IRONMAN KÖPENHAMN

bild 3

Det här är till och med i min värld helt knäppt. Men jag gjorde Ironman Köpenhamn snabbare än förra veckans Ironman Kalmar. Och jag var ta mig tusan gladare. Allt handlar om vad man sagt åt sitt huvud.

För varje dag som går så blir jag mer och mer imponerad över vad man kan åstadkomma med bra tankar. Under en Ironman umgås man med sig själv och sina tankar 8-16 timmar. Ingen telefon. Ingen musik. Inga vänner (förutom på löpningen då man får prata med dom andra tävlande … ) Så får jag be dig som läser om en sak så är det att lyssna på dina tankar. Det du säger åt ditt huvud kommer att hända. Varesig det är att genomföra en Ironman, att du är bra, dålig, fet, underbar eller trött. Mata din hjärna med det du vill ska hända. Med tankar om den du vill vara. Kroppen och hjärnan är fantastiska.

IMG_1435

Nu till min söndag. Äter frukost 04:30 med Olle. Vi konstaterar att det här är helt knäppt och tar en kopp kaffe till innan vi rullar till Köpenhamn. Parkerar och går till starten. Vacker soluppgång, vi tittar till våra Tyskar och ställer oss i den långa, långa kön till toaletterna.

IMG_1437

Tar på mig våtdräkten och småpratar lite med min brors flickvän Jonna som fått börja dagen med att laga punktering. Starten går vid Amager strand och man får värma upp i vattnet på “svensk-sidan” av ön. Lite kallt men det går över efter några simtag.

IMG_1440 Det är 3200 anmälda till den här tävlingen. 07:00 startar proffen. 07:05 dom äldsta deltagarna och 07:15 alla tjejer. Efter det är det start var 5-10 minut för dom olika herrgrupperna.
Trodde det skulle bli trångt när 40+ herrarna började simma om men nej. Det fungerade perfekt.

Magiskt fin simning. Salt, väldigt klart vatten och man såg ofta botten. Älskar när man ser att man färdas framåt. Först rundar vi en röd boj, tar höger och siktar mot bro ett. Där står det en stor gul skylt 500 meter. Sikta mot nästa bro. Under den och runda en spetsig boj. På tillbaka vägen mot bron ser jag plötsligt en livräddningsbåt gasa rätt in bland dom tävlande och på en sekund halade dom upp en man i rosa badmössa. En av dom äldre herrarna som startade innan oss. Känns som dom på mindre än 30 sekunder är inne vid stranden med honom. Känns bra att dom faktiskt har koll, agerar snabbt men jag får också en påminnelse om hur tacksam jag är att jag lever. Gråter en smula innanför mina glasögon. Tänker på hur tacksam jag är för allt jag har, tänker på vänner som kämpar för sitt liv eller för att någon i deras familj ska bli frisk. Kroppen känns fräsch och svarar när jag trycker på men det är som att alla dom där känslorna som ofta blir väldigt tydliga i slutet av en Ironman kommer redan under simningen.
Just innan vändningen passerar jag Team Tvilling. En bror som drar sin rullstolsbundna bror runt hela Ironmanbanan.

Skärmavbild 2014-08-27 kl. 21.17.46

Upp på simningen, trycker av min klocka. Helt otroligt. Brukar alltid glömma eller strunta i det men nu blir jag glad för att det står 1:15:någonting när jag trycker på lap. (Stämmer sedan inte riktigt med tidtagningen den säger att jag simmade på 1:16:51 Men skit samma. Jag simmade ok. Till och med bra jämfört med förra veckan.)
Springer längst en blå matta till Tysken, tar med honom till ”Bike out” och trampar iväg. Hör någon skrika ”Heja Sofie” och funderar länge vem det kan ha varit eftersom mitt namn inte står någonstans. Dagen innan fick vi ett mejl där det stod att man inte behöver ha någon nummerlapp under cyklingen, bara på löpningen. Skönt att slippa fladdret tänkte jag och satte ner den i min röda löparpåse.

Skärmavbild 2014-08-27 kl. 21.18.09

Trampar genom Köpenhamn, många vägskarvar, brunnar, 90-graders kurvor och lite kullersten på det. Men kul, så kul att gatorna är avstängda för att vi ska få bränna igenom stan. Efter drygt en mil eller så är man ute på vägen som går längst med vattnet. Fint. Böljande landskap och vi trycker på. Jag ser hela dagen lite som ett experiment. Hur ska kroppen svara när jag trycker på? Har lovat fira varje meter framåt. Och det fungerar. En helt annan känsla att vara ute på dejt med Tysken den här helgen. Vi trycker på, härligaste dejterna vi haft är ändå när det gått snabbt! Och vet du, benen svarar. Bättre än förra veckan till och med. Vid ett gupp i stan gick min vattenflaska sönder, trycker först ner en energikaka i hålet där locket skulle suttit men insåg att jag skulle tillbringa 18 mil nerkladdad med energidryck om jag inte gjorde något. Kastade den och tog vanliga flaskor istället. Funkar bra. Känner mig en smula proffsigare också, det är ju så proffsen gör. Det har jag ju sett.

Efter några mil kommer Olle ikapp mig, vi hinner byta några ord om hur gudomlig simningen var och att han satt personbästa på simningen. Men tryck på nu säger jag. Ses på löpningen.
Efter någon mil tar man vänster och det börjar gå lite mer upp och ner. Svårt att få flyt i cyklingen för det är rätt många kurvor och det går hela tiden upp och ner. Inte mycket men lite. Men vägarna är fina. Tittar upp ibland och skrattar åt att det faktiskt funkar att cykla även idag. Vägarna liknar dom där man ser på Tour de France, där dom passerar små byar. Det är också rena Tour de France klungor på vissa ställen. Stora gäng, ibland till och med likadant klädda i orange Fusiondräkter. Ser ut som dom kör lagtempo. Såg tre domare under hela dagen. Just innan man kommer in i Köpenhamn igen så kommer en backe med publik och hejarop efter hela vägen. Piggade upp och jag är glad åt att jag faktiskt cyklar om några uppför, det är inte helt vanligt.

Köpenhamn är en tvåvarvs cykelbana. Under andra varvet kommer ett störtregn, det fullkomligen öste ner där jag var. Och jag måste sett helt knäpp ut. För jag storskrattade. På riktigt så skrattade jag högt och sa ”JUST BRING IT!” Det finns inget väder som du kan komma med som jag och dom här hjulen inte varit med om på tävling. Efter Norseman för några år sedan så bryr jag mig inte om vädret. Där cyklade jag upp och ner på fem berg med sol, regn, vind, åska, hagel, allt. Allt! Gick det där så går det här. Drog upp mina armvärmare som jag haft kring handlederna. Dom värmde en smula.
Får mig ett snabbt snack med Richard som kommer ikapp mig på sin snygga Tysk. Och kompis Anders som kör sin första hojtar plötsligt bakom mig. Han tycker det är kallt. Väldigt kallt. Inte konstigt, han bor normalt i Dubai och kliver upp 01:00 för att kunna köra ett långpass cykling i ok temperatur.

Jag tar gel ur min flaska var 20:e minut. Sportdryck då och då. Enervittablett varje timme. Det blir något att fokusera på. Och det rullar på. Så får jag ta höger istället för vänster och rulla in i stan. Sista milen känns lång. Lång. Lång. Efteråt fick jag höra att dom flesta fått banan till 2 km för kort. Plötsligt är det dags att kliva av cykeln. Skönt. Stapplar in, tackar Tysken för en bra dejt.

inslagcph

Tar min röda as in runbag och springer in i tältet där man byta om. Det är bara ett stort tält. Jag som för första gången ska byta från cykelbyxor till triathlontajts. Ja, ja försöker hitta en liten yta där jag kan ställa ner påsen. Tassar ut och går in på en ledig toalett. Så skönt.

Börjar springa. Eller springa och springa. Rör mig framåt. Blir lycklig över att få ett hejarop av bästaste Mia och Hedda. Frågar om det går bra för Olle. Hör att han springer och fortsätter. Först en vända förbi målet, genom stan och så ut förbi Havsfrue. Hon är mycket mindre än jag föreställt mig. Inne i stan är det härlig stämning, men det blir lugnt när man passerar havsfrue. Tänker på att det här är det absolut sista i tävlingsväg jag gör i år. Om jag vill kan jag vila resten av livet bara jag tar mig igenom det här. Det gör lite ont i höften tänker på vad Ted Ås sa på ett läger “äh har man ont någonstans så tänker man på det ett tag, det är bra, då har man inte ont någon annanstans, man har aldrig ont i foten och axeln samtidigt så det är bara att fortsätta …” Jag fortsätter. Det enda man vet är hur man har det exakt just nu, vad som händer bakom nästa kurva vet vi inte. Frågan är alltid kan du springa ett steg till? Ja. Ett till. Ja. Kroppen skriker GÅ DET ÄR SÅ SKÖNT ATT GÅ. Min hjärna säger SPRING SPRING SPRING då är vi snart i mål.

IMG_1451

Blandar dom tankarna med att jag hör 30-Ironman-på-30-dagar-Gregers citat “Det är aldrig kroppen som tar slut under en Ironmanmara, det är energin eller huvudet. Och har man fått i sig energi så är det huvudet och då är det bara att fortsätta.” Så jag fortsätter. Efter en mil så ser jag ett rött linne “Triathlon Väst” står det på ryggen. Ah, en som pratar svenska tänker jag. Sedan tvingar jag Niklas att prata mig in i mål. Det här var hans åttonde Ironman. Andra gången i Köpenhamn. Vi hann avhandla hur hans kropp kändes när han körde AXA fjällmaraton en vecka efter Ironman Kalmar och tusen andra saker. Varje varv fick han energi och kramar från sin flickvän och sina föräldrar.

En hand på min axel och ett “Hallå Lantto ser bra ut”. Kompis Jörgen springer förbi. Ser superstark ut. “Jag kör så länge det håller”. Det verkar som det höll hela vägen in i mål.

Plötsligt dyker bror Martin upp. Blir så glad. Han är där och hejar på sin flickvän Jonna. Men så härligt att se en människa man älskar. Han säger att han rapporterar hem att det ser ut att gå bra. Hälsa säger jag. Efter ett tag ser jag Jonna på väg åt andra hållet, hon ser stark ut och vi kastar slängkyssar till varandra.

IMG_1454

Tappade bort Niklas en mil på mitten, hann ikapp honom igen och på upploppet sa jag “om du vill spurta så gör det, jag har det inte i kroppen”. Yeh right. Sista kurvan, hög musik och det är som att mina ben går av sig själv. Passerar flera stycken och bara njuter av att DET VERKLIGEN ÄR DET SISTA NU!!! I mål. Får leta upp en uttråkad funktionär och be om en medalj. Tittar mig runt och ser en ställning med värmefiltar, tar en. Ingen som frågar hur man mår. Ingen som visar var Athletes garden är. Tränger mig fram och får min “street-bag” med varma kläder. Köar för mat. Torr kyckling, pastasallad och chokladmjölk eller cola.

Hinner byta några ord med en kille från Köpenhamn som bara hade några 100 meter hem. Han reser sig och går och när jag tittar upp nästa gång har en nyduschad Olle satt sig där. Hur står är chansen att han sätter sig framför mig bland 1000-tals Ironmans? Han var glad över tävlingen, jag är glad att han är glad – hade känts trist om jag övertalat honom till och köra och så hatade han sin dag. Han är grym!

Vi tar oss till T2 och hämtar ut våra cyklar. Köper biljett till tunnelbanan och tar oss ner. Med cyklarna. ÄLSKA KÖPENHAMN! Att man får ta med sig cykeln, det finns till och med plats för den. Jeanette tar hand om Tysken, och jag kan inte tacka hela nog mycket. Hon är bäst. Förutom att ta hand om min älskade Tysk så hejade hon så man fick massor av energi på banan. Jeanette och Jörgen. TACK!

Skärmavbild 2014-08-27 kl. 21.18.36

Har fått flera frågor om hur IM Köpenhamn är i jämförelse med Kalmar Ironman. Och dom går inte att jämföra. Köpenhamn Ironman var den i särklass sämst anordnade Ironmantävlingen av dom tio jag kört. Riktigt bra simbana. Fin cykling även om det var för många tvära 90 graders kurvor och för mycket kullerstensväg för min smak. Under löpningen förväntade jag mig fantastisk publik efter att ha hört rykten om det. Den var INGENTING jämfört med Kalmar.
Men framförallt så var logistiken dålig. Expoområdet stängde 12:00 på lördag sedan öppnade det inte igen. Trist målraka. Medaljen fick jag hämta av någon uttråkad funktionär samma sak med värmefilt. Sedan fick man ensam tränga sig genom 1000-tals anhöriga och leta sig till Athletes garden som låg en bra bit bort. Där fick man torr kyckling och pastasallad. Cola och chokladmjölk till dryck. (Eller var allt annat slut efter 12 h?)
Sedan ska du tränga dig tillbaka förbi målet och gå en bra bit för att stå i kö 30-40 min för att checka ut cykeln. I vårt fall sedan ta tunnelbana till starten och gå några kilometer till bilen. Bor man i stan så har du bara en lite tidig morgon men får sedan nära hem.
Fin tävling men logistiken kring gav mig en besk eftersmak och jag rekommenderar Kalmar alla gånger. Kalmar har bara blivit bättre och bättre på alla sätt och som tävlande så upplever jag enorm skillnad framförallt på funktionärerna och publiken. Funktionärerna i Kalmar är bäst! Men har man kört Kalmar och vill göra en annan tävling så kör Köpenhamn. Dom har om inte annat god öl efteråt. Men du får den inte i Athletes garden. Den får du köpa själv.

Två Ironman på en vecka. Ironman nummer tio. Vilken resa. Verkligen från soffan till en Ironman. Från att hata löpning till att tycka att det är kul att springa två maraton på en vecka. Och det efter att ha värmt upp med 3860 meter simning och 18 mil cykel. Sitter nu i soffan och är så där löjligt tacksam. Över allt. Kroppen. Knoppen. Familjen. Livet. Det är som att jag behöver få köra slut på kroppen och landa i vardagen för att inse hur lycklig jag är. Att jag har den här vardagen med att väcka barn, äta frukost och få dom i tid till skolan, ta mig till jobbet och alla små konflikter däremellan. Är så glad att jag får hoppa mellan dom här ytterligheterna. Det är livet och jag vill inte missa en sekund.

Tack!

This entry was posted in Ironman. Bookmark the permalink.

15 Responses to IRONMAN KÖPENHAMN

  1. Fasen vad grym du är, Sofie! Jag sitter här nu och känner om jag skulle kunna köra en till Ironman till helgen. Det känns INTE så. Så hatten av till dig, verkligen!

    Jag har också gått från soffan, och från att ha hatat löpning, till att verkligen älska de här galenskaperna vi pysslar med. Kan få gåshud bara jag tänker på en Ironman.

    Håller med om din jämförelse mellan Köpenhamn och Kalmar. Jag har ju bara gjort dessa två, så kan inte jämföra med andra.

    Ska du köra Kalmar nästa år? Jag ska! Hoppas våra tyskar får träffas då också. 🙂

  2. Tuggarn says:

    Fan va grym du är!!!!

  3. Helena says:

    Som vanligt fantastiskt kul och spännande att läsa din rr!!
    Igår uppdaterade jag din presentation till 10 ist för 8 :-).
    Du är en sann livsnjutare och det smittar verkligen!
    /Helena

  4. Jörgen says:

    Så jäkla starkt Sofie.
    Jag håller verkligen med dig om att Kalmar är en bättre tävling.
    Athletes garden var en stor besvikelse och omhändertagandet efter målgång var som du skriver ett skämt.

    Nästa IM blir definitivt Kalmar. Hoppas vi ses där.

  5. Peter says:

    2 Ironman inom dryg vecka. Imponerande!!! Grymt bra. Läser ofta din blogg och det är bra läsning. Tar åt mig lite tips då och då. Som sagt: Kanonbra !!!!!

  6. Kari says:

    Imponerade! Och bra berättat också.

  7. jonna says:

    Puss puss puss 🙂

  8. Helena says:

    …och jag sitter i vanlig ordning och gråter. Fy fan vad stark du är Sofie!!!

  9. Grymt bra jobbat Sofie! Du är så stark! Helt galet när man tänker på distansen och så dubbelt upp. Jag skulle aldrig fixa två på en vecka. Njut av IM-bubblan nu! Kram

  10. Claes says:

    Fantastiskt och imponerande på alla vis! Som vanligt underhållande läsning 🙂

  11. EM says:

    Härlig läsning – blir glad 😀

  12. Wow!! Grattis till en riktigt bra prestation, dessutom med en Ironman i kroppen sedan veckan innan! Grattis

  13. Bästa Sofie – you did it again!

  14. Hej!
    Ett stort grattis till en super prestation.
    Jag blev lite bekymrad när jag läste om det dåliga bemötandet el snarare ickebemötandet i mål. Är anmäld till Köpenhamn nästa år. Efter att förra året kört Kalmar och i år Boulder Ironman, vilken hade helt fantastiska funktionärer. 3000 funktionärer på 2800 atleter!!! Så kommer jag ju bli grymt besviken om det är sånt bemötande även nästa år. Har du framfört dina synpunkter till organisationen? Skulle vara bra tycker jag.
    Än en gång ett stort grattis och tack för som alltid bra läsning.

  15. Hej Sofie!
    Stort grattis för ditt 10e Ironman! Verkligen kul att läsa om dina känslor under och runt omkring evenemangen.
    Bra med skildringen om vad som hände efter målgång.
    Då vet jag att inte förvänta mig något från arrangören och snarare bara försöka ta mig tillbaka till Malmö så snabbt som möjligt efter loppet. Kanske ordna med egen support om jag har för ont och blir alltför energilös efter målgång. Till och med tänka, som jag brukar med alla de andra loppen jag har kört, att målgången inte är en riktig målgång, utan bara ett till milstolpe innan jag kan bädda ner mig i en komfortabel säng, det som har varit min riktiga målgång historiskt sett.
    Det verkar som att det inte var något fel på stämningen före och under loppet, och det i sig är viktigt och något kul att få uppleva nästa år.
    Ha det så bra och njut av vardagen.
    Gunnar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *