DÖDEN. DÖDEN. LIVET! LIVET!

Piggelin! Jag kör mot Uppsala och hör mig själv säga Piggelin när jag ser kyrktornen. Under många år hade vi det som en grej, att varje gång vi körde från hoppfältet i Gryttjom så sa den som såg Uppsalas kyrktorn först Piggelin och den i bilen som sa det sist fick bjuda alla andra på glass. Det och många andra tankar flyger genom min hjärna när jag kör mot Uppsala för att gå på Johans begravning. Fattar det fortfarande inte. Inte alls. Johan kan väl inte vara död?

Telefonen ringer. Jag svarar, går ut och ställer mig på grusvägen, solen är på väg ner. En vän har dött. Det känns som kroppen blir till is. Tiden stannar. Jag vet att jag aldrig kommer glömma den här minuten av mitt liv. Drar in luft i lungorna. Jag är ledsen men jag får svårt att andas när jag tänker på hans barn, på hon som alltid glittrar i ögonen när hon pratar om honom och på hans bästa vänner. Jävla skit. Inte han. Inte ännu. Det är så sjukt att solen går upp även idag. Det är en helt vanlig vardag fast ändå inte. Det gör ont när någon dör. Det får göra ont. Men hur ont det än gör – andas in – andas ut och #LevFörFan för det är inte din tur. Inte idag.

Så skrev jag på Instagram dagen efter Johan dog. Johan som jag känt i över tjugo år. Vi var inte nära vänner men en sådan där som jag alltid blev glad av att träffa. Han hade kloka tankar när man frågade honom, och alltid ett underfundigt skämt i mungipan.

När hon vars ögon alltid glittrade när hon pratade om honom frågade om jag kände honom och om hon vågar träffa honom sa jag något i stil med “jag har inte ett ont ord att säga om honom, han är lite speciell men jag gillar honom”

Det visade sig att dom var gjorda för varandra och det river i mitt bröst när jag tänker på att dom inte kommer få skratta ihop fler gånger.

Och jag tänker på hans bästa vän som inte kommer få göra upp galna planer och förverkliga dom till sommaren.

Domkyrkan i Uppsala är full av människor. Fallskärmshoppare. Familj. Jaktkompisar. Läkarkompisar. Bandkompisar och och och … Alla människor är speciella men Johan liknar inte någon annan jag känner. När “Stairway to Heaven” spelas i kyrkan tittar jag mig runt. Känslan är att snart kliver han fram med sin gitarr.

Det gör han inte. Men jag kan fortfarande inte ta in att han inte finns mer. Han var inte klar. Fast han hade aldrig blivit klar, han var inte sådan. Han var alltid på väg. På väg för att lära sig något nytt, eller lära någon annan något. Vila i frid känns fel att säga för jag tror inte Johan vilar, han undersöker något, eller pratar med någon, spelar på sin gitarr, tar hand om molnträdgården eller funderar på hur han kan optimera himlen på något sätt.

Det är fortfarande svårt att ta in att jag aldrig mer ska möta han på ett fallskärmsfält, eller på en fest. När det inte ens gått en vecka sa Minna “jag kan inte förstå det. För en vecka sedan var vi tillsammans och nu ska jag planera hans begravning”

Det går inte att ta in. Jag hatar klyschor men om jag försöker höra Johans röst när jag frågar vad han skulle gjort i samma situation så hör jag honom väldigt tydligt säga lev!

Lev så intensivt och fullt ut du bara kan. En dag är du här och pratar med dina älskade, en timme senare borta. Johan, jag hoppas du har det fint i din nya värld, i den här är du saknad.

Foto: Den översta fallskärmsbilden har Hans Berggren tagit (gissa vem som är Johan på bilden…) och dom andra har jag lånat av vänner – säg till om det inte är ok.

This entry was posted in Vänner and tagged , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *