LAPONIA TRIATHLON 2016

FOTO: HANS BERGGREN

”Om inte du hade hjälpt mig med sport-bh:n så hade jag aldrig klarat under 12 timmar. Kolla klockan!” Jag har sprungit i mål på Laponia triathlon och just efter mig kommer Karin Stenberg.

Foto: Hans Berggren

Men vi börjar från början. Det är en märklig känsla att traska omkring hemma i Gällivare och vänta på att klockan ska bli midnatt och jag ska få simma 3860 meter. Cykla 18 mil mot fjällen och sedan springa ett marathon. Allt i midnattsol som övergår till vanlig dag.

Jag är uppvuxen i Gällivare. När jag strosar ner mot Sandviken där starten går sköljer minnen av när hela min gymnasieklass satt på stranden med världens bästa mattelärare Börje Matti. Sanden mellan tårna och känslan av att ett oändligt sommarlov som snart börjar. Ikväll checkar jag in min cykel, tar på min våtdräkt och går runt och småpratar med familj, barndomsvänner och en hög med nya och gamla triathlonvänner.

Nadja Odenhage

Kvällen är perfekt. Det ser ut som skogen brinner när jag tittar åt höger och bakom Dundret är himlen röd. Så vackert. Känner redan här att det stockar sig i halsen och alla känslor är väldigt nära. Min sambo Hans frågar om jag BARA har EN slang till cykeln med mig.
– Ja, säger jag.
– Alltså jag ser att folk har tre tejpade på ramen. Har du verkligen inte en till som du kan sätta i bilen? Jag går och nervösshoppar en extra slang av tävlingsledare Robert som har ordnat en låda med bra och ha prylar man kan köpa.
Går ut i vattnet och doppar mig. Eller egentligen är det mest för att kunna kissa i min våtdräkt. Tar några simtag. Kollar vad jag ska sikta på för berg och träd för att komma mot den första gula bojen.

Går upp på stranden igen. Det är långgrunt och stenigt att gå i och jag funderar hur det ska gå att varva på stranden. Simningen är två varv. Hör Robert säga att det är fem minuter kvar. Hälsar på lite vänner. Säger ses i mål till Thomas som råkar stå bredvid mig. En minut kvar. Immiga glasögon. Tar ett steg ner och blöter dom. Upp igen och kliver några steg bakåt. Ser Nadja i vattnet. Lisa, Pappa och Hans på ena sidan. Trettio sekunder. Femton sekunder.

Foto: Hans Berggren

PANG. Jag kliver ut och lägger mig i vattnet så fort jag bara kan. En. Två. Andas höger. Skogen ser ut att brinna med midnattsolen bakom sig. Tänker på när jag jobbade som guide på Turistbyrån här och tog emot inlandsbanan. En natt kom en arabisk oljeshejk. Han klev ut och frågade var midnattssolen är. Där sa jag och pekade på solen.
NEJ NEJ NEJ, jag menar MIDNATTSOLEN INTE DEN VANLIGA SOLEN sa han till mig som om jag vore dum … Jag förklarade att det var samma sol och tänkte att mycket pengar verkligen inte betyder att man är smart.

Foto: Hans Berggren

Ikväll simmar jag och tänker att det är sjukt lyxigt att dom har ordnat det här så jag får simma i midnattsol. Vassaraträsk är helt spegelblank och första bojen syns bra rakt fram. Vattnet är helt perfekt temperatur. Jag försöker trycka på och inte stanna till mellan varje simtag, sådär som jag alltid gjort. Det går rätt fort så sprids vi simmare och det finns inga fötter att följa. Passerar första bojen och när jag andas till vänster så tänker jag att loggan blev rätt bra ändå. Det är jag som gjort den, det ska vara en sol med samisk inspiration.

Det känns långt. Funderar på hur trist det vore att kliva av efter ett varv. Skrattar och tänker att det är väl klart du inte ska. Du älskar ju det här. Och Tysken (smeknamn för min cykel) väntar på stranden för att vi ska cykla den där sträckan jag drömt om under ett år. Efter ett varv ska vi springa upp på stranden och hojta vårt startnummer så dom kan anteckna. Jag tänker nu ska jag bara upp och säga 42. 42. 42. Meningen med livet. Min ålder. Hör publiken. Hör Karin Niva i högtalaren. Springer upp.

Nadja Odenhage

Ser Nadja. Ser Kenneth. Ser Veronica räcka mig en mugg blir så glad. Min älskade barndomsvän Veronica. Hon som skrev ett brev till mig när vi gick sista året på gymnasiet för att berätta att hon var gravid. Minns att jag blev så arg. Tyckte att hon förstörde sitt liv. Vi skulle ju ta över världen tillsammans.
Plötsligt är jag i vattnet igen.
VAFAN. Glömde säga mitt startnummer. Hur kunde jag glömma det enda jag skulle göra på stranden?

Simmar mot gula bojen längst bort. Gåshud på armarna. Inte för att jag fryser utan för att det känns som den här simningen är episk. Den vackraste någonsin. Tar jag mig i mål kommer jag ha gjort tolv Ironmandistanser. Det är ju helt sjukt. Jag som hade en 2:a i gympa (det näst sämsta man kunde ha …) ett år på Sjöparksskolan.
Jag som hatade att springa runt dom där tjärnarna varje år.

Simmar. Siktar. Känns som jag forsar fram på tillbakavägen. Tänker att vattnet borde strömma åt det hållet – ner i Vaassaraälven som rinner förbi mitt barndomshem. Springer upp. Tar min påse och springer in i tältet. Därinne står Karin och försöker få på sig sin sport-bh. Helt hopplöst när man är blöt. Allt klibbar fast.
– Ska jag hjälpa dig?
– Ja gärna säger hon.
– Ett ögonblick, ska bara ta av mig ärmarna är halvvägs klar. Sliter av mig överdelen av våtdräkten och drar sedan ner hennes bh på ryggen. Vi sliter sida vid sida för att få på oss torra kläder på våra fuktiga kroppar. Det känns som det är bara du och jag som tror det ska bli kallt säger hon.
Ja säger jag men det skiter jag i. Jag tänker inte frysa när jag ska cykla hela natten. Inte jag heller säger Karin. Syster Lisa kliver in i tältet med en kamera. Jag skrattar och säger det här är dejavu. Ironman Kalmar 2014 följde en gravid syster Lisa mig genom hela växlingsområdet. Jag hör i högtalarna att Petra och Bernhard från NSE kommer upp ur vattnet.
Vad simmade vi på frågar Karin?
Något i stil med 1:16 säger jag.
Vi springer ut och tar våra cyklar. Springer ut efter trädäcket och skrattar. Det här är så sjukt. En långdistanstriathlon i mitt Gällivare. Känner igen människor överallt. Hör HEJA SOFIE hur många gånger som helst. Får börja trampa. Upptäcker att jag bara dragit upp halva dragkedjan på cykeltröjan.
Schnyggt tänker jag.
Not.

Nadja Odenhage

Det är två kilometer grusväg innan vi kommer till asfalt och vägen mot Ritsem. Väl på den är det fyra mil sedan ska vi svänga höger och sedan är det 140 kilometer rakt fram. Mot fjällen. Vackrare och vackrare.

Nadja Odenhage

Första milen är svagt uppför. Jag har lovat mig själv att inte ryckas med. Jag ska hålla 90 i kadens (hur snabbt jag trampar) och känna att det är lätt. Lätt. Lätt. Min Garmin ska aldrig få visa över 200 watt i kraft. Ser pappa stå och heja i en parkeringsficka på höger sida. Pappa. Min älskade pappa. Eller som han sa innan vi gick hemifrån, du kan kalla mig ”herr ordförande i hjärt och lungföreningen” Pappa som alltid sagt att ingenting är omöjligt. Som sålde sin rörfirma efter 30 år. Blev gymnasielärare och sedan politiker innan han nu vill att jag ska kalla honom herr ordförande. Han har lärt mig att det inte är något problem att riva ett hus, bygga ett nytt och fått mig att förstå att människor är just bara människor det spelar igen roll vad dom gör eller heter.

Foto: Hans Berggren

Trampar på. Känns inte hjälmen lite sne? Tar två sippar gel var tjugonde minut. En enervittablett varje timme. En Volvo kör upp vid sidan av mig. DOMARE står det i fönstret. Skrattar. Det är min sambo Hans och Anders som kommer. Tävlingsledare Robert sa på pre-racemötet att dom flugit upp en hård domare från Stockholm. Det är Anders. Min systers sambo. Han som jag startat mina flesta Ironman med. Och gått i mål med mer än en gång. Det vore ett under om han såg någon drafta idag. Vi är 31 startande. Hans sitter i bakluckan och fotar.

Foto: Hans Berggren

I början av cyklingen får jag heja på några men jag har många timmar då jag inte ser någon. Vägen böljar upp och ner. Känns inte som jag får någon meter gratis. Trampar och njuter av varje nedförsbacke. Och tänker lite extra på CoachCarl i varje uppförsbacke. Tänker att jag älskat träningsschemat den här våren. Älskade att få cykla på Mallorca – att få vara stark i bergen. Funderar på om det är lika med löpning som med cykling – att dom flesta nybörjare tycker bättre om nedförsbackar än uppförsbackar men dom flesta som cyklat ett tag brukar prata om kärleken till uppförsbackar. Känns inte riktigt som det är samma för löpning. Eller?

Syster Lisa och Nadja svischar förbi och hejar. Blir rörd över att det är så många människor jag gillar ute på banan. Nu börjar jag längta till vägen västerut, dom första fyra milen är bara uppvärmning. Undrar om rengarantin kommer uppfyllas. Roligt hur tävlingsledare Robert beskrev hur man ska agera om man möter renar på vägen. “Ta det lugnt och fortsätt framåt – man vet aldrig vilket håll dom kommer vika av. Det är bara idioter och turister som tutar för renarna blir bara stressade och det tar längre tid för dom att vika av så du kan fortsätta.”

Plötsligt ser jag en man i gul väst vinka höger. Jag tackar honom för att han står där mitt i natten. Svänger höger (sista svängen på 140 km) och ser fler funktionärer i gula västar stå längre fram. Sportdryck? Vatten? Bars?
Skriker att jag längtat efter dom och tar en flaska sportdryck.

Foto: Hans Berggren

Nu börjar det på riktigt. Ser en röd-vit rumpa en bra bit längre fram. Ser den i flera mil innan jag är ikapp. Frågar hur han mår?
– Det är så förbannat kallt. Jag fryser säger han och jag tycker mig se att han hackar tänder.

Foto: Hans Berggren

Funderar på om jag kan få Hans och Anders att langa jacka och benvärmare åt honom men ser dom inte på flera mil så jag struntar till slut i det. Säger ingenting till killen för det känns oförskämt att säga att jag är perfekt klädd. Bytte till helt torra kläder efter simningen. Lite udda kläder men det här är en udda tävling. Jag har triathlonbyxor och cykelbyxor ovanpå. En sådan där vit brynja och mina cykelkurbitskläder. Armvärmare och vanlig cykeltröja. Det är inte varmt mitt i natten och vi cyklar mot snöklädda berg.

Nadja Odenhage

Mina ögon tåras och jag tänker på hur tacksam jag är. Jag är mitt i det. Det jag drömt om i ett år – att få cykla den här vägen i midnattsol. Så många trainerpass jag slutit ögonen och tänkt att jag och Tysken rullar här istället för att vi befinner oss i ett garage i Stockholm. Att familjen är frisk. Att kroppen är frisk. Att jag har fått uppleva så många äventyr. Och att det är så många kvar. Kramarna jag fick av Mira och Elis innan jag startade. Om jag får välja helt fritt vad skulle jag göra just nu? Jo, jag skulle trampa just här och nu!

Så vackert. Närmar mig 80 km och tänker att där ska bland annat Petra stå. Henne blir jag alltid glad av att träffa. Kul att hon flyttat hem igen. Och kul att hon startat eget. Så rätt. Det är roligt att man förändras men ändå inte. Barndomsvänner är lika men ändå inte. Men den där glädjen och humorn som jag gillade glittrar fortfarande.

Nadja Odenhage

En bil kommer upp på vänster sida. Ser ett stort leende. ”JUST IDAG ÄR JAG STARK, JUST IDAG MÅR JAG BRA … ” Hör stereon och ser Veronica luta ut och sjunga. Kan knappt titta på henne utan att börja gråta.
Åh. Min Veronica. Vi hade så knäppt kul ihop under gymnasiet. Klart jag glömt massor men det jag kommer ihåg är skratt så magen krampar i kombination med att vi alltid tog hand om varann. Tänk att hon och Kenneth hänger ihop fortfarande. Ja, jag och Hans också men dom träffades ta mig tusan ännu tidigare.
Dom sjunger länge. Jag trampar och skrattar. Minnen sveper över mig. Hur vi var påskkärringar på gymnasiet. Hur hårt vårt gäng festade i Nunisparken. Hur hon många år senare sa att hon börjat plugga igen och ”vet du jag trodde inte jag var smart men det går rätt bra” Klart hon är smart – hon har alltid varit lärt sig saker hon vill på en millisekund. Veronica och Kenneth ska vara vid T2, där jag ska byta från cykel till löpning. Längtar.

13717229_1051087458294495_2824439215681884271_o

Passerar 80 km och fortsätter ett tag. Ser en cyklist framför mig. Närmar mig sakta sakta. Funderar på hur många mil det kommer ta att komma ikapp. När Petra & Co med dom gula västarna står där svänger han av. Hojtar att jag längtat efter Petra när jag ser henne. Slänger en flaska och får en ny flaska sportdryck. Ser att det är Thomas som svängt av. Vad händer skriker jag, häng på!
Hinner inte höra vad han svarar. Funderar på om jag ska vända. Vad kan ha hänt? Tänker att han är på ett ställe han kan få hjälp med precis vad som helst. Trist i alla fall. Thomas är från Övik, med i Terrible Tuesdays som jag tränar med ibland. Den här helgen bor han i Lanttos friggebo så vi har laddat inför tävlingen tillsammans.

Nadja Odenhage

Trampar på. Ibland ser får jag hejarop från Lisa, Nadja Hans, Anders och blir glad varje gång. Tackar nej till varm buljong när Lisa frågar och funderar sedan i sex mil varför jag tackade nej – det hade varit hur gott som helst.

Foto: Hans Berggren
Karin från min Åkersbergaklubben NSE kör upp vid sidan om och frågar hur jag mår. Bra säger jag, hur går det för frugan? Hon trampar på bakom dig. Blir sjukt glad att se henne.

Thomas åker förbi i baksätet på en bil. Ser Karin i framsätet och hans cykel på taket. Frågar VARFÖR? Han ser ledsen ut och ser ut att säga något om kroppen men jag hör inte. FAN, vi skulle ju springa in i mål tillsammans.

Det står något på vägen. Det är ingen älg. Det är ingen ren. Det är en räv. Fin svans. Den tittar på mig och ser ut att fundera på vad jag är för en typ. När jag har 50 meter kvar smiter den in i skogen igen.

Nadja Odenhage

Vägen blir sämre och sämre. Jag är stolt över att jag ligger ner i tempobågen i princip hela tiden. Tillåter mig att stå när det kommer något som liknar en brantare backe. Skönt att få variera. Känner lite i höger knä. Kommer det gå att springa? Hans skämtade (eller inte) och sa att han väntar om jag springer man ser han mig gå då drar han hem.

Nadja Odenhage

130 km. Borde passera sista vätskekontrollen snart. Där ska min brors flickvän Jonna stå. Dom körde förbi för ett tag sedan. Kul att dom flyttat hem. Är avundsjuk men ändå inte. Jag ser mig själv flytta upp igen, men inte riktigt än. Trivs för bra med allt i södern.

Där är den. Jonna och massor av Gällivare Endurance vänner jag gillar. Byter flaska och fortsätter dricka gel var 20 minut och så mycket sportdryck jag mäktar med.

Nadja Odenhage

Ser Nadja halvvägs upppå ett berg. Var är Lisa som kör deras bil? Funderar över det i flera mil. Försöker räkna på när Stora Sjöfallet ska komma. Borde vara 4,2 mil innan T2. Det borde vara nu. Nu. Nu. Varför kommer det aldrig?

Foto: Hans Berggren

Och det går upp och ner. Och ner och upp. Vägen är som en räfflad berg och dal bana. Undrar när jag kommer möta löpare? Upp ner. Ner upp. Vägen löper längst med vattnet. Vansinnigt vackert men varje gång jag tittar åt vänster där Sarek ligger visslar min hjälm. Skrattar och tänker att det är som en varning åt mig att jag inte ska hålla på och titta på utsikten utan FOKUSERA. Försöker hålla så jag cyklar minst 30 km/h. Det har gått fint fram till nu men nu är det hopplöst. Upp ner. TAKAKAKAKAKAKATATATATAAAA känns och låter det när jag studsar över väghål och annat. Axlarna är helt slut. Inget flyt i avslutningen på den här cyklingen. Lisa hojtar att jag är tredje dam genom ett fönster. Och att det är helt hopplöst med tiderna. Stora delar av banan finns det ingen täckning alls på telefonerna så dom kan inte få in tider från funktionärerna. Tänker att det är som det är, det är del av loppet.

Nadja Odenhage

Möter första löpare, John, han ser stark ut och jag skriker JAAAAA HEJJJJA för att jag vet att han vill (såklart) vinna. Träffade honom igår då han var förbi och lånade ett flaskställ för att han oroade sig över att det var så få vätskekontroller på cykeln. Han ser glad och stark ut.

Nadja Odenhage

En bit efter möter jag klubbkompis Odd. Hejar lika högt på honom och tänker att det här blir intressant. Om någon kan springa fort OCH långt så är det Odd. Skulle inte bli förvånad om han kommer ikapp.

Foto: Hans Berggren

Möter några till och till slut ser jag första tjej, Sara och sedan Ebba. Skrek “Du ser stark ut, bra jobbat!”

Plötsligt ser jag flaggor och en lastbil. T2. Kliver av. Säger hej då till Tysken. Hämtar min påse och springer. Eller ja hasar mig bakom MaltLasses vita skåpbil. Där inne står Robert och Åsa ropar att han får flytta på sig nu är det omklädningsrum. Drar av mina cykelkläder, sätter på löparskorna, keps, flipbelt med gels och så kissar jag. Första gången sedan simningen. Lycka.
Springer mot vätskekontrollen. SKOSNÖRET skriker någon. Jag knyter skon jag glömt.
Börjar springa. Vänder tillbaka och pussar Veronica. Springer därifrån och börjar skratta. Ville hon verkligen ha en äcklig tävlingspuss av mig?

Foto: Hans Berggren

Älskar varenda funktionär. På varje tävling. Men den här extra mycket. Jag känner många av dom och dom står ta mig tusan där HELA NATTEN för att vi ska få vätska och energi. Börjar springa och möter ett pärlband av cyklister som är på väg in för att byta till löpning. Borde vara tredje tjej. Tänker att jag springer alla backar till jag blir omsprungen av en tjej – då får jag gå uppför om jag vill.

Men vaddå Sofie, varför tänker du så? Du är stark, men framförallt så vet du att du kan springa även vid 30 och 35 och 40 km. Det är klart det lika gärna kan finnas en tjej där framme som börjar gå. Spring nu. Spring!
Men tjejerna efter såg ut som sådana där längsskidåkar-långdistanslöpare. Sluta jiddra nu Sofie. SPRING. Trycker ner rösten i hjärnan och springer.

Nu är det berg-o-dalbane löpning. Det går upp. Det går ner. Men platt är det ALDRIG. Någon sa att det är lika många höjdmeter på löpningen som att springa upp på Dundret. Det kan man inte kalla platt. Det ska vara vätskekontroller ungefär var 5:e kilometer. Men dom är satta där det går att ha en – vägen är så smal att det inte går på så många ställen. Första är vid 7,7 km. Tar en mugg cola och sippar.
Tassar vidare. Träffar Lisa och Nadja och säger att jag funderat i sju mil varför jag tackade nej till varm buljong. Ska jag fixa säger Lisa.
JAAAA säger jag.
När jag kommer förbi henne säger jag att jag inte vågar stanna. Vi har i många år skämtat om Anders som en Ironman i Kalmar hade jordens bästa löparben, sedan stannade han till på toa och klev ut och kände sig som Gollum. Jag tassar vidare och Lisa langar en flaska lite senare. Varmt. Salt. Gott.

Ger den tomma flaskan åt Hans när jag ser honom. Han säger att det inte är så långt till nästa tjej.
Va tänker jag, jag skulle ju snart få gå för att det kommer ifatt någon bakifrån.
Nähäpp. Tassar på och ja där framme i en backe kommer jag ikapp Sara. Hur är det?
– Magen har gett upp. Spyr så fort jag sväljer en klunk.
– Vill du ha något? Har gel och enervit-tabletter.
– Nej, spyr av allt just nu.
Tycker synd om henne och tassar vidare.

Lite då och då men på tok för sällan kommer det vätskekontroller. Jag är så glad över dom men kommer på mig själv att sakna Kalmars som är var 2,5:e km. Klarar inte av att dricka mycket åt gången så det känns som jag balanserar på gränsen till att få i mig för lite hela tiden. Cola och vatten.

Har fyra gels med mig. Tänker fira varje mil med en. 10 km. Öppnar första och sippar. Tänker att det här är det sista jag gör idag sedan är det mat, vila och kramar. Sparar lite till 15 km. Tänker att jag faktiskt springer. Och jag springer om tävlande.
Det hände inte förut förrän efter 30 km när dom börjat gå. Jag vet att jag kan fortsätta. Tänker på 30-Ironman-på-30-dagar-Greger som sa att ”det är aldrig kroppen som tar slut på en Ironmanmara. Det är antingen energi eller huvudet och har du fått i dig energi så är det huvudet och då är det bara att fortsätta”.

Ser något färgglatt halvvägs upp i en mast. Kommer närmare och ser att det är Hans. Såklart. Min Hans. Stort att han är med inatt. Han och barnen hejade på mig under min första Ironman i Kalmar sedan har han sagt ”Ni är sjukt tråkiga innan. Det är inte speciellt roligt att vara där när ni kör för man ser er tre gånger och sedan är ni om möjligt ännu tråkigare efteråt. Åk du och kör och kom hem lycklig”
Jag förstår vad han menar. Och jag älskar honom lite extra för att han är ärligt och säger det men framförallt för att han alltid sagt att det är ok att åka ut på äventyr. Aldrig hejdat mig utan dragit iväg på sina egna äventyr och sedan träffas vi hemma.

Nu är jag påväg att avsluta min 12:e Ironman. TOLFTE. Kalmar. Nice. Kalmar. Norseman. Kalmar. Brasilien. Kalmar. Klagenfurt. Kalmar. Köpenhamn. Barcelona. Det är så många att jag funderar på om jag glömt någon när jag räknar upp dom. Räknar upp dom några gånger och tittar åt höger mot Saltolukta och den där stora klippan jag inte kommer ihåg vad den heter.
Det låter som det kommer någon bakom mig. Det är mina skor som låter. Men det känns som fjällen är med mig. Dom är magiska. På riktigt magiska. Och jag är så glad över känslan att dom är med mig idag. Har befunnit mig i dom när en storm är på väg och det känns som bergen varnar mig.
Det kan låta konstigt men jag tror att dom flesta som varit mycket i fjällen vet vad jag menar. Det är som att det finns krafter som varnar och hjälper dig bara du lyssnar.

Nadja Odenhage

Firar mil två med nästa gel. På väg till mil tre kommer klubbkompis Bernhard ikapp mig ”Du är så stark, du kan promenera dig till en seger” säger han.
”Ha, ha säger jag. ”Jag tror jag är andra dam och väntar bara på att någon ska komma ikapp mig”
Men du är sjukt stark säger jag när han med lätta steg springer förbi.

Foto: Hans Berggren
Jag har väntat på honom sedan jag hörde att han kom upp från simningen efter mig. Stort att jag varit lika snabb som honom fram till nu.
Firar mil tre med nästa gel och tänker att det är nu det börjar. Sista 1,2 milen. Det är här många kroknar. Men jag vet. Jag vet att jag kan springa. Stark. Stark. Stark. Jag känner mig stark och tänker med tacksamhet på varenda pass jag gjort i Hackstabacken för att få bocka av ett CoachCarl pass. Ett av dom var 5*3 minuter uppför och jogg ner igen. Det är exakt DOM passen som gjort att jag faktiskt gör något som liknar löpning uppför dom här backarna.

Cola och vatten vid varje station. Frågar om jag får springa några steg och kasta muggen. Självklart säger funktionärerna. Jag varken vill eller vågar stanna till – vill hålla mig springande.

Foto: Hans Berggren

När det är mindre än fem kilometer kvar så kommer Sara ikapp mig.
– WOW vilken återhämtning säger jag.
– Gelen kickade in och så sa dom att fyran närmade sig säger Sara och springer med snabba, snabba steg.
Jag försöker hänga på henne. Jag tänker på min nio-åring som efter ett lopp sa ”jag gjorde som jag tänkte, jag sprang fortast och om någon kom närmare sprang jag snabbare”

Kikar ner på klockan och ser att vi springer i 4:32 tempo. Knäppt snabbt på en Ironman-mara för att vara mig. Försöker stänga av hjärnan och bara låta benen gå men kan inte förmå mig till att få benen att gå snabbare. Försöker springa som Sara, med snabbare frekvens än mig, men nej kraften och huvudet vill inte.
Tänker att jag är helt övergrym som fortfarande springer. Hans kör förbi och hojtar håll i det här nu, sänk axlarna.
När jag senare ser bilder från loppet förstår jag vad han menar. Jag tycker att mina axlar är så avslappnade det bara går men på vissa bilder är dom uppe vid öronen.

Det som började som några droppar regn är nu ett rejält skyfall. Vilken tur att det kom nu och inte när vi cyklade. Klockan står på 42,2 km. VA FAN NU SKA JAG VARA I MÅL.
Springer vidare. Det här är egentligen en mardrömslöpning för mig. En lång, lång asfaltväg där du ser exakt hur långt du ska springa. Jag gillar skog, stiga och vackra vyer. Fast vyerna kan jag inte klaga på. Där, där ser jag några funktionärer som pekar höger och hejar. In i mååååål.

Foto: Hans Berggren
Får en medalj. Sätter händerna på knäna och andas. 11:57:15. Inte min snabbaste Ironman men verkligen inte min långsammaste. Och verkligen inte min plattaste. Grattar Sara. Dricker vatten. Tackar Hans.

Foto: Hans Berggren

Några minuter senare kommer Karin in. Jag kramar om henne och grattar henne till hennes första Ironman.
”Om inte du hade hjälpt mig med sport-bh:n så hade jag aldrig klarat under 12 timmar. Kolla klockan.” 11:59:37 står den på. Jag skrattar högt och tänker tillbaka på hur vi stod där i tältet efter att ha simmat. För lite mer än 11 timmar sedan. Nyss fast ändå inte.

Får reda på att Odd kom in på 09:44:55, John på 09:48:12 och Magnus från hemmaklubben på 10:03:40. Damvinnaren Ebba Sigfridson svepte in efter 11:35:55.

Vilket lopp. Överanvänt ord men magiskt. Unikt. Att få simma, cykla och springa i midnattssol. Mitt i fjällvärlden. Tack, tack, tack Gällivare Endurance och framförallt Robert, Tommy, Åsa och Karin för att ni sett till att det blev verklighet.

Och du som är det minsta sugen – håll utkik här – jag misstänker att platserna för 2017 kommer försvinna snabbt.

Foto: Hans Berggren – kolla in det här albumet.
Och Nadja Odenhage – se fler bilder här.

This entry was posted in Cykelkurbits, Ironman, Lappland, Tävling and tagged , . Bookmark the permalink.

8 Responses to LAPONIA TRIATHLON 2016

  1. Blir alltid lika fascinerad dina racerapporter!
    Och fotona/vyerna…!! 😮 🙂

  2. vilken race report!!! så härligt att få följa med i ditt hjärta en stund!

  3. Ferike says:

    Härlig berättelse. Verkligen starkt jobbat.
    Du är värd all respekt.

  4. Jag läser väldigt, väldigt sällan racereports – men jag är som klistrad vid dina! Så bra, tack för dem! 🙂

  5. Ingrid says:

    Åh vad vackert det där var skrivet och vad kul loppet låter! Blir riktigt sugen på att köra nästa år 🙂

  6. calletri says:

    Fantastisk rapport. Det var min röd-vita rumpa du körde om. Och du aåg rätt. Jag hackade tänder. Total missbedömning av när solen skulle komma upp och värma. Snyggt kört! Grattis!

  7. Linda S says:

    Underbar berättelse!! Du får det att låta så enkelt! Imponerad över din mentala styrka och att tänka positivt!!
    Fantastiska bilder!!
    Får jag se dig i Kalmar??

  8. Pingback: Bloggsvepet- året som gick - Helena Enqvist - hon som cyklar lite

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *