IRONMAN KALMAR 2016 – THE RACEREPORT

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0034

Jag brukar säga att en dag som avslutas med ”SOFIE YOU ARE AN IRONMAN” alltid är en bra dag. Så lördag var en bra dag. Jag simmade, cyklade och sprang. Men stora delar av dagen kände jag att FUCK RACE WITH A SMILE. Det är så 2015. RACE WITH A GRIN är det nya.

Vaknade 04:45 efter att ha sovit bra. Det sista jag gjorde innan jag somnade var att gå igenom det perfekta loppet i huvudet. Somnade med ett leende. Vaknar med lock för öronen. Skakar liv i Erika som inte hör sin klocka.

Frukost. Sitter med min turkiska yoghurt och tittar in i väggen. Där hänger en flera år gammal kalender. Och en dödsannons. Tårarna kommer. Det är Ullas man. Den otroligt gulliga tanten vi bor hos, hennes man dog för några år sedan och hon bor ensam. Ulla som bjudit oss på kaffe och hembakt varje dag. Tänker på min familj. Tänk att jag har någon som kallar mig mamma. Tårarna kommer igen.

Erika kommer in i köket med mobilen i handen. Sofie vad är det för en dag säger hon och filmar. Dä ä räjsday säger jag, världens bästa dag. Men jag känner inte så, jag känner jävla bajs, varför utsätter jag mig för det här? Yoghurten smakar ingenting men kaffet är gott. Går på toaletten. Och så tar vi oss till växlingsområdet där vi lämnade våra cyklar och cykel och löppåsar dagen innan. Tittar till Tysken. Pumpar däckan. Fyller på mina vätskeflaskor.

160820_kalmarIM20160820_0035

Tillbaka till Ullas hus bara någon minut bort. Går på toaletten. Gör lite yoga. Går på toaletten. Dricker lite kaffe. Går på toaletten. Tar på våtdräkten. Går på toaletten.

Tar simmössan, simglasögonen, öronpropparna och den vita påsen i handen och går ner till starten. Lämnar in påsen och börjar värma upp med Erika. Jahapp då står vi här igen. Gör PT-Andreas övningar, kissar lite i dräkten. Hör nationalsången och “Idag är jag stark” innan vi tar varann i handen och går ner mot vattnet. Ha bästa dagen säger vi åt varandra, ses på målrakan! Vi har planerat gå i mål samtidigt … Erika ska simma lite snabbare, jag ska cykla lite snabbare och sedan ska hon springa ikapp mig så vi ses på målrakan.

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0040

Går ner i vattnet, det sipprar in lite vatten men det känns behagligt. Börjar simma. Siktar ofta, tänker sömlöst, tänker att jag greppar och tar i. Inte chilla. TA I! Det är dimma så man ser bara en boj framåt hela tiden. Vackert. Blå simmössor överallt. Och någon i guld. Roligt hur jag förut tyckte det var lite coolt med dom guldiga mössorna till jag förstod att man också kan få en genom att delta i flera lopp – så nu tänker jag mest vad mycket pengar du måste gett Ironman för att få den där mössan.

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0039

Ibland kommer någon simmandes 90 grader tvärs alla andra. Ibland känner jag någon på mina fötter. Jag försöker hitta bra fötter men blir mest irriterad och släpper dom efter bara några minuter och simmar själv. Snart är vi framme vid vändpunkten. Tänk det kommer gå. Fortfarande lock för öronen – hör ingenting men kroppen verkar vara med mig. När jag blir irriterad på någon så kan jag trycka till och simma om och sedan komma in i två eller tretaktsandning.

Simmar längst med kajen. Funderar på om någon någonsin ser sin kompis, det måste bara se ut som ett hav med blå badmössor. Svänger upp höger och sedan vänster in i kanalen och tänker JA snart får jag dejta Tysken. Men den där sträckan efter sista vänstersvängen är alltid längre än jag tror. Men så till slut. Under bron. Försöker simma så nära uppgången som jag bara kan men det står människor vägen.

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0001

Springer upp, börjar dra av min dräkt, tar min påse, 541. In i tältet, drar av resten av dräkten och öppnar påsen.
En påse gott och blandat möter mig.
Konstigt jag har inte lagt i något godis.
Har Erika lagt i den som överraskning?
Kollar på påsen. 540. Springer tillbaka och byter till min påse.

På med nummerlapp och hjälm. Det här är racet jag ska köra 100% så jag har skippat strumpor och handskar. Det behövs inte. Skorna i handen och så springer jag till Tysken. Svart D. Plötsligt är det nummer på 600 …
Tysken var är du?
Är jag helt förvirrad? Stannar till. Kollar på mitt armband. 541.
FEM. FYRA. ETT.
Svart D.
VAFAAAAN.
Går tillbaka och där är han. Min älskade Tysk. Springer till BIKE OUT och hoppar upp.

Glädje. Lycka. ÄLSKAR DET HÄR! Sippar i mig lite gel och sportdryck. Tänker på att hålla drygt 90 i kadens och inte för höga watt. (Hur snabbt jag trampar och kraft) Susar om hur många som helst som håller på och fipplar med jag vet inte vad. Svänger höger mot Ölandsbron och tittar ut över vattnet. Helt vitt. Ser ingenting. Det är dimma nedanför bron och det bildas vattendroppar på glaset till min hjälm. Sara Elfving trampar förbi och hälsar. Lycka till skriker jag. Detsamma hör jag. Och så är vi över krönet och jag susar om henne och vi hojtar lite till åt varandra. Sara körde också Laponia triathlon för några veckor sedan, då möttes vi på löpningen.
En ryss, Alexander cyklar om mig och sätter sig upp och dricker. Jag cyklar om honom. Han cyklar om mig.  Jag cyklar om honom … Tidigare år har jag ibland backat och bara låtit män (ja det är ALLTID män) cykla om för att sedan börja äta. I år har jag lovat mig själv att köra 100%. Jag vet vad jag ska hålla för kraft så det är bara att mala på. Jag tänker inte vara Miss nice utan har jag kraft så cyklar jag om jag så ska cykla om dom tio gånger. Det skiter jag i.

Längtar efter Jimmy och Sofie som ska stå efter Mörbylånga. Tänker på vad Andreas Linden skrev om Kalmarcykligen och gör mig lång. Det här är min dag och jag är stark. Ingen energi ska iväg åt något annat håll än framåt. Är stilla och låter benen gå som ånglok. BOM BOM BOM. Ner och upp till Mörbylånga. Förstår fortfarande inte varför vi ska ner dit, sjukt irriterande. Har cyklat den här vägen tre dagar på raken under midsommar och vet vad som kommer.
Nu borde det vara 5-7 km till Jimmy och Sofie. Svänger höger och ser det känns som punktering bak.
Äh, det är nog bara dålig asvalt.
Nä det är punktering. FAAAAAAANNNNN.
Två cyklar om mig och skriker “puncture”. Som om jag vid det här laget inte vet det. Kliver av åt sidan och plockar upp punka grejerna. Ok, det enda roliga är att jag får använda dom små smarta prylarna. Ner på lilla klingan, av med bakhjulet, kränger ur slangen, hittar en väldigt tydlig spik. Drar ut den och tänker att det som är bra att det borde inte vara något annat än det här så då vet jag.
Ska sätta på förlängningsventilen men det går inte.
Nästa FAAAAAN. Vilken amatör jag är!!!!

Under mina 12 tidigare Ironmantävlingar har jag aldrig fått punktering så jag har väl slappnat av lite. Första tävlingarna övade jag och dubbel och trippelkollade all utrustning. Nu står jag här på min 13:e och får inte förlängningsventilen att fungera. Hundratals cyklister swichar förbi. Många ger mig en ledsen blick. Kompis Krille tittar bak och vinkar. Åsa ser medlidsamt på mig. Funderar på allvar på att promenera till mina vänner Jimmy och Sofie och sätta mig och fika resten av dagen. Dom borde vara där … kanske bara en kilometer bort.

Så kommer min tröga tävlingshjärna på att jag har en slang till. Tar ut den och kan skruva på den gamla förlängningsventilen. Pumpar däcket med kolsyrepatronen. Den blir iskall och jag är glad över att jag kommer ihåg det i alla fall. Trampar på. En mil bort ser jag någon som ser ut som Jimmy på vänster sida vägen. Men han ser för smal ut för att vara Jimmy. Jo, det är han. Bromsar in ger han en kram, skickar slängkyssar till Sofie och säger ”förlåt att jag är sen” (Hade skickat ett sms till henne kvällen innan och sagt att jag skulle vara där efter 09:00)

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0006

Trampar på och försöker komma tillbaka till tävlingskänslan. Cyklar om. Cyklar om. Cyklar om. Min vana trogen så försöker jag heja när jag ser någon jag känner och på varenda tjej. Vi är inte få tjejer men när man kikar runt så är det ändå mest Johan, Peter, Andreas och Mattias. I Degerhamn är den enda lilla backen, står upp mest för att det är skönt att variera sittställning. Tänker på Hans som säger att vi triathleter är så jävla rädda för att stå. Jag är inte rädd. Kommer ikapp Åsa och hinner utbyta några ord när vi tar oss uppåt. Snart befinner jag mig på vägen tvärs över Öland. Trampar på. Trycker på. Älskar. Älskar. Älskar ändå det här! Då och då kommer det motorcyklar med domare på. Ser dom säga till några som har mindre än 12 meter mellan sig. Jag tycker det var rätt ok i år jämför med tidigare år, då var det rena klungor som cyklade förbi då och då.

Efter jag svängt upp vänster, norrut igen så ser jag en rosa tjej jag känner igen. Och gillar som bara den. Lina! Lina som fick barn för fyra månader sedan och ska simma och cykla och sedan gå ett marathon om det går bra. Hur är det hojtar jag? Bra säger hon. Själv? Bra fast jag fick punktering och blev stående som en nybörjare. Hon ler och jag trampar vidare. Glad att se henne! Kom igen nu. Sippar gel ur min flaska var 20 minut och sportdryck så ofta jag mäktar med. Det är sött. Det är inte gott men det är dagens jobb. Energi in = starka ben ut.

Stenåsa och vänster. Hur magiskt är inte vädret. Knäppt bra. Osannolikt bra. Hurra! Hurra! Hurra! Börjar räkna, kan jag hålla det här så kommer jag ändå att kunna cykla på mindre än sex timmar. Vill 05:30 men under 6 är acceptabelt. Alvaret är bistert men vackert. 93 km. Resmo. Mer än halvvägs. Tar en sportdryck. Ser ansikten jag känner. Nu är det över stora vägen och en sväng innan min favoritnedförsbacke. Svänger och KLONG KLONG KLONG. Jag växlar ner och trycker på. Älskar! Älskar! Älskar det här. Bättre än sex. Bättre än att hoppa fallskärm. Eller lite samma känsla som att landa sin fallskärm. Kryper ihop. Njuter av att få susa fram. Det. Här. Är. Så. Härligt.

Höger och nu ska vi tillbaka över bron och så är det bara lite på fastlandet kvar. Kom igen Sofie, har benen lite mer att ge? Tryck. Tryck. Tryck. Tänk att du skrapar skit från skorna på en dörrmatta, eller vad var det Klas sa när han gjorde bikefit på mig för flera år sedan?

Över bron. Segt. Finns det mer Sofie? Håll igen, inga bubblor i benen. Dom ska springa ett maraton senare. Heja Lantto hör jag bakom mig, försöker se vem det kan vara. Måste vara någon jag känner, annars hade dom sagt heja Sofie. Skrattar lite inombords när jag tänker på den där gången det kom upp en kille just här på bron och frågade ”tjena, äru singel eller?” och jag frågade ”går du ofta hit?”

Över krönet och äntligen får jag KLONG KLONG KLONG trampa förbi, varför sitter folk upp och äter nerför? Det är ju så himla härligt att susa ner. In mot Kalmar och försöker behålla fokus. Tänker inte sakta ner utan cyklar försiktigt om och förbi.

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0011

In i rondellen och det känns som publiken fysiskt lyfter mig. TACK! TACK! TACK! Sätter mig upp just i rondellen men går ner igen direkt efter. Bara sex mil till sedan får jag springa. Efter några mil möter jag första cyklisten. Ser inte vem det är och försöker sedan spana efter första tjej.

Lindsdal. Lyckeby. Rockneby. Namn som ekade i huvudet dom första åren vi körde här. Järnmannen. Då var det en tre varvs bana på fastlandet. Hur mycket bättre är det nu? JÄTTEMYCKET bättre! Tänk då satt jag och försökte räkna ut när jag skulle möta syster varje varv och funderade vad jag skulle skrika åt henne.
Ibland ÄT.
Någon gång HAR DU SETT MIN TOMAHAWK?
Skrattar vid minnet och blir sedan gråtmild över att dom inte är här. Saknar dom. Och min familj. Tänk att dom är hemma, kanske följer mig då och då under dagen medan dom packar upp en flyttkartong.
Undrar vad Hans gör idag. Mira. Och Elis.

Cyklar ikapp Jonas som jag cyklat med på Mallorca. Hälsar. Han cyklar ikapp mig. Ibland går det ett tag mellan gångerna och då smyger jag förbi och skriker APP APP APP ALDRIG SLAPPNA AV DÅ KOMMER JAG. Till slut skrattar vi bara varje gång. Kör om och förbi Natalie och Victor också. Och dom kör om mig. Så leker vi i flera mil. Jag försöker jobba upp mitt humör fast jag insett att den här dagen inte kommer bli det drömlopp jag såg i mitt huvud innan jag somnade igår.

Sista milen möter jag cyklister som är på väg ut för dom sista sex milen. Skönt att dom förmodligen inte riktigt vet vad dom har framför sig.
182 km. Det är långt. Men nu är det gjort. Bara lite löpning kvar så är jag klar. Lämna Tysken på Svart D 541. Springer och tar min röda påse. Red som i Run. På med löparskor, gels i händerna och en tampong. ÄNTLIGEN ska jag få byta. Det är mensdag nummer tre och det brukar vara den värsta. Så även idag.

Men det är som det är, nu ska jag bara hitta en toalett. Nä, då måste du springa tillbaka säger en funktionär. Aldrig, här springs inte tillbaka. Jag springer ut och tänker att jag tar toaletten vid den första kontrollen. Springer genom stan, hör HEJA SOFIEEEEE men det enda jag kan tänka på är att jag håller på att kissa på mig. Och undrar om det rinner blod längst med benen?
Där. Där är första vätskekontrollen och toaletten. In och ahhh. Äntligen, må nu bara benen vara med mig. Ett år hade Anders magiskt bra ben i början av sin Ironmanmara och sedan beskrev han det som att ”jag gick in på toaletten och kom ut som Gollum”.

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0031

Men mina ben är ok, känns nästan för lätt att springa genom stan. Snälla, snälla, snälla kropp och huvud var med mig, ta mig runt. Kommer ut ur stan och springer längst med cykelbanan mot vändpunkten. Ser SPIF tältet. Älskade SPIF. Anna med två megafoner. Odd. Louise från NSE. Frågar hur det går för Jeanette. Bra hon är ute på cyklingen skriker dom tillbaka. Blir glad.

Och så svänger jag runt ett hörn och ser Bea från min klubb TT som skriker HEJA SOFIE och HEJA EMMA. Sneglar bakåt och ser Emma Igelström. Hon har kört all-in för att ta sig till Kona, Hawaii iår.
– Kom igen nu, tassa förbi så jag får heja lite säger jag till henne men jag vågar inte sakta ner för att jag känner att förändrar jag något så kommer jag sluta springa. Efter ett tag kommer hon och jag lägger en hand på bröstryggen och säger att hon är grym se till att springa till där Hawaiiplatsen nu! (För att få köra Ironman Hawaii måste man kvalificera sig… Varje åldersgrupp har bara 1-4 platser beroende på hur många som tävlar i den gruppen) 

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0019

I Kalmar springer man tre varv. Jag brukar tänka att först tar jag ett varv och kollar läget, vad har dom ändrat på iår? Springer mellan vätskestationerna och så är det ok att gå i dom. Det är ca 2-3 km mellan. Andra varvet är det bara att uthärda och sedan är det SISTA GÅNGEN JAG SER DET HÄR OCH DET DÄR OCH OCH OCH OCH … Brukar skrika ett tack till funktionärerna. Det är ju helt magiskt att dom står där hela dagen.

14066280_10153760367916408_1815360053449287634_o

Halvvägs ut mot vändpunkten möter jag Krille, en av favoriterna från Mallorca-guide-gänget. Han springer i kostym. Blir knäppt glad av att se honom.

Efter vätskestationen längst bort står det KBK stort på vägen. KNULLA BARA KNULLA tänker jag varje gång jag springer förbi. Och skrattar för mig själv. Det är ungefär det sista man vill just här och nu efter att ha suttit på en sadel i 18 mil. (Ja, ja, jag veeeeet det står för KÖÖÖÖR BARA KÖÖÖÖR men erkänn att KNULLA BARA KNULLA låter en smuuuuula roligare. Jaaaaa jag var trött när jag tänkte det här …) 

Ganska snart. Alldeles för snart börjar huvudet skrika GÅ. GÅ ÄR JU SÅ SKÖÖÖÖNT …
Hittar klubbkompis Thomas stretchande en tunnel.
– Kom igen, spring lite med mig, jag behöver sällskap. Han hänger på, springer lite för fort för mig men det är bra tänker jag och får höra några ord om hans dag. Vid nästa vätskestation vill han gå lite längre så jag susar iväg i det mäktiga 7-tempo jag håller. Alltså 7 km per timme.

En gång när jag var ute på ett träningspass med syster Lisa sa hon ”nu ska vi springa så fort som vi gör på en Ironmantävling” Vi försökte men det går knappt att springa så sakta som vi gör på en Ironmanmara. Erika berättade att hon i lördags knackat på sin klocka och tänkt att den måste tappat satelliterna eftersom hon hade en så långsam hastighet …

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0032

Jag träffar Arthur från nederländerna och slår följe med honom ett slag. Jag märker att jag kan öka farten genom att ställa en fråga och lyssna på hans svar bara för att då kan jag tänka på något annat än att det gör ont och att kroppen skriker GÅÅÅÅÅ … Det är hans tredje Ironman. Han älskade den han gjorde i Nice, fast den här är bättre säger han. Förutom cyklingen, den var i ärlighetens namn lite tråkig.

Vi springer in vänster på en arena och där står dom vackraste av människor. Det är funktionärer i neongröna t-shirts med vackra armband. Det första är kornblått och det finaste armband man kan ha idag. För varje varv så får man ett. Vid nästa vätskestation går Artur lite längre och säger ”hey your pace is too fast – hope to see you at the finishline”
Jag fortsätter i mitt mäktiga tempo och kommer in i stan, det spelar ingen roll hur ont det gör – än en gång lyfter publiken mig och jag bedriver något som liknar löpning. Vid vätskestationen där man får langa till vänner ser jag först mina klubbkompisar i Terrible Tuesday och blir sjukt glad över hejarop. Alltså sjukt glad. I den klubben känns det som alla är snabba. I bilen ner satt Hanna som gjorde sin första Ironman på 10 timmar och vann sin age-group. Vi har Adam och Nelker som stänkte till med att gå in under nio timmar. Och och och. Så många magiskt snabba människor.  Ibland känns attityden i klubben lite åt lumpen-stämning och “HÖHÖ kör tills du dör” men jag gillar ändå att tävlar man så tävlar man. Och jag gillar människorna som är med.

Några steg senare spänner Rosencrantz ögonen i mig och skriker BRA LANTTO BRAAAA!
Och efter honom en massa blå härliga människor från min hemmaklubb NSE. För ja, jag är med i två klubbar. Och dom klubbarna är så långt ifrån varann det går. En är 100% VINNA ELLER FÖRSVINNA KLUBB och den andra är 100% ALLA ÄR VÄLKOMNA KLUBB. Hårddraget men lite så. Jag känner att jag har en fot i varje klubb. Jag gillar att köra 100% hårt när jag kör vissa pass, men jag älskar också att köra långpass i prattempo med sköna vänner.

Tassar vidare och tar en klunk Cola vid varje vätskestation. Har fyra gels med mig. En ska vara tom vid en mil, andra tom vid två mil, tredje vid … och fjärde ska i mig långt innan fyra mil 🙂
Magen vill inte ha något och krampar men jag springer sakta och tar en klunk hur den än känns – har lärt mig den hårda vägen att sluta med energi är det sista du ska göra. Då är du snart i ett svart hål och inget är roligt. Ser en blå rygg, det är Katti från NSE. Hon går.
– Kom igen häng på mig nu.
– Kan inte springa, har sjukt ont i magen säger hon.

Fast hon hänger på ändå och vi tassar genom stan tillsammans. Är tacksam för dom här kilometrarna. Har kört Ironmans i Brasilien, Nice, Köpenhamn, Klagenfurt och ett gäng ställen till men publiken är BÄST i Kalmar. Jag står fast vid att det här är den absolut bästa tävlingen! Det är något magiskt som sker i Kalmar – alla är ute. Det sitter människor i minsta trädgård på Öland, det finns inte en sträcka i Kalmar där du inte får ett hejarop. Och dom där hejaropen betyder så mycket när du kämpar sig steg för steg framåt. Tänker ett steg till kan du, och ett till. Tänker på Greger – han som gjort 30 Ironmans på 30 dagar – hans citat innan förra gången vi körde Kalmar ”Det är aldrig kroppen som tar slut på en Ironmanmara det är antingen energi eller huvudet. Så har du fått i dig energi så är det huvudet och då är det bara att fortsätta” Så det gör jag. Fortsätter alltså.

Katti släpper mig när vi ska ut ur stan och säger spring nu – spring till Hawaii. Jag vänder mig om och säger det är kört sedan länge. Vi är flera 100 i min age-group och två platser. Jag är timmar efter. Tänker att ur den aspekten hade det varit bättre att antingen börjat när jag var yngre eller så kanske jag ska sluta nu, spara kroppen och köra om 20 år igen. Äh. Jag tassar på. Ju snabbare jag tar mig i mål desto snabbare kommer jag få äta dricka öl.

Hör Nina och Christian heja. Sedan springer hon ikapp mig och säger fortsätt såhär så kommer du i mål på 11:46. 11:46 tänker jag och börjar gå. Jag ville så mycket mer. Jag ville under 11:30. Min motivation försvinner och jag går en bit. Sedan rycker jag upp mig själv och tänker av att jag ska göra vad jag kan. Inget blir bättre av att gå då kommer jag inte vara nöjd i mål.

14102662_10154383830403972_6622691175197678703_n

Ut ur stan längst med cykelbanan och efter ett tag möts vi som är på väg ut till vändpunkten och dom som är på väg in mot stan. Hejar på dom jag känner igen, och varje varv ser jag Erika. Blir så glad och tänker att drömmen lever, springer hon som bara hon kan så kommer hon ikapp lagom till målrakan. Det gör att jag inte går, tänker att då kommer hon ikapp för snabbt. Jag måste springa så vi kan få uppleva det ihop.

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0030

Sista varvet springer jag och tänker hela tiden sista gången jag ser det här. Sista gången genom den här tunneln. Lite till har du Sofie kom igen. Och där svänger jag runt vänster så jag ser målet. Jag ser målet och det är dit jag ska! In i mål med mig, ökar och tänker det här är verkligen det sista idag. Springer om flera och funderar på om jag ska sakta in men nej det här är min målgång. Min! Min! Min! Min!

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0036

Gör high-five med världens bästa speaker “The voice of Ironman” Payl Kaye. Hör han säga här är en som vet hur man går i mål. Med ett leende. Sträcker upp armarna springer in i mål och tar emot min medalj. Min trettonde Ironmandistans.

1608_KALMAR_IM_RACEPICS20160823_0037

160820_kalmarIM20160820_0065

Ja, jag är besviken över tiden, men nu är det som det är. Jag stänger av min Garmin efter jag fått min medalj och efter jag fått min superhero-cape i silver. Jag pratar med den otroligt snälla funktionären i grön tröja, tackar henne för dagen och hon småpratar vänligt och följer mig till var jag får ut mina överdragskläder. Jag vet att hon följer med mig bara för att kolla att jag inte faller ihop efter några minuter.

160820_kalmarIM20160820_0040

Jag tar av skorna och kliver i isbadet, tänker att det kan inte skada. Efter ett tag kommer Arthur, han som jag sprang med ett tag. Grattar honom.

160820_kalmarIM20160820_0056

Träffar Niklas som jag sprang flera mil med under Ironman Köpenhamn för två år sedan.

160820_kalmarIM20160820_0049

Och Thomas hoppar också ner i poolen och en kille tittar på honom med hundögon och frågar om det möjligtvis är snus han såg i Thomas ficka?

160820_kalmarIM20160820_0053

Jag har drömt om det i 18 mil och ett marathon, kan jag snäääälllla få?

160820_kalmarIM20160820_0060

Erika i mål. Fick inte springa målrakan ihop men vi fick dricka öl ihop efteråt.

160820_kalmarIM20160820_0041

Klubbkompis David Björk som tog personbästa med TVÅ TIMMAR. Swischade in på 10:43.

160820_kalmarIM20160820_0068

Träffade på Clara när jag satt och väntade utanför massagetältet.

160820_kalmarIM20160820_0071

Jag och Erika tar en massage bara för att det brukar kännas bra efteråt. Vi hämtar våra cyklar och påsar och drar oss hemåt. Vi har lovat oss själva att inte fastna hemma utan på med jeans och ut på stan. Nu ska vi fira in dom verkliga hjältarna!

160820_kalmarIM2016082020160820_0081

Det vill säga dom som startat 7 imorse och hållt på upp till 16 timmar. Alla samlas på torget och ropar tillsammans med Paul “YOU ARE AN IRONMAN!!!” Dagens vinnare tar emot i målet och ger dig medaljen. Stämningen är; gåshud.

160820_kalmarIM2016082020160820_0085

160820_kalmarIM2016082020160820_0083

160820_kalmarIM2016082020160820_0088

Jag gick upp efter gatan och mötte Jeanette – hon hade som mål att parta i 16 timmar och det gjorde hon. Eller i alla fall i 15:28:47. När jag mötte henne log hon precis såhär brett och sprang mot målet. “Jag ska hjula in i mål”
Grattis Jeanette! DU ÄR HELT SJUKT GRYM!!!

Om MEN och OM inte fanns så skulle alla som gör en Ironman göra personbästa, vinna och få åka till Hawaii. Men så är det inte. Känslan när man tränat länge för en dag och så vaknar man med lock för öronen, värsta mensdagen och efter fyra mil cykellycka får en punktering som inte fixas på tre minuter utan snarare 24 minuter (eller exakt 19 om jag ska citera min Garmin) är inte ren lycka. Men vet du – jag har hört att värre saker kan hända. Vad är viktigt på riktigt? I min värld så inte fan är det en speciell tid på en Ironman i alla fall. Nu är jag hemma och hänger med dom som är viktiga på riktigt. Ironman är semester, min lyx och jag hoppas på många fler i mitt liv även om jag just i lördags kände fuck this – jag ska bara köra swim-bike det är ju det som är roligt.

Ironman Kalmar, tack för i år. Over and out. Puss å kram!

This entry was posted in Styrketräning and tagged . Bookmark the permalink.

9 Responses to IRONMAN KALMAR 2016 – THE RACEREPORT

  1. Heja Sofie! Grymt bra jobbat, och grymt bra bloggat (som vanligt). Man är liksom med i loppet när man läser.
    Jag har tagit en Ironman-paus, men fasen vad man saknar Ironman-stämningen.
    Det kommer bli fler Ironman, och det kommer bli fler i Kalmar…men När, ja det får vi se. Kanske göra en Hawaii-satsning när man hoppar in i 50-54 AG?

  2. Härligt läsning! 🙂

    Och älsk på:
    ” Jag tänker inte vara Miss nice utan har jag kraft så cyklar jag om jag så ska cykla om dom tio gånger. Det skiter jag i.”

  3. Camilla says:

    Underbar läsning!! Så otroligt grym du är! ????

  4. Camilla says:

    Alltså… De där frågetecken… De ska föreställa ett hjärta ju!

  5. Helen Nordhall says:

    Tack för läsningen Sofie! Grattis till en fantastisk prestation. You are an Ironman 🙂

  6. Stort grattis till en fin prestation och tack för underbar läsning!

  7. Per Hakansson says:

    Underbar racereport: känns skönt att man inte är ensam om alla dessa galna tankar under IM: har kört sex gånger och känner igen allt (utom det där med tampongen: respekt!).

    Per

  8. Ann-Mari says:

    Jag tänker inte skriva fantastisk race report “som vanligt”, för på något outgrundligt sätt så blir de bara bättre och bättre (jag läste om några av dina gamla inför årets Kalmar för att komma i stämning).

    Tänkte att jag skulle ha sett dig under loppet och framför allt på löpningen där jag gissade att du skulle ha springa förbi mig i mitt myrtempo, så att jag fick heja extra mycket på dig. Men när du berättar om den nesliga punkan så förstår jag varför du inte kom ikapp (vilket jag är säker på att du hade gjort annars). Det var en otroligt stark insats hur som helst men att greja punkan sådär i början av cyklingen, när adrenalinet sprutar, folk bara susar förbi och att sen inte förivra sig alltför mycket när man väl kan fortsätta trampa – det är starkt på riktigt!
    Jag är så imponerad av dig!

  9. Åh vad underbart det var att läsa detta, såhär dryga veckan efteråt – minnena förstärks igen! Grym prestation vilket fall som helst!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *