ENGADIN SWIMRUN RACEREPORT

Vi har sprungit och simmat i nästan sex timmar. Den vackraste tävlingen någonsin. Vi fick ihop drygt 30 km löpning (med en sabla massa berg) och cirka 2 km simning innan vi blev avplockade från banan. Trist och jag har varit förbannad, ledsen och besviken. 

Men nu när jag landat i att vi var några minuter för långsamma till cut-offen så är jag glad. Vansinnigt glad faktiskt. Bara att få vara i den här miljön gör mig lycklig. Nu är jag fylld med revanschlust istället för besvikelse.

Engadin Swimrun i Schweiziska alperna. Jag och syster anmälde oss efter att ha sett två bilder. Sedan fick hon för sig att bli gravid (jag ska bli moster i slutet av augusti, yey!) och superSara klev in som lagkompis. Kunde inte önskat mig en bättre lagkompis. Vi har haft några fantastiska dagar i Schweiz och avslutade med att springa och simma från 8 på morgonen till 13:57. Nu ska jag försöka sammanfatta den här tävlingen, så jag kommer ihåg till nästa år. För vi kommer tillbaka!

Det är på inget sätt en omöjlig tävling, men en tuff tävling. 52220 meter löpning och 6170 meter simning. Lägg till att vi är på ungefär samma höjd som toppen av Kebnekaise och det var 1500 meter vi skulle upp och ungefär lika mycket ner, kalla (från 8 grader…) sjöar, krävande terränglöpning och ett magiskt bergslandskap.

08:00 går starten. Efter mindre än en kilometer löpning så börjar den första stigningen. 350 meter uppför. 250 ner. Eller som Henrik uttryckte det “det är som att börja med en fet käftsmäll”. Och ja, så är det.

Nästan 200 tävlande köade uppför berget. Efter några minuter kommer ett damlag ångande och ska tränga sig förbi. Vi släpper förbi dom och laget bakom frågar mig på engelska om vi inte ska hänga på och hetsa dom. Jag svarade att det är en lång dag, det är inte nu den avgörs. Och förresten har inte ni några herrlag framför som ni kan springa förbi? Vi skrattar tillsammans och fortsätter sedan gå uppåt.

Efter det gått uppför typ forever så vänder det och går väldigt mycket nerför. Och ska jag ge ett enda tips om du ska köra den här tävlingen så är det träna berg. Massor av berg. Branta berg så du måste gå uppför men också mycket löpning nerför berg. Alltså massor. Du förstod mig rätt om du nu tänkte overkligt mycket bergsträning.

Sedan är det dags för att dra upp dragkedjan, ta på badmössan och simma över första sjön. Lej Cavloc. 270 meter. Den är kall. Jättekall. Innan tävling så sas det att den var 8 grader. Vi hade pratat om en film på en eskimå som minsann jobbade utan vantar med att flytta isflak. Det var det jag tänkte på när jag började simma. Det var kallt. Men hanterbart. Och det kändes längre än 270 meter.

Över på andra sidan så är det först böljande löpning. Helt lovely. Men rätt snabbt så går det uppför igen. Och redan här så känns det som benen är fyllda med mjölksyra och vaderna är stenhårda. Men det är bara att tugga på. 4950 meter.

Andra simningen var 550 meter. Kall men ok och härligt med hejarop och energi på andra sidan. 6 km löpning som jag knappt kommer ihåg något av förutom att benen var tunga och vi påminde varann att titta upp då och då och inte bara kolla ner på fötterna.

830 meter simning som började bra men sedan känner jag att Sara inte är med, eller med är hon men jag känner henne dra bakåt. Hennes glasögon immar, vi stannar till och bestämmer oss för att koppla loss vår lina och simma utan. Det kändes som simningen aldrig tog slut. Dåligt beslut och resten av simningen ligger jag och tänker igenom exakt hur vi ska göra för att nästa simning ska bli helt outstanding.

8 kilometer löpning med 200 meter stigning och tydligen 200 meter nerför. Jag förstår att det inte var så men det kändes som det var mycket uppför och sedan kunde man inte plocka ut belöningen nerför för att det var så mycket sten och svårsprunget. Jag var glad över att jag fjällvandrat mycket i mitt tidigare liv, ju längre dagen led desto lättare var det att bara låta fötterna hitta rätt.

”Tror du det här kan vara farligt?” Sara visar sina händer som ser ut som diskvantar som man blåst upp. Hennes fingrar ser ut som hotdogs. ”Äh, mina är också svullna, det är säkert ingen fara” säger jag och funderar vad det kan vara.

Vi springer genom kohagar och hästhagar. Plötsligt står sex hästar rakt på stigen och vi får springa runt dom, funderar på om dom skulle få för sig att sparka bakut. Trist att sluta tävligen med en hästhov i huvudet.

Lag 10, ett damlag och ett mixed lag passerar oss efter några kilometer, varje gång vi springer. Efter ett tag inser jag att det är samma lag. Vi simmar bättre än dom och dom springer bättre än oss. Vi hejar på damerna varje gång. Dom svarar aldrig. Den ena skäller ut den andra varje gång dom passerar. Lag 10 däremot hejar tillbaka och vi skrattar varje gång vi ses ”ÄNTLIGEN, vi trodde aldrig ni skulle komma. Vi var riktigt oroliga” säger vi vid en energistation. Inser efter ett tag att det är damlaget som sprang om oss i den första branten. Dom fortsätter vara otrevliga mot varandra ända fram till cut-offen 13:45. Där hittade vi dom gråtande i gräset.

Precis som under Ö till Ö är det bra energistationer med energidryck, vatten, Enervit gels och banan. Vi trycker i oss gels på varje och sätter in två var i byxbenet. Det sista jag sa åt Sara innan vi somnade kvällen innan var att det finns inget, inget som gör att jag kommer gå med på att hon inte får i sig energi. ”Det spelar ingen roll om du mår illa eller har ont i magen, du måste få i dig energi”.

Det är bara för att jag lärt mig att det är det största felet alla gör på långa tävlingar. Magen ger upp på ett eller annat sätt och du är inte sugen. På tävling handlar det inte om vad du är sugen på, det är bara att trycka i sig energi. Hela tiden och framförallt när det börjar kännas tungt och trist.

Energin fungerade hela dagen. Det var någongång jag försökte få i mig en tjock gel lite för fort och det kom upp igen. Det var en annan gång som Sara sa att det smakade kräk i munnen. Sedan sa hon skrattande ”Det är så härligt när man får känna den härliga gelsmaken två gånger.”

Jag hatar gels men på tävling fungerar det. Just min mage fungerar bäst om jag bara tar flytande energi under tävling. Börjar jag blanda in banan eller annan fast föda så brukar magen bli arg på mig. Det är inte gott, men jag ser det som ett jobb. Energin som gör att jag kan fortsätta. Och det är häftigt att känna hur allt är lite trist och jobbigt, man trycker i sig en gel och känner för att joddla, tacka alla för att man får vara just här just nu och benen får nya krafter.

Just innan 920 meters simningen så träffar vi Helena och Linda i skogen. Hojtade glatt att det är stort att träffa dom, under dagen så är det lätt att tro att man ligger sist. Men vi träffade nästan alla damlag under dagen och hemifrån fick vi senare höra att vi ett tag låg tvåa av dom åtta damlagen. Men där och då har vi ingen aning, vi är bara glada. Klart vi skulle ta i lite extra om vi började närma oss mål och det fanns andra lag i närheten men mitt på dagen är det bästa man kan göra att köra på i sin takt. En takt som tar oss i mål.

Under löpningen till 920 meters simningen säger Sara att hon måste kissa men kan inte göra det i farten. Hon är lite orolig eftersom jag innan pratat om att det viktigaste är att vi hela tiden rör oss framåt. Även om det är långsamt så ska vi vara i rörelse hela tiden. Vi bestämmer att vi ska ta en minut i vattnet innan vi simmar iväg. Tar på badmössorna, krokar i linan mellan oss och står där tillsammans, tittar på utsikten och kissar i våra våtdräkter. En fin stund.

Den här simningen trycker jag på, jag har bestämt mig för att det ska fungera. Saras gogglar immar igen och hon hör syster Lisas mantra ”linan är din vän, linan är din vän” och koncentrerar sig bara på att simma så linan inte är sträckt. Efter några hundra meter känner jag att Sara sveps iväg åt höger och när jag siktar nästa gång så är jag 90 grader fel. Det var en iskall ström. Det positiva var att när man kom ur den så tyckte jag att vattnet kändes varmt. Jämfört med strömmen som kändes som den kom direkt från en glaciär.

Uppe på stranden så fanns det extra energi. Vi visste att 13:45 cut-offen närmade sig. Lite stressad och yr så trycker Sara in en gel i byxbenet, och orsakar sitt enda skavsår den här dagen. Ett litet blödande sår just ovanför knäet. Vi hade drygt 45 minuter på oss att springa drygt 6 kilometer. Det hade gått bra, om inte man som kompis Finn uttryckte det ”man var tvungen att springa upp till himlen först”. Det var en stig rakt upp, alltså rakt upp. 375 meters stigning. Benen brände.

Vi skämtade som vanligt med lag 10 om att vi var heeeeelt oberörda och sa att dom kan kalla oss bergsgetterna. Pratade också med mixedlaget om att den här tävlingen är bra mycket jobbigare än Ö till Ö.

Det kändes som det aldrig tog slut, när det väl började gå ner så säger Sara att det är ännu jobbigare att springa neråt. Och det är jobbigare, för knäna och alla leder. ”Kom igen tänk att det är 15 minuter av ditt liv. Nu köööör vi.” Plötsligt är det jag som har energi och Sara som är trött. Det går upp och ner en dag som den här, man är ett lag. En person kan inte ta sig vidare utan den andra. Man får vara max 10 meter ifrån varandra i vattnet och 50 på land. Det är en av dom jobbigaste men också roligaste sakerna med swimrun. Att det går upp och ner under dagen. Ibland är den ena stark och drar och ibland den andra. Jag tycker det är mycket mer mentalt jobbigt att vara den svaga men har insett att det är så det funkar och det är kul att dela dagen med någon. En Ironman är en dag i sitt eget sällskap. En swimruntävling är ett jäkligt bra äventyr med en god vän.

Vi kommer nerför berget och springer längst med sjön, tio minuter kvar. Vi kommer klara det här skriker jag. Dom måste flytta cut-offen. Det är första tävlingen och det ligger så många lag bakom oss. Dom hade räknat på att det skulle ta dom långsamma 30 minuter till första simningen, jag hörde snabba lag som sa att det tog 50 minuter för dom. Det är klart att dom ger en kvart till. Vi ska springa till dom tar av oss. Så vi springer!

Möter tävlingsledare Michael Lemmel på sista lilla stigen till cutoffen, han rycker beklagande på axlarna. Vi får en kram och pratar lite. Ni kan springa direkt upp till mål säger han. Äh, vi vill ha en registrerad tid säger vi och springer dom sista 100 meterna till energistationen. Där sitter damlaget som vi träffat under varje löpning och gråter i gräset. Dom var tre minuter försena till cut-off. Vi pratar lite med lag 10 och tackar för bra sällskap under dagen.

Känner oss ändå nöjda med vår insats. När vi kommer tillbaka till hotellet blev jag arg. Sur. Förbannad. Jag ville in i mål. Vi hade sett oss själva springa in i mål. Jag tyckte det kändes som att tävlingsledningen bara ville ha en jävligt hård tävling, det skulle inte bli mörkt innan vi var i mål.

Det slog jävligt fel mot oss som inte är så starka i bergen men hyffsat bra simmare att cut-offen låg där den låg. När vi fick kliva av stog det på Saras klocka att vi sprungit ca 32 km, 1291 meter upp och 1253 meter ner. Det återstod bara ca 14 km löpning med 200 meters stigning. Två långa simningar och två korta som vi såg fram emot. Vi kände oss starka och 100% säkra på att ta oss in i mål. Jag grät en skvätt. Svor en smula och sedan landade jag i att vi var helt enkelt inte nog snabba. Vi får träna berg och komma tillbaka nästa år. Då ska vi ha en timme till godo på den första cut-offen. Minst.

Vi hade en helt fantastisk dag. Jag menar nästan sex timmar i den här miljön med en av mina bästa vänner, en sådan dag är inte dålig. Inte på något sätt. Det är en dag jag alltid kommer att komma ihåg.

Mest nöjda är vi med att vi fungerade så bra ihop. Att vi låg väldigt bra till bland damlagen. Humöret var på topp hela dagen och vi tuggade oss framåt hela tiden. Kunde skämta och fortsätta springa även när mjölksyran sprutade och hela kroppen skrek stanna. Andra saker vi är nöjda med är att vi rest fram och tillbaka med bara handbagage. Och då hade vi inte bara swimrunutrustning med oss, vi hade även finklänning eftersom vi var på opera på torsdagkväll och en dunjacka eftersom det utlovades snö. Att våra kroppar höll, den värsta skadan är Saras gel-skavsår. Och att vi var lugna innan tävling, det kändes som alla gick omkring och nojjade för allt från höjdmeter till kallt vatten. Vi hade bestämt utrustning innan och det fanns inget som rubbade vårt lugn.

Först i mål var Björn Englund och Paul Krochak. 06:28:10. Det är magiskt hur snabba dom är. Men dom sprang inte heller upp för dom här bergen, dom gick. Fast fort. Vinnare i mixedklassen var Carolin Holmqvist och Lelle Moberg på 07:07:29. Dom kom också in som trea totalt. Galet grymma. Damvinnarna var Hanna Slotte och Natalia Müller på 08:34:36.

Kan bara applådera och säga tack till Michael Lemmel och Mats Skott till ännu en välorganiserad tävling. Och tack till Jakob Edholm och Nadja Odenhage för dom helt fantastiska bilderna. 

Är du sugen så tveka inte! Det är bara att börja springa berg och simma kallt vatten så kommer 11 juli 2015 bli en dag att komma ihåg resten av ditt liv.