på banan. Arg på gelen. Arg på livet. Arg på allt. Inser att det är mig själv jag är arg på. Springer på och hittar tillbaka till stigen. Är jag vilse? Är jag rätt? Finns inget alternativ än att springa på. Till slut kommer jag ut på en grusväg, får lite vätska och reda på att jag ska springa 2,5 km åt ett håll och sedan vända tillbaka samma väg. Gah! Hatar grusväg. Det känns energin rinner ur mig. Jag tassar på. Lämnar min röda jacka i en buske och tänker att jag plockar upp den på vägen tillbaka. Tänker att jag gör vad jag kan och springer i ett tempo som knappt kan kalla springa. Möter mina löparvänner och får till slut vända tillbaka.
Hur kan grusvägen kännas uppför både dit och tillbaka? Knyter min röda jacka runt midjan och tar en mugg cola av funktionerna. Frågar om jag får slänga den en bit efter vägen. Självklart, inga problem säger dom.

Kompis Thomas berättade att han mötte en löpare som kom springande med en mugg tillbaka från 2,5 kilometers vändan och frågade om han hade sprungit hela vägen med den. Nej, jag la ner den och plockade upp den på vägen tillbaka sa han. Vilka tävlande!

Springer en lång grusväg mot E45:an och funderar flera gånger om jag missat någon skylt in i skogen för jag har ingen framför mig och ingen bakom mig. Men precis där asvalten börjar finns en orange pil. Jahapp. Mitt värsta. En lång asvaltsväg som är så lång att jag inte ser hur långt jag ska springa.
Pratar med mig själv. ”Nu gör du vad du kan Sofie – spring när du kan springa. Ju mer du springer desto snabbare är du i mål och får vila.”
Bilarna kör fort. Känns onödigt fort. Det kommer en långtradare, föraren pratar i telefon och hans släp svänger in över dom vita linjerna vid kanten. Jag vaknar till och hoppar ner i diket. Är rätt skärrad när jag kommer till vätskestationen. Gnäller över lopsträckan (förlåt!) men avslutar med ”men ni funktionärer är underbara och helt perfekta”. Får till slut svänga upp mot dom avslutande kilometrarna mot målet. I backen möter jag Lisa och Carina som ser löjligt pigga ut. Vi mår bra säger dom. Ses i mål.

Funktionär Annelie möter upp mig i backen med cola, chips, sportdryck och den bästa pepp jag någonsin fått. Det hon säger känns äkta och hon ger så mycket energi. TACK! Tack från hela mitt hjärta. Du fick mig att springa det där lilla extra. Även om det inte räckte till någon kniv så kan jag inte vara ledsen. Jag är stolt. Jag startade loppet och tänkte att jag är grym om jag tar mig in i mål och här springer jag in som andra tjej. Javisst önskar jag att jag hade tränat fler långpass och hade mer tävlingshuvud men jag tänker vara glad och stolt! Jag är grym! Punkt.

Sista kilometrarna är upp och ner. Jag går i uppförsbackarna och springer nerför och på platten. Hör hejarop och en fotograf springer med mig. Hur känns det? Jag har ingen aning om vad jag svarade.

Ser och hör Petra och Danne och sedan ett stort gäng funktionärer som hejar in mig i mååååål. Så skönt. Så lycklig. Går in i ett varmt tält. Får kaffe och bulle. En dusch och sedan somnar jag 45 minuter över ett bord innan jag går ut och hejar in Lisa och Carina.

Lisa och Carina. Hur fantastiska är dom inte? Dom inte bara peppade varandra in i mål dom var andra och tredje snabbaste dam upp och nerför Dundret. Trimaster Bernhard hade ett pris till snabbaste man och kvinna upp och nerför Dundret och jag vann. Alltså jag var snabbaste tjej upp och ner för Dundret. Nästan stoltare över det än över att jag blev tvåa. Jag som alltid sagt att jag inte är snabb uppför berg. Syster Lisa säger att nu får jag aldrig mer i hela mitt liv säga det.

Känner bara tack, tack, tack till tävlingsledningen, till familjen, kroppen, alla funktionärer, Tysken, livet och allt däremellan. Jag säger alltid till vänner att det spelar ingen roll om du inte fått till din träning exakt som du planerat – du vet inte vad livet har bakom nästa krön – är du frisk och sugen så ställer du dig på startlinjen! Jag håller fast vid det. Ibland bjuder livet dig på en andraplats på en Ironmandistans. Då tackar du och njuter av det.

Foto: Hans Berggren