Ironmaninspiratör: Göran Hilmersson

IMG_2776

12 dagar kvar till Ironman Kalmar och en ny inspiratör på Lanttolife. Idag rör vi oss till västkusten och får Göran Hilmerssons bästa tips.

38851_428698588512_2003707_n

När jag gjorde min första Ironman 2010 så var Göran min växlingsgranne och jag minns hur jag imponerat tittade på hur han mycket proffsigt hade lagt upp sina prylar vid sin cykel. Han har rivit av ett gäng Ironmans, den senaste på 9:20.54. Men det är inte därför jag valt han som inspiration, utan för att han ÄR livsglädje. Han var med om en cykelolycka och höll på att omkomma av sina skador. För ett år sedan. Läs det igen. För ett år sedan var han var nära döden med så jäkla mycket skador att jag inte vill tänka på det, och ändå så sprudlar han. Och planen är att vi ses på startlinjen den 17 augusti. Han är Ironmaninspiration personifierad!

1. Vem är Göran Hilmersson?

47 år. Började med triathlon genom att utan att ha varit med i någon klubb ställa upp på Olympiska distansen på Göteborgs Triathlon veckan innan jag fyllde 40. Då hyrde jag våtdräkt på morgonen och löste endagslicens samt gick med i Triathlon väst och simmade första gången ute i sjö. Direkt i starten fick jag in vatten i glasögonen, vilket jag inte tyckte jag hade tid att fixa till. På något sätt lyckades jag simma både rätt och någorlunda snabbt. Cyklade också ok men sedan chockades jag av att benen inte kändes som ben efter cyklingen, vilken hemsk upplevelse. Men jag kämpade mig runt de 10km med krampkänning överallt och kom i mål på drygt 2:17.

Jag körde sedan Järnmannen (IM distans), 2008, 2009, 2010 och 2011 (PB 9:20.54 från Kalmar 2011). Jag skulle kört IM Kalmar 2012 men då fick jag vara åskådare på kryckor efter att ha skadat mig allvarligt under ett cykelträningspass i juni.

998553_10151714013586306_2039897454_n Jag var mycket nära att omkomma och låg 9 dagar på IVA i respirator, med båda dubbel pneumatorax och mängder av frakturer. Flertalet av dem i ansiktet och käken skruvades ihop med 8 titanplattor. Den ena lungan läckte och tätades samtidigt som fyra av 10 revbensfrakturer skruvades ihop med titanband, vid den operationen var läkaren också tvungen att kapa Latissimus dorsi precis under skulderbladet. Bäckenbenet fick också en fraktur genom höftleden som fixerades med ett 25cm långt titanband och 8 skruvar. Jag lämnade sjukhuset efter drygt 3 veckor och påbörjade en lång, bitvis smärtsam men väldigt inspirerande resa tillbaka. Jag har haft en enorm tur som inte fick några hjärnskador eller skador på nacke/ryggraden och sedan har jag inte haft några allvarliga komplikationer. Tack vare ett inre driv framåt och mycket stöd från omgivningen (vänner och familj) så räknar jag med att stå på startlinjen till Kalmar 2013. Målet är att starta, njuta och gå i mål. Jag vet utifrån träningen jag gjort att jag har kapacitet att köra under 10 timmar men jag skall försöka att hålla igen och njuta lite mer av hela loppet nu i år, sedan vet jag inte, jag kanske tvingas gå på grund av vadbristningen jag fick i början av juni. Jag försöker också intala mig att totaltiden inte har någon betydelse. Det verkliga målet i Kalmar 2013 är att kunna passera mållinjen för egen maskin, och då har jag gjort en fantastisk resa, både fysiskt och psykiskt sedan sommaren 2012.

2. Om du får ge ett tips till den som ska köra sin första Ironman, vad skulle det vara?

Det är enkelt, det är långt det kommer att vara fruktansvärt jobbigt men belöningen är fantastisk. Det är först när man kört hela loppet som man vet hur jobbigt det är, samtidigt som man hela tiden ser målet framför sig och det kommer närmare för varje steg. Så se till att ha alla sinnen öppna, och njut av att få vara med och genomföra denna tävling eller äventyr som blir ett minne för livet. Det finns bara en gång som är första gången i ditt liv då du passerar mållinjen på en Ironman, det är en otroligt häftigt känsla! Tänk på det när det kännas motigt. Det är för många en mycket stark drivkraft.

3. Har du något knep när det blir tungt eller trist under en Ironman?
Tungt är det lite av och till. Simningen brukar flyta på ganska snabbt där hinner man inte bli trött på det viset. Under cyklingen kan man komma in i perioder då det känns lite jobbigt, men då har jag min pulsklocka som talar om för mig hur jag mår. Är pulsen för hög så sänker jag bara farten och är den för låg så är det bara att bita i. Jag brukar jaga dem som jag ser framför mig. Jag tittar på klockan och ser hur långt efter jag är vid en viss punkt (korsning, skogsdunge, hur eller annat landmärke). Sedan kollar jag igen efter någon minut och ser hur mycket jag tagit in. Detta fortsätter jag med så länge som jag tar in men börjar jag tappa glömmer jag henne eller honom och hittar en ny kandidat.

644183_556962334369981_1582494365_n

Jag försöker heja på alla jag passerar och peppar dem så gott det går, skriker deras namn. De som kör om mig försöker jag också berömma med bra kört XX.

Annars är det väl löpningen som generellt är jobbigast. För mig brukar jag bara tänka att ”jag skall inte gå”, jag försöker tänka att varje meter framåt blir en meter mindre till mål. Tar tid på varje kilometer, dels vet jag då på ett ung när nästa kilometermarkering kommer och dels så kan jag gissa tiden på nästa kilometer och även börja räkna på en totaltid. Det är ganska kul för i slutet går det alltid långsammare och långsammare samtidigt som hjärnan blir mer och mer och trögtänkt, till slut går det nästan inte att lägga ihop 1+3.

Eftersom jag är en mycket social person som gillar att prata, så jag brukar jag också heja på publiken när det bjuder in till det, men framförallt söker jag upp medtävlande och inleder konversationer under löpningen. Det är lättast när jag kommer ikapp någon samtidigt som jag känner mig lite trött. Då kan jag distrahera min egen trötthet genom att prata med medtävlande/kompisar. Dels sänker jag farten lite vilket gör att det blir lättare och så får hjärnan lite nya intryck. Det blir inte några djupa diskussioner… Ett år körde jag nog 15 km med en kille och vi hade båda en härlig runda. Jag tänker aldrig att det är tävling utan för mig är målet bara att komma framåt och då söker jag lite tidsfördriv på vägen för det tar ju ganska lång tid. På så vis får jag den tid som det blir på löpningen, men det är inte så viktigt, jag njuter hellre lite mer.

4. Om du måste välja ETT enda pass en vecka, vilket blir det då?

Kära klubbkompisar i Triathlon väst, jag är ledsen, men jag älskar lagtempot (46km) som vi kört varje onsdag i alla år jag varit med. Jag kommer inte ihåg något från den 27 juni 2012 men har fått förklarat för mig att det kom en mötande bilist som gjorde en vänstersväng utan att se klungan av oss 5 cyklister som kom i ca 47km/h och som resulterade i att jag blev liggandes på gatan med kraftig blödning i väntan på ambulans. Lagtempot är för mig ett superbra och stimulerande träningspass där pulsen alltid blir mycket hög och det förblir min absoluta favoritträning.

PS: Jag har ingen hemsida men jag har skrivit en del på min Facebook och Funbeat.

Bilderna på Göran i vita kläder har Team Snabbare tagit. (Helt ärligt så har jag snott dom på Facebook, så är det någon som känner äganderätt till dom så hojta till så får ni fotocred / tar jag bort dom ASAP. )

This entry was posted in Ironman, Vänner. Bookmark the permalink.

2 Responses to Ironmaninspiratör: Göran Hilmersson

  1. Göran, vilken kämpe! Och otroligt härlig person, vi har tränat ihop på läger! Grym människa!

  2. Malin Präntare says:

    Vilken fantastisk människa! Stort lycka till Göran!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *