Ironman Klagenfurt

0745_087790

Ibland kommer det ikapp mig. Att jag är en som gör en Ironman. Eller åtta tydligen. Jag som inte gillade att springa, som är latare än många av mina vänner och äter glass nästan varje kväll. Det är fantastiskt vad man kan göra när man får lust. Och 2010 fick jag tydligen lust att göra en Ironman.

Sedan har jag, syster Lisa och hennes sambo Anders varje år valt en Ironman i något land vi vill åka till och gjort Kalmar i augusti på det. POFF. Åtta stycken. Åtta dagar jag aldrig kommer att glömma. Fyra år fyllda med bra, dåliga, roliga, jobbiga träningspass men framförallt fyra år med härliga människor. För mig är en Ironman aldrig bara själva tävlingen. Det är träningen dit, det är människorna jag möter på vägen. Och jag brukar alltid säga att dom riktigt intressanta historierna finns längst bak i en tävling. Det är sällan dom som vinner som sitter på dom intressantaste livsödena, dom där som gör att man tar en annan riktning i livet, lär sig något eller hittar en ny vän.

I Klagenfurt fick jag lite av allt. Häng med runt banan!

Den korta versionen: 3860 meter simning. 18 mil på cykel inklusive 1600 höjdmeter och ett maraton.

Den lite längre versionen: Fin sjö, med avslutande kanalsimning som gav spykänslor. Fantastisk cykling fram till regnet kom. Löpning som blev 4,2 km gång. Sofie, YOU ARE AN IRONMAN!

Den långa versionen: Klockan ringer 03:50. Smörjer in mig med solkräm, drar på mig tävlingskläderna, sätter fast mitt tidtagningschip på vänster fotled. På med en varm tröja och går och äter frukost. Toalettbesök. IMG_3682

Tar min Streetwear-påse (alltså påsen med vanliga kläder, som jag lämnar in och får tillbaka när jag gått i mål) under armen och tar mig till växlingsområdet som öppnar 05:00.

IMG_3691

Lånar en pump av min växlingsgranne och pumpar däcken till sju bar. Sätter dom fyllda flaskorna på Tysken (min cykel). Kollar så rätt växel är i, vill kunna trampa igång lätt efter att ha simmat. Önskar mina växlingsgrannar en riktigt bra dag.IMG_3685   IMG_3695

– 771. 771. You have a flat tire. Please check your bike.
Tycker synd om startnummer 771 som dom ropar efter i högtalarna. Att starta dagen med en punktering är ingen dröm.

IMG_3701

Möter upp Anders och Jonas. Hälsar på en Instagramvän som vi träffade på riktigt här i Klagenfurt. ”Thesuperjudge” numer kallar vi även honom Anders. Promenerar ner mot startområdet och pratar om att vi saknar Lisa. Att vi alla behöver besöka en TOALETT NU. Var är dom där bilarna man ska lämna Specialneeds till egentligen? Var ska vi placera oss på simningen? I mitten för att hitta bra fötter att följa eller långt ut på kanten för att kunna få fritt vatten om det blir för trångt?

IMG_3707

Toalettbesök. Tänker på Pasis citat ”Det finns inget bättre laxermedel än en nummerlapp”. Vi drar på oss våtdräkterna, smörjer in nacken med vaselin för att minska risken för skavsår. Stänger av telefonen, sätter ner den i påsen och lämnar in den.
Precis när hon bär iväg min påse kommer jag på att jag glömt att sätta i mina skor. Är nog lite nervös trots allt, annars skulle jag inte glömma något sådant. Hojar högt så hon tittar bak och förklarar med skoltyska och kroppsspråk att jag behöver sätta i mina skor …

Promenerar ner, suger på en enervittablett på vägen. Kryssar mellan tusentals tävlande och anhöriga. Vi är 3000 startande idag. Första startvågen går 06:45. Det är proffsen och dom 800 första som anmälde intresse. Det är två bryggor och när vi startar så får man vara på vilken sida man vill. Jag önskar Anders och Jonas bästa dagen men sedan tappar jag bort dom.

Ställer mig långt till höger för att kunna ta mig ut till fritt vatten om det blir för stökigt. Tittar ut över vattnet och funderar på om jag ska kissa i våtdräkten. Eller inte. Men bestämmer mig för att det är bättre att kissa här, än att behöva kissa på vägen till cykeln. En smula märklig känsla att stå på en strand med 2200 gummiklädda människor. Alla med vita simmössor. Solen är på väg upp och himlen färgas rosa. Och jag kissar i min våtdräkt. Det blir först varmt. Och sedan fortsätter det vara varmt.

austria imaut 2013 06 30 0214 1600x980 lo

En minut kvar. Sätter i mina öronproppar. Tar på mina simglasögon.

PANG! Startskottet går och vi springer ner i vattnet. Ta det lugnt, ta det lugnt Sofie! Har lärt mig den hårda vägen att om jag tar i som en besatt i början så slutar det med att jag aldrig hittar den där bra känslan, den där man bara tuggar på och tar sig framåt. Snabbt.
Får ett leende på läpparna när jag andas och hör och ser massor med människor som hejar från bryggan. Vattnet är turkost och helt perfekt temperatur. Varmt men inte för varmt. Jag hittar rätt snart ett bra tempo, men inga bra fötter att följa. Har hamnat i en ränna mellan alla. Bryr mig inte nämnvärt utan navigerar lite mer vänster, bojen längst bort, där vi ska vända syns knappt. Så långt ut är den. Men det finns några gula bojar längst med vägen.

Växlar mellan att trycka på. ”Det är ju ändå tävling Sofie” och ”jag skiter i tiden, det är magiskt att jag får vara med om det här”. Tänker på att min sambo Hans typ skulle göra slut om han kunde läsa mina tankar just nu. Är det tävling så är det tävling. Så jag trycker på igen. Inte för att jag tror han kommer göra slut efter att ha hängt ihop med mig i typ 22 år för att jag inte simmar snabbt utan för att jag vill. Jag vill simma snabbt. Jag gillar att simma snabbt. Tänker på att vara bred som coach Mike alltid säger åt mig, och att verkligen greppa vattnet. Inga tappade armbågar så långt ögat når. (Du som simmar förstår…) 

När vändningen närmar sig så verkar människor som vanligt få lite panik och börja bröstbensparka och jag vet inte allt. Ta det lugnt och fortsätt simma tänker jag.

Sedan är det svårt att sikta, det är någon orange stor fyrkant till boj, är det dit vi ska? Eller till den där gula? Ja, ja, jag följer den stora massan så löser det sig nog. Det känns som en fin simning, men lite stökig och det känns inte som någon rekordtid. Sista kilometern är i en kanal. På bilderna dom visat innan så är den turkos och vacker. Det är den. När proffsen simmar i den. När jag närmar mig den så är den brun. Det känns som att simma i gyttja och jag får flashbacks från sista biten i Kalmar. Får kväljningar och hulkar i vartannat simtag ett tag. Men fortsätter, tänker att snart är det dags för att dejta Tysken. I 18 mil.

Kanalen känns lång, det positiva är att det är kul att se träden och människorna på sidan av den för då ser man att man faktiskt färdas framåt. Plötsligt svänger man runt ett träd och där är uppgången.

0745_001212Upp för rampen, ser en bil parkerad med tidtagning hinner se att det står ”PRO TIME 01:22” funderar länge om det är min simtid eller dom som startade 15 minuter innan. Ingens verkar det som efteråt. Springer efter en blå matta. Långt. Publiken hejar. Musiken pumpar och det ta mig tusan kul. Jag älskar det här!

Blå påse för bike. Nummer 971. In i tältet. På med hjälm, glasögon och skor. Har bestämt mig för att strunta i strumpor och handskar. Insett att det funkar precis lika bra utan. Trycker ner våtdräkten i bike-påsen och springer ner till cyklarna. Tar min och springer till utgången. Ser att det står mycket cyklar kvar så jag är inte sist ut.

0745_007176

Storskrattar samtidigt som jag känner mig rörd när jag trampar. Såhär borde det vara när man startar varje cykelpass. Tusentals människor som skriker att man är bra. En speaker som skriker SOFIE LANTTO FROM SWEDEN!!!! Musik och en massa andra cyklister som också trampar. Trampar förbi Lisa från Sverige och önskar henne en bra dag. Tänker på syster Lisa och hur mycket hon älskat det här.

Benen känns bra, vägen är aldrig platt men och rätt snart blir vi ett gäng där jag kör om utför och dom kör om mig uppför. Jag kör om utför och dom kör om uppför. Lite sura blickar, men jag tänker att det är väl för tusan bara att antigen trycka på mer eller köpa läget. Ofta rätt dålig disciplin på att hålla höger. Jag förstår inte hur det kan vara svårt. Kör man om så slår man en blick bak och drar om, annars håller man höger. Hela tiden.

Efter att ha kört om Tom 10 gånger och han mig likamånga gånger. Och han varje gång är längst ute till till vänster på vår körbana så hälsade jag glatt på honom (han var från England så jag tänkte att det kanske faktiskt är så att hans huvud är så tävlingsdumt så han av gammal vana ligger till vänster?) önskade honom en bra tävling och undrade om han ”would mind keeping to the RIGHT when he was not passning me…” Den blicken. Om den kunde dödat…

0745_018822

Hojtade thank you och trampade förbi honom. Ofta på tävling så märker jag att killar har en smula svårt att en tjej cyklar om dom. Så dom trampar om mig direkt igen. Så måste jag trampa om dom. Eller att dom drar om, sedan slutar trycka på och börjar äta och dricka. Hallå. Om du ska äta eller dricka, stanna där du är och cykla om sen.

IMAT_hoehenprofil_2014l

Lisa och Anders hade fått mig att anmäla mig till den här tävlingen med citat ”Du kommer älska det, det är korta uppförsbackar och lååååånga sådana där fina utförslöpor som du älskar”. Ja, ni hör ju. Låter för bra för att vara sant. Och det var det. (Du ser banprofilen vid Rupertiberg – det är ett under att man inte tippar bakåt…) 

Men det är vackert. Jättevackert. Det var fina utförslöpor men det var väldigt mycket uppför också. Såklart. Det är två riktiga stigningar. Den första är efter man passerat en rondell med en vätskestation. Högst uppe stod ett svenskt par med flaggor och koskällor. Jag passade på att suga i lite energi från dom varje gång jag passerade. Närmare bestämt fyra gånger. Det är en tvåvarvsbana där man passerar ett ställe två gånger varje varv. En mil. Två mil. Tre mil. Vackert. Fint. Det nästan måste vara kulisser det ser för perfekt ut. Fyra mil. Det ser ut som svagt nerför men är svagt uppför. Fem mil. Hör musik. Kan det vara den brantaste backen som närmar sig. Japp. Först genom ett litet samhälle. En backe. tramp. Tramp. Tramp. En stigning till. Är det slut nu?
Nej, där är det. ”YOU ARE AN IRONLADY” skriker speakern. HOP HOP HOP skriker publiken. Och det var mycket publik. Får stå upp några hundra meter för att rulla framåt, uppåt. Sneglar på min klocka 8 km/h. Phu. Inte sex. Vid sex säger cykelguru Jonas att man lika gärna kan gå. Hop. Hop. Hop. Uppe. Vätskekontroll och den vackraste vyn som belöning. Tar en enervittablett varje timme och har gel i en flaska. Halva ska vara tom efter 9 mil har jag bestämt. Varvar det med energidrycken som serverar efter banan.

140629_IMklagkarta3

Andra varvet kommer först några droppar. Sedan några fler. Några större. Och till sist hällregnar det. Tänker att det var väl synd, jag som precis torkat efter simningen. Men också tur att jag har kläder som inte kyler. Sedan jag körde Norseman så bryr jag mig inte nämnvärt om väder. Det är klart jag gärna har fint väder men regnar det så regnar det. Det är lika för alla. Det enda det betyder är att jag blir försiktigare nerför. Aktar mig extra noga för att röra bromsarna i kurvor och att inte cykla på dom vita väg och övergångsmarkeringarna som blir snorhala i regn.

0745_049781

Man ska ha 10 meters lucka mellan. Ibland är det bara för mycket folk, och dålig disciplin. Det kommer domare på motorcyklar då och då. Dom visslar mest, men ger ibland varningar. En spanjor precis bakom mig fick gult kort och jag hörde honom bråka och ”baaa, vadå jag gjorde ingenting”. Eh. Han låg ungefär en halvmeter bakom mitt hjul … Vissa gånger så hojtar jag lite att gubbarna ska hålla höger (ja, det är mest män på en sådan här tävling) Och det händer mer än en gång att jag kör om fast dom ligger två i bredd. Eftersom dom inte verkar flytta på sig.

Tjejerna hejar jag extra mycket på. Varesig jag kör om eller blir omkörd. Det regnar mer och mer. Försöker trycka på så mycket jag kan för att slippa ligga bakom någon. 10 meters lucka, man blir nerstänkt ändå. Ett tag gjorde jag en personlig utmaning att vinna över Kurt från Tyskland. Kurt var en låt oss säga mycket välbyggd man. Han blev uppenbarligen mycket provocerad av Sofie aus Schweden kör om honom. Så han gasar förbi. Slår av på takten så jag måste trampa förbi honom. Till slut blev jag så otroligt irriterad att jag bara gav mig fan på att bränna förbi och bara lämna ett regnsstänk efter mig. Så det gjorde jag. HA. Tack Kurt! Du var precis vad jag behövde där och då för att tagga till med 16 mil i benen.

0745_045356

Andra gången i brantaste backen regnade det så publiken hade flytt (tydligen även fotograferna eftersom det inte finns en enda regnig cykelbild …)  Mot stan eller in under träden. Speakern hojtade dock fortfarande ”IRONLADY, IRONLADY” Det tackar vi för. Även för låten ”Eye of a tiger” Inte min favorit men allt är bättre än att bara tänka ”åh, fi fan vad det bränner i mina lår”.

Trycker på det sista in till vändning. Har alltid som mål att cykla snabbare än sex timmar och åtminstone börja springa innan proffsen går i mål. Den här gången misslyckades jag med det ena, men lyckades med det andra.

Bromsade in. Klev av Tysken och småskrattade åt hur benen känns när man springer. I cykelskor. Efter att ha cyklat 18 mil. Tackade Tysken för en bra dejt och lämnade av honom i stället.

0745_072845

Bara lite löpning så är vi klara för idag. Tog gott om tid på mig för att gå på toaletten och ta på mig två compeed under mina stortår innan jag tog på löparskorna och började tassa. Benen kändes bra.

Eller bra är en överdrift. Dom kändes som dom alltid gör efter att ha cyklat 18 mil. När jag sprang ner för en bro så blev jag feg och tänkte på coach Rubins ord ”är det värt att göra om du förstör dina knän för all framtid?”. Eh. Nej. Men det vet man ju aldrig. Överlade med mig själv och gjorde ett snabbt överslag. Inget personbästa på gång. Så.
Kliva av? Trist.
Vad ska jag göra då? Promenera så länge det känns bra? Dom bjuder ju ändå på fika efter vägen. Jag började gå …

140629_IMklagkarta2

Eftersom jag ändå varit hyfsat snabb på simningen och cykligen så var jag ensam om att gå. Tänkte att jag snart kommer få sällskap … Klockan var inte ens tre på eftermiddagen, att tänka på att jag kommer promenera fram till nio på kvällen. Det orkar man inte ta in. Så jag koncentrerade mig på att checka av varje kilometer. Tog något litet att dricka på varje vätskestation, fortsatte framåt. Hade med mig tre gels ut. Tänkte ta en varje mil. Det gjorde att jag firade varje mil.

Snart fick jag sällskap, fast eftersom jag var förhållandevis fräsch och dom andra som gick, gick för att dom hade ont eller var helt slut så hittade jag ingen som höll mitt tempo. Några kilometer gick jag bredvid David från England. Han sprang. ”Youre a real fast walker”. Det här var hans sjätte Ironman och han ville gärna till Hawaii. Sedan fortsatte min dag så. Jag intervjuade dom jag gick ikapp. Sprang några hundra meter när det inte var asfalt. Kändes bra. Hejade på alla jag kände från Sverige. Karin såg stark ut på löpningen. Har det gått bra idag frågade jag. Inte vet jag sa hon.

austria imaut 2013 06 30 2114 1600x980 lo

Det absolut finaste och härligaste och gladaste och mest känsloladdade mötet var när jag plötsligt ser ett stort leende och får en kram av Mary. Mary som vi träffade i Brasilien förra året. Mary som man genast älskade. Och hennes pojkvän Roger. Hon sa att hon saknar min syster Lisa, som hon sprang med i Brasilien. Vi hinner avhandla några fraser och så sa jag spring nu, jag väntar i mål!

40 km. 41 km. Och så får man svänga vänster istället för höger. Mot målet. När jag ser den blå mattan så springer jag. Och som jag springer. Jag har ju laddat i 4,2 mil. Jag spurtar in i mål. SOFIE YOU ARE AN IRONMAN!!!!

IMG_3709

Medalj runt halsen. En öl i handen och jag möter Roger. Marys pojkvän. Han tävlar i åldersklassen 70-75 år. Han berättar att dom ska gifta sig 19 september och har flyttat ihop. Äter pizza och pratar om vad som hänt sedan sist vi sågs. Det var i samband med Ironman Brasilien. Då åt vi också pizza efter loppet, när Roger plötsligt reser sig. Springer fem kilometer för att möta Mary och springa in i mål med henne. Också. Roger är min idol. När jag blir stor ska jag vara lika snabb och stark som honom.

I tältet är det också livesändning från målet. Efter ett tag börjar det regna. Och åska. Målet är öppet tre timmar till. Det är nu dom riktiga hjältarna kommer. Vi ser David gå i mål. Han sprang som en gud till magen rasade och så promenerade han in i mål med tarmvred som han beskrev det.

IMG_3712Mary springer in i mål. Och Jonas. Helt genomdränkta. Fötter som svampar.

Hämtar våra påsar och cyklar. Åker till hotellet. Duschar. Öppnar i vanlig ordning en öl. Kan i vanlig ordning knappt hålla ögonen öppna. Somnar i vanlig ordning mitt i en mening. Lycklig.

Så vad blev det för dagsverke? Jag simmade på 1.18.23. Cyklade på 6.07.49. Gick ett maraton på 06:07. Med lite toalettbesök och annat krimskrams totalt 13:46:32.

Har du det minsta lust att köra Ironman Klagenfurt så säger jag bara gört!
Simningen är fantastisk, bara du är beredd på att det blir trångt och skitigt under den sista kilometern i kanalen.
Och fundera över cykelval. Det är inte helt självklart att ta tempohoj, du kan tjäna på att ta din lätta linjecykel om du har en. Utförslöporna är gudomliga men det är som sagt var aldrig platt.
Löpningen hade i min värld en väldigt bra bana. Platt. Lite varierande miljö. Det fanns skugga ibland och det var en två-varvsbana så det kändes som jag ska köra ett varv och sedan bara ett till så är jag klar. Det gillar jag!

Jag är glad! Nöjd. Över att vara i mål men också att mitt knä som haft en inflammation under våren verkar må bra. Njuter. Och funderar vad jag har lust med nu. Lång härligt semester med familjen. Och ett litet swimrun nästa lördag. Det vill jag!

Vad har du lust med?

This entry was posted in Cykel, Ironman and tagged , . Bookmark the permalink.

10 Responses to Ironman Klagenfurt

  1. SUPEEEEER Sofie! HOP HOP HOP! Visst var det en grymt rolig tävling! Och tack för hejaropen när vi möttes på löpningen 🙂 Vad Ironman är hääääärligt! (Har helt förträngt hur jobbiga backarna var!)

  2. Monica says:

    Jag har sprungit två halvmaror aldrig ett marathon men jag blir ju sååå sugen när jag läser din beskrivning om ditt ironman!! Jag är 33år och tränar löpning, cykling och crossfit. Lixom hur jobbigt är det att köra en ironman?

  3. Chatrine says:

    Det är helt livsfarligt att läsa din blogg. Du lyckas nämligen med det där omöjliga som aldrig kommer hända, du får mig sugen på att köra en ironman 🙂
    Det låter som om det är med på topFEMlistan över roliga saker att göra. Du är helt klart otroligt inspirerande, TACK!

  4. Helena says:

    Vilken story – WOW! Jag blir återigen sugen på att göra en ironman trots att jag hatar att cykla och simma… Du är så vansinnigt stark Sofie!!!

  5. Jonna says:

    Yes! YES! Inspiration gånger 2000.
    Jag är jätte glad för att vara en del av Lanttos och att dessa Lanttos lurade på mig att följa med på simträningen en sådan vacker höst dag. Ser framemot Danmark, men lite pirr i magen.

    Jag måste tillägga: Jag ÄLSKAR vara kvinna på en Ironman.
    kort tävlingsnummer, cykeln nära proffsen, mindre trängsel i tälten. Väl på cykeln hör jag hur hur folk på gatorna mitt i bondelandet hejar-halft-gett-upp-hej-hej på killen framför, men när jag kommer DE blir ju helt galna, HEJA HEJA Du är så grym!! Du tar honom!! hej heja!! ouououou!

    oj! tack tack, liksom ^_^

  6. Alexandra says:

    Vilken story, SÅHÄR ska en riktig race report vara. Härlig läsning och prestation!

  7. Helena says:

    Så fantastiskt roligt att läsa din racerapport!!! Den långa :-)!
    Jag ler och längtar. Tack för all ständig inspiration!
    /Helena

  8. Förvånad says:

    Tack för en härlig racerapport. Vilken glädje!

  9. Pingback: Race Report: Ironman Austria 2014 | Karin Tri

  10. Marre says:

    Men Sofie!!! Så sjukt imponerad jag blir av dig! Sitter och googlar på swinrun tävlingar i Österrike. Ska bila i Europa i sommar och tänkte att det kanske finns en tävling jag kan hoppa på, och så hittar jag din fantastiska berättelse om Ironman i Klagenfurt. Du är fasiken en förebild. Det är en dröm för mig att göra en Ironman! Vi kanske stöter ihop på någon swinrun tävling i sommar eller annan Triathlon tävling, där du gör långdistans och jag kortaste möjliga 🙂 Ha det så bra! /Marre från Fallskärmsklubben Dala

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *