SAREK PÅ EN DAG

170928_skierfe0234

Känslan av att vara ensam och precis där jag vill vara just nu. Ingen tid att passa förutom mörkret. Karta, kaffe och matsäck i ryggsäcken och en dag av äventyr framför mig. Jag är hemma. Lycklig.

170928_skierfe0130

Skirfe i Sarek. Jag har varit där för länge sedan. I dimma. Såg inte mycket. Varje gång jag ser en bild så tänker jag dit ska jag igen. Så läste jag Amandas inlägg om hur du tar dig dit bakvägen – det vill säga parkerar vid Sitoälvsbron, cyklar en mil och sedan går. Då kan man göra det på tre dagar. Jag har aldrig gått in den vägen men perfekt tänkte jag! Tänkte att får jag med mig Marie så är det kul – annars går jag ensam.

Jag åkte hem till Gällivare. Precis när jag landat hör Marie av sig och säger att vi ska till Schweiz två dagar senare. Hurra! Fast tänker ändå f*n – för det är något som drar mig till Skirfe. Jag hör av mig till Amanda och säger som det är – jag vill ta det lugnt och njuta men om valet är ingen Skirfe eller springa dit så väljer jag springa alla dagar i veckan. Hon säger att hon har extremt löpvana vänner som gjort det på en dag men dom sa att det var för tungt.
Jag hör bara – det går!

170928_skierfe0001

Lånar bil och cykel av mamma och pappa. Äter frukost med dom och rullar in i dimman mot Kvikkjokk. Tänker går det så går det, i vilket fall så kommer jag få en fin dag.

170928_skierfe0020

Från Gällivare tog det drygt två timmar. Just före Tjåmotis svänger jag höger mot Sitoälven. Passerar ett vattenkraftverk och fortsätter in på en grusväg.

170928_skierfe0023

Just som jag svängt av på grusvägen lyfter en mäktig fågel. Vingarna nästan snuddar i träden på varsin sida av vägen.

170928_skierfe0027

Den sätter sig högst upp i ett träd. Känner du igen den?

170928_skierfe0028

Kör en liten bit till och nästa fågel tittar uppstudsigt på mig.

170928_skierfe0042

I slutet av vägen ligger Sitoälvsbron, där parkerar jag. Skickar ett sms med en skärmdump på var jag är till min syster och skriver “Jag utgår härifrån – så någon vet om mamma och pappa börjar fundera vid skymning. Vet inte hur mycket täckning jag kommer att ha på telefonen.”

“Haha! Det är bara du som gör sådant här. Ut och njut! Kram” får jag tillbaka av syster Lisa.

170928_skierfe0045

Sedan är det en mil cykel till jag kommer fram till sjön Laitaure. Min klocka stannade på nästan exakt 10 km på 54 minuter (det är inklusive några fotostopp)

170928_skierfe0067

Under sommaren kan du välja på att åka båt över till Aktse.

170928_skierfe0065

170928_skierfe0058

Ställde cykeln bakom ett vindskydd och började gå.

170928_skierfe0071

Sex kilometer av myrar och skog. I början ser jag sjön på vänster sida men ju längre jag går desto mer och mer skog blir det.

170928_skierfe0088

Lukten av myr. Känslan av att vara ensam och precis där jag vill vara just nu. Ingen tid att passa förutom mörkret. Kaffe och matsäck i ryggsäcken och en dag av äventyr framför mig. Jag känner mig hemma. Lycklig.

170928_skierfe0033

Det är dimma och jag tänker att jag går till Aktse och ser hur det ser ut där. Där får det bli lunch åtminstone – innan jag vänder hemåt igen. Har gett mig själv 15:00 som sista tid att vända hemåt. Jag vet att mörkret kommer vid 19 då vill jag sitta i bilen. Helst äta middag med mina föräldrar.

170928_skierfe0073

Älskar ensamheten. Tankarna går hit. Dit. Och runt en bit. Jag blir hungrig. Äter en macka. Törstig. Tar vatten i min mugg vid närmaste bäck. Jag älskar att vara själv. Gärna så länge att jag hinner bli lite uttråkad för då bubblar dom bästa idéerna upp.

I somras läste och layoutade jag ett reportage om Clas Grundstens ensamvandring i Sarek. Bilderna och hans kärlek till Sarek gjorde att jag för första gången kände att ja – jag kommer vandra ensam. Det behöver inte vara just nu men någongång kommer jag ge mig ut på en längre tur själv. Gillar att det är enkelt, det kostar inte många kronor att leva om man har med sig tält och mat. Hade det känts viktigt just nu hade jag gjort det men det känns inte viktigt. Det är både viktigare och roligare att vara hemma med familjen. Men med största sannolikhet så kommer det en tid när det jag gör inte påverkar mannen och barnen lika mycket. Då.

170928_skierfe0094

Sex kilometer till Aktse. Det tog mig 1–1,5 timmar. Precis när min klocka säger att jag gått sex kilometer kommer jag till en liten bäck, jag fyller min mugg och tar den i handen och sippar vatten medan jag går efter spångarna.

170928_skierfe0116

Kliver ur skogen och möts av det här. På riktigt det här! Börjar nästan gråta för att det är så fint. Dimman släpper och jag ser renar beta.

170928_skierfe0127

Jag bara känner att jag MÅSTE fortsätta. Fjällen viskar kom Sofie. Kom. Jag går igenom ett öde Aktse (STF anläggning) Jag har inte mött en enda människa sedan jag lämnade parkeringen, där sa jag hej till en kille som precis kom tillbaka efter att ha varit i Sarek en vecka.

Hittar en skylt som säger Saltoluokta/Sitojaure och jag börjar gå. Uppför. Uppför. Uppför. Återigen i skog. Funderar på hur långt det kan vara till trädgränsen – där borde jag kunna göra en bedömning. Och om inte annat ta en kopp kaffe med fin utsikt. Kommer upp till den här skylten och det känns som en stor magnet drar mig mot Skierfe.

170928_skierfe0129

170928_skierfe0130

Jag småspringer för att det är så härligt. Luften smakar krip och utsikten. Alltså utsikten! Tänker att det finns dom som aldrig får se något såhär vackert. Rapadalen skymtar under marängtäcket nere i dalen.

170928_skierfe0147

Jag följer en liten stig. Sarek. Tänk att jag är i Sarek. En helt vanlig torsdag i september. Hur lyxigt? Jättelyxigt enligt mig. Tack livet! Tack Hans som roddar familjeschemat hemma. Tack mamma och pappa för lån av allt. Tack för att ni lät mig växa upp med det här som min bakgård. Tack kroppen som är nog stark för att kunna ta ut mig på sådana här äventyr.

170928_skierfe0173

Jag tycker kartor är vackra. Och jag tycker om att läsa dom men eftersom jag inte gör det varje dag så märker jag att det alltid tar lite tid innan jag är tillbaka och snabbt kan se var jag är, terräng och bedöma tidsåtgång för att ta mig dit jag vill.

170928_skierfe0151

Det var så varmt att jag gick i t-shirt men när jag stannade till på kalfjället kom gåshuden. (Nej, du behöver inte fundera – jag hade självklart med mig värmeplagg, dunjacka, skaljacka och mössa)

170928_skierfe0156

Lunch med den här utsikten – klart värt en rätt lång vandring!

På vägen ner från Skierfe tappar jag stigen och befinner mig plötsligt i en brant. Förbannar mig själv för att jag slappnat av och gått på känsla. Jävla Klantto, tänker jag. Tar fram kartan och försöker bedöma om jag ska neråt eller uppåt i branten. Tänker att det vore jävligt dumt att rasa ner här just nu. Hur kunde jag vara så dum? Jag vet bättre. Ja, ja det är bara att tugga på. Vad är det värsta som kan hända? Att jag ramlar? Ja då får jag väl göra mitt bästa för att antingen överleva till hjälp kommer eller ta mig till Aktse där det finns en nödtelefon. Då kommer jag missa flyget till Schweiz imorgon. Varför kan jag inte bara ta det lugnt och dricka kaffe i stugan. Ja men då hade du ju missat den här turen. Den här dagen är värt 100 dricka kaffe i stugan dagar. Eller inte. Nu löser vi bara situationen. Karta.nu. Uppåt.

170928_skierfe0193

Där är stigen! Tack. Tack. Tack. Plötsligt ringer min telefon. Jag har täckning igen – har inte haft det sedan cyklingen. Jag passar på att ringa mamma och säga att allt är bra, jag kommer bli sen men jag mår bra. Mer än bra.

Möter två killar – min första mänskliga kontakt sedan parkeringen imorse. “Förlåt att jag förstör er vildmarksupplevelse genom att prata i telefon” säger jag när jag passerar dom.

170928_skierfe0203

Det börjar skymma. När jag kommer ner till Aktse igen står en älgko och kalv och undrar vad jag är för en typ.

Renar har jag haft sällskap av hela dagen och när jag närmar mig sex-kilometersstigen tillbaka till min cykel springer några brölande framför mig. Ta det lugnt säger jag – jag ska bara gå förbi. Jag snabbar på stegen men det är rejält mörkt när jag kommer fram till cykeln.

En kopp kaffe på stående fot och så sätter jag på pannlampan och cyklar till bilen. Trodde det skulle kännas läskigt att cykla en mil på den steniga vägen i skenet av en pannlampa. Tackar mig själv för att inte ha snålat utan tagit med mig min rejäla pannlampa. Cykelturen går snabbt och jag kommer på mig själv att skratta högt. Hög på livet! Hoppar in i bilen och kör norrut, återigen i dimma. Hemma väntar mat, en varm bastu och mina föräldrar. Leende åt att allt är som vanligt, det vill säga att jag är sen men bubblande glad.

Vad vore jag utan er? Ingenting. Utan er sköna självklarhet till uppfostran av mig så hade jag aldrig tänkt “hur svårt kan det vara – jag drar till Skirfe över dagen” Eller “hur svårt kan det vara – jag gör en Ironman”. Tack för att ni aldrig ser problem utan bara möjligheter. Och tack för att ni fått mig att inse att hur jobbigt livet än kan vara i stunden så tar jag ett steg och sedan ett steg till så tar jag mig alltid framåt. På fjället. I livet.

This entry was posted in Friluftsliv and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to SAREK PÅ EN DAG

  1. Vardagslyx, verkligen!! 😀

  2. Magnus Svahn says:

    Tack Sofie!
    Som före detta Norrlänning känner jag ett starkt sug i maggropen att åka norrut när jag läser detta.

    Verkar som en fantastisk dag!

    Vänliga hälsningar
    Magnus

  3. Vilma says:

    TACK, Sofie för att du tar dig tid att ta bilder och skriva ett så underbart inlägg! Drömde mig verkligen bort och kändes nästan som att även jag var där, en grå måndag i oktober 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *