NYA ZEELAND – TIPSEN!

Nya Zeeland. Landet jag drömt mig tillbaka till i tolv år. För tolv år sedan var jag, Hans och Mira då sex månader där. Vi drog runt i två månader. Nord och sydön. Den här gången var vi fyra i familjen och hade tre veckor på oss. Vi bestämde oss för att bara åka till sydön eftersom det är den vi älskade mest sist. Campervan två veckor och ett hus en vecka.

Det här inlägget är för dig som ska dit, det är lååååångt och det är inte bara mina bästa bilder utan även verkligheten bakom och mest jag har skrivit det för att jag själv ska komma ihåg var vi egentligen var …

Innan vi åkte laddade jag ner några bra inlägg om Nya Zeeland. Dom vackraste vägarna. Dom finaste platserna. Dom bästa dagsturerna. Läste dom på flyget.

Tips ett från mig förutom länkarna ovan är att besöka DOC – tänk dig naturvårdsverket fast bättre. Campingen och tipsen till dom vackraste platserna på Nya Zeeland. Och ladda ner appen CamperMate (ladda ner off-line kartorna när du har bra wifi)

Vi landade i Christchurch, hämtade ut vår lilla husbil, fyllde kylskåpet vid närmsta mataffär och rullade norrut.

Ska du hyra campervan – boka i tid och gör det direkt med biluthyrare. INTE via något ombud! Jucy, Kiwicampers och Apollo var det många som åkte runt i och verkade nöjda. Hippiecamper blev jag gladast över att se. Hyr en med någon slags toalett eftersom Nya Zeeland infört en lag om att man inte får campa var som helst om man inte har en toalett. Och se till att du har med dig ett internationellt körkort. När vi hyrde bil så var vi tvungna att betala dyra pengar för att att dom skulle “översätta” körkortet. Man känner sig lurad innan man ens satt sig vid ratten. Så lös det hemma.

Första natten stannade vi till vid Hurunui river. En DOC-camping. Balmoral recreation reserve. Man betalar 5 dollar per familj i en “honesty box”. Fin camping vid en flod. Fanns toaletter och man kunde fylla på med vatten. Kändes helt overkligt att vi för några timmar sedan klev av planet efter att ha lämnat ett snöigt Stockholm och nu gick vi ner till floden i shorts och flip-flops. Dagen efter rullade vi vidare. Planen var Hanmer Springs för att bada. Men dom höll på med en broreparation och vi hade behövt stå och vänta i några timmar för att ta oss dit så vi rullade vidare. Vid Maruia springs finns också några naturligt heta källor. Några vänner har sagt att det är några av dom finaste baden i världen.

Vi stannade till vid Marble hill campsite. Gick två timmar i skogen – ville hitta varma källor men vi hittade mest en massa fällor i skogen. (Dom vill fånga råttor, oposums och vesslor för att dom har inte funnits på Nya Zeeland från början och sprider sig snabbt – och eftersom det inte finns några naturliga fiender här så förökar dom sig snabbt och äter upp fåglarna … Bye nye kiwis och kakas och och och och …) 

Reefton. Mysig by. Flera cafeer med wifi och till Hans lycka en fiskebutik med en dam som varit i Sverige flera gånger och fiskat. Det var väl inte damen i sig Hans blev så lycklig över utan fiskekortet.

Hans köpte fiskekort (cirka 1500 kr) och barnen fick varsitt gratis.

Läste att det var bra mountainbiking här – men inget vi testade utan vi rullade till Gentle Annie Seaside accommodation. Sjukt mysig camping vid havet.

På kvällen hade vi läst att man kunde se delfiner från en klippa så vi tog en promenad. Högst uppe på krönet låg – Gentle Annies maze. En labyrint som var svårare än vi trodde men efter ett tag hittade vi fram till utsiktsplatsen.

Bara fem-tio minuter med bil ligger “Chasm creek glow worm tunnel” – en gammal järnväg med en tunnel där man kan se lysmaskar på natten. Vi stannade till på morgonen. Inga lysmaskar men fin promenad.

Punakaiki pancakerocks. Enligt mig inte så mycket att se – men det funkar att stanna till, ta en promenad och en glass.

Någon kilometer söderut hittade vi en egen strand och badade. Kristallklart vatten – som överallt på Nya Zeeland – så där som man ser fiskarna.

En natt på Lake lathe math campsite – Hans hade att göra! Västkusten levererade förutom fina fiskar också sjuuuuukt mycket sandflies. Kommer ihåg det från förra gången också – att det fanns magiskt fina stränder men så mycket sandflies så att det ibland inte gick att vara ute.

Molnigt när vi var vid glaciärerna (Fox och Franz Joseph) så vi gick runt Lake Matheson istället för att besöka glaciärer i regn.

Rullade innåt landet och stannade till och gick ner till “Roaring billy falls”
Ungefär en kilometer att gå ner till den här stranden.

Körde vidare och packade ner badkläderna i ryggsäcken och gick ner till blue pools. Ungefär 30 min att gå. Hade läst att det skulle finnas en bro som man kan hoppa ner i vattnet från. När vi kommer fram säger vår tolvåring att hon tänker hoppa.

När hon har bestämt sig så gör hon det bara. Så hon går upp för stigen, stannar till och säger att hon tänker vänta till han som står där nu har hoppat “jag vill inte stå på bron och vänta”…  När han klättrat tillbaka för att han inte vågar hoppa säger Mira; nu går vi. Så stegar hon ut till mitten av bron, klättrar över och hoppar ner i det glaciärkalla vattnet. Jag bara ler. Alla runt applåderar. Och jag tänker att hoppade Mira så är det väl bara att göra samma sak. HÖGT och ISKALLT är två ord som sammanfattar hoppet bra. 14 meter står det när man googlar den där bron. Vet inte om det var riiiiiktigt så högt men det var högt.

Vi närmar oss Wanaka – eller åtminstone sjön Lake Wanaka. Sover en natt på “Boundary creek campsite” innan vi kör in till Wanaka.

Wanaka dit jag på riktigt kunde tänka mig flytta sist vi var här. ÄLSKADE den stan. Och det är fint nu också, men det känns som det har exploderat en bomb av turister där. Vi handlar och åker mot Roys peak. En dagstur jag drömt om. 

Det är 16 km upp till toppen (och 1258 höjdmeter) Fem-sex timmar att gå.

Det var inte happy-happy-joy-joy hela vägen men det känns som hela familjen var sjukt nöjda med att att ta sig upp (du kan fortsätta en liten bit till – men vi var nöjda här)

Att ta sig ner tog inte ens en fjärdedel av tiden.

Vi sov en natt Albert Town Campingground just utanför Wanaka innan vi rullade vidare till Queenstown.

Dags för något vi lovat. Luge – typ lådbil nerför en backe. Vi körde två gånger var. Knäppt kul. Knäppt dyrt för den lilla korta åkturen det trots allt är.

En av dom finaste vägarna jag någonsin kört på. Queenstown – Glenorchy.

Körde till vägens ände. Eller åtminstone Sylvan Campsite.

Jag har någon slags kärlek till sådana här hängbroar. Och den där som går på just den här. Gick till Lake Sylvan. Tror det var en 40 minuters promenad till det här:

Du måste ta samma väg tillbaka.

Stannade till på Mrs. Wollys General store i Glenorchy. Min affär! Merinoullplagg, små roliga uteprylar och ekologisk god mat. Lägg en god kaffe och en glass på det och jag var i himlen.

Vi skulle köra en bit men det slutade med att vi körde hela vägen till östkusten. Sov på en liten camping vid Toko mouth cirka en timme från Dunedin. Bara locals. Efter långfrukost åkte vi in till Dundin.

Jag drömde om att bada i den här poolen (St Clear salt water pool) men eftersom vi alla huttrade lite och poolen har samma temperatur som havet så valde vi det stora varma badhuset. Moana pool. Stannade i flera timmar. Där fanns tre 25 meters pooler för motionssim så jag och Hans fick varsin egen bana samtidigt som Mira och Elis åkte vattenrutschkanorna och testade trampolinerna. 

Vi stannade till och tog en kaffe vid Shag point och hälsade på sälarna där.

Moeraki Boulders. Dom runda stenarna är fina och Elis ville se om det såg ut som dinusarieägg men helt ärligt är det inte så märkvärdigt och det var knäppt mycket turister där …

Vi stannade till på en camping med 1000 och åter 1000 Nya Zeelandare. Parsons rock vid Lake Aviemore. Bilden är från kvällspromenaden upp på kullen på andra sidan vägen från campingen.

In i landet igen. Lake Pukaki. Så fint.

Många fina turister också.

Vi körde i vanlig ordning till vägen tog slut. Mount Cook.

Gick en vända men det blåste mer.

Och mer. Och meeeeer. Under natten var jag på riktigt orolig över att dom som bodde i tält skulle flyga iväg.

Minnesplaketter över människor som dött i bergen. Många människor. Laviner. Ramlat ner i glaciärsprickor. Klätterolyckor …

Hej hej mina 13 Ironman-fötter. Tack för att du bär upp mig varje dag.

Lake Tekapo. Vår sista natt i husbil sov vi vid White horse hill campground.

Inte tråkigt sätt att börja året.

Andra januari bytte vi husbil mot bil och hus. Alltid lite spännande när man hyrt både bil och hus på nätet. Kommer vi ha ett hus när vi kommer fram? Den här gången var allt ungefär en miljon gånger bättre än förväntningarna. Vi hade LÄTT kunnat bo här. Lätt. Det där är alltså huset vi bodde i. 

Hur ofta hyr man ett hus och allt är lite bättre än man vågat drömma om? Vi bodde helt avskilt. Fantastiskt hus och en sjö nedanför. Vi kunde på riktigt stå på vår altan och SE fiskarna nere i vattnet. (På bilden nedanför är det Mira och Elis som gått ner för att bada.)

När jag låg i det här bubbelbadkaret kunde jag se den lilla bäcken som gick förbi utanför. Vår lilla bäck.

Stjärnhimlarna var helt fantastiska.

Vi hade bara letat upp ett ledigt hus på Airbnb – nästan vilket som helst bara det låg nära berg eller hav. Det blev nära Mt Hutt.

Sedan gjorde vi dagsutflykter varje dag. Första dagen tog vi bilen upp på Mt Hutt och gick sedan en sväng. Mötte ingen annan. Moln nere i byn – men på toppen var vi ovanför molen.

Älskar att befinna mig ovanför molen.

Stannade till på vägen för att Mira och Elis ville känna på ett moln.

Jag hade läst om Devils Punch bowl och blev helt lycklig när jag insåg att det var fullt görbart att ta sig dit. Körde till Arthurs pass och gick därifrån.

En smula spännande väder på vägen dit. 

Väl där var det med ett ord: blött. Men ändå så värt det. 131 meter. Om du går stigen upp till platån dom byggt är det fint. Går du vidare är stigen inte så bra men du kommer upp var det är ännu mäktigare och finare för du ser den lilla poolen som vattnet landar i.

På vägen dit läste jag om ett grottäventyr – det lät så kul att vi körde tillbaka någon dag senare. Cave Stream Scenic Reserve. En 594 meter lång grotta som man kunde gå igenom bara man hade en pannlampa. Skulle ta en timme stod det … äh tänkte vi hur svårt kan det vara? Alla andra skyltar som angett tid har varit väl tilltagna så står det en timme har det tagit oss 40 minuter. Men den här gången tog det en timme och det var en av dom absolut coolaste grejerna vi gjorde den här resan. Mira knyter skon innan vi går in.

Mira och Elis vid ingången.

Sedan var det en timme med pannlampa. Ingen skyltning. Vi var helt ensamma. Kallt vatten och tuffare än vi kunde föreställt oss. Och så en timme senare kravlade vi ut på andra sidan. Galet. Men kul. Och spännande.

På vägen hem passerade vi Kura T?whiti (Castle Hill) – fint ställe och hela familjen klättrade omkring på dom fina stenformationerna. 

Inget att klaga på. Ett äventyr i magen och nu soliga klippor …

  

Nära huset rann floden Raktia Gorge.

Jag fick tipset av Rubin McRae att det var fint att springa efter leden så det gjorde jag såklart. Sprang en halvtimme bort och en halvtimme tillbaka medan familjen fiskade.

Han tipsade också om Blue pub för mat och en god öl. Han hade lika rätt där! Gott!   

Nya Zeeland är mäktigt av många orsaker, men det här med att det känns som ett nytt vackert vykort runt vare kurva är något jag slås av om och om igen. Varje dag känns som en månad. Man kör genom djungel, öken, skog, vid havet, genom bergen, förbi glaciärer och över floder med kristallklart vatten – det är speciellt.

Nya Zeeland – tack för tre helt övergrymma veckor. Du är fortfarande ett av mina absoluta favoritländer. Kunde lätt bott här – om det inte var så vansinnigt, alltså heeelt vansinnigt långt bort. Typ på andra sidan jorden.

Har du orkat läsa hit – hurra för dig! Har du några frågor – fråga på!
Några jag fått är:
Kan man resa hit med barn? Ehhh … ja det är typ ett av världens säkraste länder. Finns inga farliga djur här. Det blir roligare och roligare ju äldre barnen är men vi hade det underbart här med Mira, sex månader och nu med Mira 12 år och Elis 9 år.

Hur lång tid tar det att ta sig dit? Jag tror vi räknade ut att vi hade 24 timmar i luften + ett antal timmar i Helsingfors, Hong Kong och Auckland. (På vägen hem flög vi över Shanghai – jag rekommenderar INGEN att mellanlanda där. Vi var tvungna att hämta ut våra väskor, checka in igen och det tog över tre timmar … fick springa till gaten…)

Saker många gör när dom är här och vi säkert gjort om vi inte …
1. Hoppa fallskärm. Eftersom jag och Hans gjort över 4000 fallskärmshopp var så kändes det inte som ett alternativ. Det var lite roligt när vi gick upp mot Mount Roy och pratade med några kineser. Efter ett tag berättar dom att det coolaste hittills var fallskärmshoppet över Wanaka.
– You should try skydiving; sa dom.
– Mmmm sa vi.
Men är du det minsta sugen så gör det och gör det här – vackrare vy finns inte (ja förutom vid Kebnekaise men det går inte att hoppa där just nu …) 
2. Simma med delfiner. Vi skulle göra det förra gången vi var här men det var en stor blåsning – dom bara låtsades att vi skulle få simma – den chansen fanns aldrig. Men jag vet att många simmat med delfiner vid Kaikura och berättar om det som “once in a lifetime experience”.
3. Bungyjump. Inget jag varit lockad av men skulle jag göra det skulle jag göra det här!
4. Milford sound. Otroligt vackert men det ser ut som Lofoten. Absolut en av världens vackraste platser men vi kände att vi sett det så vi tog en annan väg.
5. Abel Tasman. Knäppt vackert. Förra gången tog vi båt ut och vandrade tillbaka. En av dom finaste dagarna. Skulle mer än gärna både paddla och vandra mer här!

Vad vill jag göra nästa gång jag åker hit? Vandra längre/högre och cykla mountainbike!

Fler frågor?