Det började roligt. Jag och Marie har bägge precis fyllt 40 och Marie fick hem sin kallelse till mammografi först. Jag låtsades bli förolämpad. Jag är trots allt 14 dagar äldre. Men min kom också.
Ingen av oss kunde gå den tiden vi fick, så vi bokade om. Tiderna efter varandra och sa att vi ska ta en ”tuttfie” tillsammans. På vägen dit så skämtade vi om att måste en ta bort ett bröst så tar vi bort alla fyra.
Det är inte fullt lika roligt när dom ringer mig och säger att dom vill ta kompletterande bilder och ultraljud för att dom sett något avvikande.
Åh, vad jag inte önskar någon dom dagarna då man funderar.
Perfekt att praktisera allt jag pratar om på mina föreläsningar. Att det inte är någon ide att oroa sig för saker man inte kan påverka. Att leva i nuet. Tacksamhet. Allt.
Och det gick bra, jag har kunnat fokusera på det positiva och jag har inte oroat ihjäl mig. Men det är klart jag har funderat. Jag tänker alltid i form av en A, B och C plan. Det sitter i sedan jag började hoppa fallskärm och övat och tänkt igenom på allt som kan gå åt helvete men att i slutändan alltid se A-planen. Det vill säga mitt perfekta hopp med min perfekta landning framför mig. Gör likadant med det mesta i livet. Funderar över allt som kan gå fel, och hur jag skulle agera då. Men sedan fokuserar jag på hur jag VILL att det ska bli och ser det framför mig.
Så några dagar pendlade jag mellan att tänka på hur frisk jag är och på allt fantastiskt jag har i mitt liv och hur det skulle bli med behandlingar och eventuell död. Har på tok för bra fantasi för mitt eget bästa. Ni vet när någon säger att ”dom har något heeeelt otroligt att berätta”. Det har aldrig hänt att jag blivit överväldigad. Min hjärna har redan dragit några helt otroliga scenarior, så när personen berättar så blir jag nästan alltid besviken. På gott och ont.
Och det har funnits stunder dom här dagarna när hela bröstet dragit ihop sig, det blir svårt att andas och tårarna kommit bara för att jag tänker tanken att jag inte kommer få uppleva hur mina barn växer upp. Dom tillfällena infinner sig oftast när jag inte ätit på ett tag och är lite trött. Precis som på en Ironmantävling. In med energi och fokusera om. Just här och nu är allt bra! Varför oroa sig för saker som faktiskt inte har hänt eller du kan påverka? Helt värdelöst. Men att styra sin hjärna 24 timmar om dygnet är inte helt lätt.
Det positiva är att jag gått igenom mitt liv och funderat på exakt vad jag skulle göra om jag visste att det inte fanns hur mycket tid som helst kvar.
Det gör jag rätt ofta, men när det blir mer på riktigt så ställs allt på sin spets. Den där Ironmantävlingen i Klagenfurt nästa söndag, är den viktig? Att jobba till tre på natten är det viktigt? Att lägga tre timmar till på den här friläggningen som ingen märker förutom jag. Är det viktigt?
Vad är viktigt på riktigt?
– Sofie Lantto, varsågod.
Nya röntgenbilder. Sköterskan går ut för att fråga läkaren om det behövs ännu några fler bilder.
Ja, byte av platta i maskinen och ännu fler bilder.
Vid det här laget börjar jag faktiskt fundera i termer av att det faktiskt kanske är något. Jag menar, varför skulle dom annars behöva ta ÄNNU fler bilder.
Månader av behandlingar. Vänner som är sjuka eller har dött i bröstcancer flimrar förbi mina ögon. Det var alltså såhär det började för dom.
Andas Sofie. Andas.
In i ett annat rum. Ligger på en brits. Naken på överkroppen med en bit rivet sådant där brunt papper ovanpå. Papegojor på en bild i taket. En minut. Två. Tio.
Så kliver Malin in i rummet. Förklarar att det är absolut inte så att det här behöver vara något. Men för säkerhetsskull så ska hon titta. Känner förtroende direkt.
Hon berättar att av 100 kallade så kallar dom 6–7 stycken på en extra kontroll och jag är en av dom.
Och på hur många hittar man något på är den naturliga följdfrågan.
– Av 1000 kollade kvinnor så är det tre vi hittar cancer på. Åh, vad blir det på 100 då, 0,3 va?
Känner mig lugnare och vi småpratar vidare medan hon tittar på mina bröst med hjälp av ultraljud. Jag skämtar om att det är för att mina bröst är så små och vältränade som det är svårt att se. Hon är snäll och berättar att mjölkkörtlar som bröst är fyllda av nog inte kan vara vältränade, men vi kan säga så.
– Det ser bra ut. Ska bara visa bilderna till en kollega, vi har den rutinen när man friskar någon så ska två ha sett samma sak.
Friskar. Friskar, det måste betyda att jag är frisk. Vilket vackert ord.
Lättnaden. Alltså den lättnaden! Vill öppna en flaska champagne och skrika ut från taken att jag är frisk. FRISK! FRISK! FRISK!
Tack! Tack! Tack!
Skickar meddelande till sambon och till mina kollegor (var ju tvungen att förvarna Marie om att det kanske skulle bli så att alla fyra brösten skulle ryka)
Varför berättar jag det här? Två anledningar. Hon som undersökte mig berättade att av 100 kallade så kommer cirka 76%. Till den första scanningen. Resten dyker inte upp och dom tror att det framförallt är stress som gör att kvinnorna inte kommer.
Hallå, stressad eller inte. GÅ DIT! Och känn igenom dina bröst för tusan! Upptäcker man det tidigt så går det kanske att göra något åt det. Och blir du kallad på en extrakoll så kom ihåg att många blir det. Det behöver inte betyda något.
Och nummer två är såklart att du ska fundera över vad som är viktigt på riktigt.
Vad gör att du vaknar glad? Vilka människor ger dig energi? En drömdag, hur ser den ut? Eller rent krasst, om du står där framför en läkare som säger att du har ett år kvar att leva. Vad gör du av ditt år? Ja, men ba gör det!
Jag brukar alltid skriva att jag lever så jag skulle dö lycklig imorgon. Och det skulle jag. När jag funderade dom här dagarna så gick jag igenom allt helt fantastiskt jag fått vara med om. Så många magiska stunder. Så många sköna människor jag träffat. Jag njöt ännu mer av den krispiga morgonluften när jag sprang. Lukten av jordgubbar och glass och mina barns skratt.
Men jag kände också att jag inte är klar. Inte alls klar. Framför allt så knöt sig hela bröstet varje gång jag tänkte på att jag kanske inte skulle vara där med Mira och Elis. Det som händer, händer men jag är så otroligt, otroligt, otroligt tacksam för att det är inte dags.
Men det finns inga garantier för att det inte är dags ikväll. Om ett år.
En dag här. Nästa inte. Livet. Så jävla oförklarligt. En kallelse till att ta extra bilder, en väldigt bra påminnelse om det som är viktigt.
Vad är viktigt på riktigt i ditt liv?
30 reaktioner på ”CANCER? JAG?”
Alltså Sofie jag får rysningar i hela kroppen. Vilket inlägg! Jag vet precis hur det känns och hur många tankar som hinner tänkas på kort tid. Min mamma fick bröstcancer för 3 år sedan och det var mycket känslor, hemska tankar och tusen scenarios som målades upp i huvudet om och om igen. Nu mår hon bra trots att det var en tuff resa. Men det är ju just det, att nuet är det som vi vet något om. Att ta vara på det. Men att kolla sina bröst!! Så otroligt viktigt. Inte vänta!! Sjukvården var fantastisk mot oss och man ger dem och sig själv större chans till hjälp om man kommer i tid!
Stor kram till dig Sofie!
Så skönt att höra att mamma mår bra. Stor kram till dig med.
helt utmattad efter detta inlägg. det känns som att JAG sprungit ett marathonlopp. skönt med ett fint slut även om det inte är så för alla alla gånger. men det är verkligen viktigt att leva sitt liv med mening och kanske, kanske kan bryska påminnelser vara bra trots allt.
Ber om ursäkt för att du fick springa ett marathon. Kram på rej!
Tack för vackert och känsloladdat inlägg. Jag var en av de tre där man hittade ngt. Varje dag som går känner jag tacksamhet över det kloka beslutet jag fattade att bli undersökt när min mamma haft bröstcancer och var inne på andra omgången. Tacksam över att få vara en av överlevarna.
Så härligt att höra att det gick bra. Det behövs – det är så lätt att bara fokusera på att det inte kommer göra det… Fortsätt lev. Kram till dig!
En av tre får cancer. Vi är tre i vår familj. En fick det. Inte jag, inte min man, utan ja…
Jag vet inte vad som är värst. Att inte få se sitt barn växa upp eller överleva sitt barn.
Man får perspektiv, och ja, man behåller det som betyder något. För mig var det att få ge till andra. It keeps Me sane.
Skönt att du var grön. Vi lever i tremånaders intervaller. Och som vi lever!
Nej. Nej. Nej.
Tusen tack för din kommentar, den ger perspektiv. Om jag tycker det var en smula jobbigt att fundera i termer av att jag var sjuk så vill jag inte ens tänka på hur det skulle vara om mina barn var det. Det är ingen tvekan, kunde jag välja så skulle jag vara sjuk alla dagar alltid bara mina barn inte behöver vara det.
Nu kan man ju inte välja.
Fortsätt kämpa. Fortsätt hjälpa. Fortsätt lev!
Största kramen jag bara kan ge till hela er familj!
Du skriver så gripande om ett ämne som jag ständigt återkommer till men som många inte ens vågar att tänka på. Att vi måste prioritera och göra saker vi mår bra av, att skapa oss ett liv som vi trivs med och verkligen LEVA. Man vet aldrig vad som händer imorrn… Tack!
Ps Det viktigaste för mej är att må bra och veta att barnen klarar sej utan mej.
Nej, man vet verkligen inte vad som händer imorgon. Fortsätt lev! Tack & kram!
Känner en klump i magen. Gäller att leva nu. Kram
Kram!
Åh fina – jag sitter med en klump i halsen. Jag måste boka tid. Omedelbart bums. Och du – jag är så glad över att historien slutade bra.
Jag med! Jag med! Glad att historien slutade bra alltså. Apropå människor som gör mig glad – date snart?
Först, jag är så glad över att du är frisk. Att det inte var något. Men samtidigt, tack för att du delade med dig. En påminnelse till oss alla, vi måste leva nu, inte imorgon. Passa på liksom.
Tack för din kommentar. Tvekade länge om jag skulle skriva något – det gick ju bra liksom. Så tack för att du tyckte det var värt att läsa. Passa på. Och du. Kram!
Får rysningar i hela kroppen. Så glad att allt gick bra och tack snälla för ett viktigt inlägg.
Är också och fortfarande oooootroligt glad att det gick bra. Och extra tack för att du orkade kommentera, det betyder mycket – speciellt eftersom jag velade en bra stund innan jag tryckte publicera.
Klump i magen och rörd av inlägget. Men så bra skrivet.
Ska börja leva livet här och nu
Tusen tack, lev härligt och underbart (eller hur du nu vill ha det 🙂
Jag blev livrädd innan jag klickade mig in från Facebook för att läsa det här inlägget. “Inte hon också” tänkte jag. Efteråt kände jag mig istället SÅ lättad och glad över att det inte var som jag befarade. TACK för ett mycket fint och klokt inlägg, det tillsammans med att jag undkom en frontalkrock igår med bara några sekunder hjälpte mig att ta ett beslut om en dröm idag. TACK TACK TACK och en stor kram!
Inte meningen att oroa. Skönt att det gick bra igår och fortsätt beta av dina drömmar. Stor kram till dig!!!
Och du som ofta säger att du inte kan skriva. Det här var den värsta och den bästa text som jag har läst på länge! STOR JÄKLA KRAM! OCH HURRA FÖR LIVET!
Tack Annika, betyder extra mycket när du som VERKLIGEN kan skriva säger det. Och tack för bilden. Alltså TACK. Jag tänker alltid ja ja när folk säger att dom blir rörda över något jag skrivit. Du skickar ett bildbevis. För det och mycket annat kommer du alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Som sagt var HURRA FÖR LIVET och stor kram till dig!!!
Tack för att du delar med dig av detta! Så viktigt!
Och underbart att du fick frisk-beskedet!
Vilket inlägg, det var en tuff resa du fick gå igenom men du gjorde det och förmedlade ett budskap som är värt att fundera på flera ggr.
Tack
TACK.. TACK…för att jag fick läsa dina rader som du berättar om med sådan inlevelse.
Jag har jobbat natt och kärleken till livet och vetskapen om en ny dag att förvalta,ger mig LYCKA ???? och senare få se tillbaka på, eller inte ….
vi vet aldrig hur dagen blir, glad ,rolig eller sorglig den BÄSTA eller
SÄMSTA dagen i ens liv.
Vi vet bara hur de dagar blev som vi lägger bakom oss
inland räknar vi dagar,veckor tom.månader
då vi kanske har en resa,högtidsdag el tom.en ny falmjemedlem att se fram emot
spännande och fantastiskt.
Men ibland glömmer vi bort att det är dagarna,veckorna och månaderna till festen som är LIVET allt annat är bonusdagar.
Väldigt ofta börjar vi människor leva först när ens dagar inte är självklara.
Har nyligen förlorat min bästa vän i bröstcancer, som hon levde och delade med sig av livet ..levde när det gick och kämpade när hon var tvungen,hon ville överleva.
Som hon bedyrade vikten av att ALLTID gå på mammografi
undersökningar och kontroller.
Livet är ett maratonlopp ,så det gör inget om du missar starten ett år
efter all offentlig träning 😉 då har du iaf tränat kropp och knopp till andra utmaningar ?som du kanske inte fick välja själv den här gången.
Önskar alla en dag med lugnare tempo,tid till eftertanke…en promenad el.cykeltur m granne,kompis eller familj det finns smultronställen runt knuten jag lovar
????????????
Fick en klump i magen, sedan så lättad. Möter bröstcancer patienter nästan varje dag i mitt jobb. En del har verkligen styrkan att möta sjukdomen som du skriver- så det går! Men många har inte styrkan eller redskapen för det. Min vän Pamela som ska gifta sig i sommar, är ett exempel på att mental styrka och rätt livsinställning gör att också en aggresiv hjärntumör och skittuff behandling kan man leva ett rikt liv med och leva livet medans man har det. Men så glad för att det var falskt alarm för dig!
Fick en stor klump i halsen när jag läste din text. Jag diagnotiserades med bröstcancer augusti 2010, då var jag 29 år gammal. Jag tänkte exakt samma sak som du -Cancer? Jag??? Och ändå trodde jag igenom alla utredningar att det skulle visa sig vara godartad och harmlöst. Tjejer i min ålder får ju inte cancer, eller hur?
Nu är det juni 2014. 3 år och 10 månader senare. 5 operationer senare. Två recidiv senare. Strålning och cellgiftskurer senare. Livshotande infektioner, svamp i munnen, spruckna läppar, kräkpåsar, blödande slemhinnor senare. Dagar som tillbringas i Radiumhemmets korridor, väntades i tystnaden, ensam och rädd och frysandes, klämkäcka sjuksköterskor, kommentarer som det inte finns något svar på, besluten att inte börja gråta nu. Otaliga människor som klämmer och känner och gör ultraljud och verkar äga mina bröst. Ilska i Apoteket, där strålande, skrattande, skitsnygga kvinnor kramar om sina bröst och gör reklam för rosa bandet. Många sömnlösa nätter där jag satt och läste allt om bröstcancer, och förstod mindre efteråt än innan. Många dagar på jobbet där man biter ihop, där man inte vill vara ‘hon som har cancer’, där folk stirrar på brösten istället för att se mig i ögonen när de pratar med mig. Många, många tårar, knutna nävar, ögonblick där man bara blundar, dagar där man känner att man inte orkar senare. Många vänner senare, som inte kände att de kunde hantera förändringarna i mitt liv, som blev rädda, osäkra, undvikande. Två förhållanden senare, förhållanden som inte tålde belastningar och två killar som inte kände igen mig längre i den där tornadon som drar över en under operationer, läkarsamtal, provtagningar, behandlingar. Och en bild i spegeln som jag har svårt att förlika mig med.
Men – jag lever, än. Håret har växt ut igen. Brösten ser någorlunda ut som bröst. Jag kan ha bikini på mig och se snygg ut. Jag kan gå upp på morgonen och glädja mig över att ha fått ännu en dag som present.
Och i år ska jag springa Midnattsloppet, Lidingöloppet och nästa år blir det Asics Marathon Stockholm. Det har jag drömt om när jag låg på Radiumhemmet och såg giftet som skulle göra mig frisk droppa in in kroppen, och nu SKA det bli av!
Snälla Sofie, jag blev så glad att du slapp. Jag menar det. Jag vet vad man går igenom, och jag gläder med åt varenda person som slipper. Du är dagens vinnare för mig.