Sök
Stäng denna sökruta.

Ironman Brasilien – the race report!

csa_9756a

Det är mörkt fortfarande, lampor lyser upp växlingsområdet med 2200 cyklar. Jag plockar av plastskynket som Tysken haft som täcke under natten. Fyller på mina vattenflaskor och pumpar däcken lite extra. 8 bar. Det är ju ändå tävling.

IMG_7369 kopia

Går in i tältet och inser att vi tjejer har en korridor och killarna har en yta stor som en större sporthall. Senare berättar Anders att det är färre tjejer som tävlar som det är killar i hans åldersgrupp. Promenerar ner till starten och önskar att jag hade ett par flip-flops jag kunde slänga, för det är på den vanliga vägen vi går. Nere på stranden ser man att solen försöker ta sig upp, en strimma ljus syns vid horisonten.

imgm4254

Gåshud på armarna, drar på mig överdelen av våtdräkten. På med simmössan, öronproppar och simglasögon. Gör Andreas simuppvärmningsövningar och tittar ut över havet. Vadar ner och tar mina första simtag ut i havet. Snart börjar människor i gula t-shirtar blåsa i visselpipor vilket är signal för att vi ska ta oss upp och in i startområdet.

imgm4208

Älskar det här ögonblicket. Stående på stranden med 2200 andra tävlande. Alla vet att dom har en lång dag framför sig, ingen vet vad som kommer hända. Ni vet hur man brukar säga att spänningen går att ta på. Här gör den det. Några står och stirrar rakt ut, jag ser människor be, skratta, gråta, alla känslor är nära. Vi står i strandbrynet, rätt långt åt höger om man står och ser på havet. När vi simmade häromdagen så var strömmarna starka åt vänster och så gillar jag att känna att jag kan ta några simtag för att komma ut från det värsta kaoset. Dom flesta andra verkar haft samma plan.

imgm4299

Några meter framför mig står proffsen med ett snöre framför sig. Startsignalen går och det är äntligen dags.

csa_9941a

Springer några steg och börjar sedan simma. När jag andas åt höger ser jag hur himlen brinner, solen går upp.

imgm4309

Men låt oss stanna vid den här sekunden ett ögonblick. För det går inte att jämföra dom första sekundrarna efter start med något annat i livet. Tiden står stilla samtidigt som den går väldigt snabbt. Från tystnaden och det totala lugnet till att man befinner sig i en tvättmaskin. Man försöker behålla lugnet. Man försöker hitta något som liknar en simrytm. Man försöker andas utan att någon kastar in vatten i munnen på dig. Man försöker att inte bli nertryckt under vattnet. Man försöker överleva. Det är galet. Det är fantastiskt.

imgm4334

Ni ser mig va? Vit badmössa längst till vänster i bild. 

imgm4358

Rundar första bojen och fascineras över att alla verkar få lite panik och öka farten när man ska runda den.

Det är svårt att sikta. Stranden är lång och det finns inget riktigt bra att ta sikte på, när jag närmar mig så ser jag att massor med människor står på ett ställe, tar mig ditåt. Simmar långt in, och börjar springa lite, tar en mugg med vatten och njuter av att få känna mig som en hjältinna, publiken hejar, jag låtsas att det är åt mig. Ut i vattnet igen och tar sikte på nästa stora boj. Fram och tillbaka sedan ska jag ut på dejt med Tysken tänker jag. Går ganska fort, får en smäll av en stor man, funderar ett tag på om mina glasögon gick sönder och hinner tänka att då bröstsimmar jag resten av vägen. Men glasögonen verkar hålla, jag rundar boj nummer tre, och fyra och beger mig mot stranden igen.

IM_pix039Simmar förbi många, det verkar som dom tagit ut sig, och sedan börjar dom att gå så fort dom bottnar, jag simmar hela vägen in, det brukar löna sig. Springer upp och irriterar mig lite på att så många går och blockerar vägen. Nu är det tävling, och Tysken väntar på mig.

Upptäcker att dom lagt ut en grå matta som först leder en till ett gäng som står och hjälper en av med våtdräkten. TJOF och så var den av. Tar den i handen och springer efter gången.

Forza, Forza. Forza! In i tältet, tar min påse med cykelgrejer och springer in i gången där vi tjejer ska vara.

På med strumpor, skor, hjälm och glasögon. Hälsar på Tysken och småspringer ut mot utgången där man får börja cykla. Många cyklar kvar i området och jag skrattar som vanligt åt det galna att jag överhuvudtaget deltar i en Ironman. Nu i Brasilien. Första milen är vägen dålig och det ligger flaskor som dom före tappat överallt. Ser rätt många som fått börja sin tävling med att laga en punktering. Snart är vi ute och kan trampa på. Benen känns pigga så jag trycker på, just sådär så det inte blir några bubblor i benen. Det är 18 mil kvar.

IM_pix02018 mil uppdelat på två varv. Första varvet går fort, allt känns bra och plötsligt passerar jag igenom en tunnel som jag läst att jag ska igenom fyra gånger. Det finns vätskestationer varje mil. Jag har bestämt mig för att ta gel var 30 minut, vatten till det och sportdryck så länge min väldigt koncentrerade räcker. Vågar mig inte på Gatorade som är det som dom serverar.

Jose, Jose och Jose är framför mig. Dom verkar prata. Det är dålig diciplin och många cyklar till vänster så man inte kan köra om utan måste hojta lite. Min vana trogen så hejar jag när jag kör om, alla ser förvånade eller till och med arga ut. Några mil så försöker jag hålla en tjej som jag ser heter Daniele i sikte, hon ser stark ut, väldigt starka vader. Tänker att om hon ser stark ut och jag faktiskt håller hennes hastighet så är jag också stark. Efter någon mil så cyklar jag om henne och hejar, upptäcker att Danielle är en senig man. Jag hojtar att han ser stark ut och Danielle svarar “tack, men det är en lång dag som vi har framför oss.”

csa_0876

Då och då tittar jag upp och ler, det är helt galet att jag befinner mig i Brasilen, mitt i en Ironmantävling. Tackar alla krafter för att jag får vara här och uppleva det här. Cyklar om en man med bilder på sina barn fasttejpade på cykelramen och blir tjock i halsen, saknar plötsligt min familj väldigt mycket. Vet att dom har det bra hemma, men blir ändå blödig och tänker på dom ett tag. Tänker på Hans som är världens bästa och säger klart du ska åka när jag kommer upp med ideer som den här. Det är precis lagom varmt så jag inte fryser men inte heller smälter bort. Det är fint i Florenapoli och funktionärer överallt. Läste att det är över 3000 funktionärer som jobbar den här dagen, och det märks. Väldigt enkelt att hitta, kände mig aldrig tveksam över vart jag skulle eller om dom verkligen hade stoppat trafiken när jag kom trampande.

Såg domare på motorcyklar hela tiden och rätt många som fick gult kort. Av någon anledning så hade dom 10 minuters pålägg om man fick ett gult kort, och fick man två så är man diskad.

Nästa gång jag kommer igenom tunneln och vänder så känns det som en vägg. Där det för två timmar sedan gick 38 km/h går det nu 28 km/h. Hej vinden.

IM_pix026Vinden är min vän, vinden är min vän upprepar jag som mantra och försöker krypa ihop ännu mer för att inte fånga mer än nödvändigt. Trampar på och längtar efter att få vända. När man vänder så möter man dom som ligger bakom mig och det visar sig vara ett gäng. Många fina cyklar. Kör min vanliga poängräkning när jag blir lite uttråkad. En poäng när jag kör om någon, två poäng om de har struthjälm och tre poäng om de även har diskhjul.

Möter Anders och försöker räkna ut hur långt före han är, första varvet är det cirka en mil, andra har han tryckt på och ökat avståndet, blir glad för hans skull och hoppas det håller hela vägen. Försöker spana efter syster Lisa och Thomas Ahlerup men ser dom aldrig. Banan ska vara platt med fyra stigningar per varv. Den är platt men inte jätteplatt. Som vanligt så blir jag och Tysken omkörda på vägen upp och som vanligt så kör vi om samtliga och några till på vägen ner.

IM_pix030Älskar, älskar, ÄLSKAR långa utförslöpor. Hastighetsmätaren står på 30-40-50 och sedan vågar jag inte snegla ner mer. Kör om bilar, som håller till i vägbanan bredvid. Det är trafik men vi har oftast en egen vägbana på motorvägen.

När min klocka står på 16 cyklade mil så cyklar en man med speedos med färgglada fiskar på förbi mig. Några baddräkter passerar också. Hur skönt kan det vara? Närmar mig sista biten och ställer mig upp, vägen är dålig och det känns i underlivet att jag cyklat 18 mil.

Vid växlingsområdet hjälper dom mig med cykeln. Upptäcker att det är väldigt svårt att få över benet över ramen. Staplar in i växlingstältet och möts av jublande funktionärer. Skrattande tar jag min påse med löpargrejer, Sätter mig ner i en plaststol, av med cykelskor, på med compeed under stortårna där jag brukar få blåsor. Väl värt en minut extra i växlingsområdet och kunna springa hela racet. Snabbt toabesök och börjar jogga. Stappla. Kalla det var du vill men springa kan vi inte kalla det jag gör dom första fem kilometrarna.

IM_pix031Det är tungt och jag tänker att det ska vara tungt jag har ju för sjutton värmt upp med nästan 4 kilometer simning och drygt 18 mil cykling. Tycker det låter DUNK, tass, DUNK, tass, DUNK, tass när jag springer och funderar över varför det låter olika för höger och vänster fot. Tänker på tekniken ett tag. Stolt hållning, fram med höften, luta, lyft, luta, lyft, avslappnade axlar, all kraft framåt med armarna. DUNK, tass, DUNK, tass, DUNK, tass.

Ger upp tekniktankarna och börjar räkna steg. 100 steg till Hans och så tänker jag på varför jag gillar honom så mycket, 100 steg till Mira. Tänker på henne och blir gråtmild igen. 100 steg till Elis. Gråter lite grann bakom mina solglasögon. När blev jag såhär gråtmild? Det är glädjetårar blandat med några saknatårar. Vilket jäkla bra liv jag har. Så många bra människor jag har i mitt liv, så många roliga äventyr jag fått vara med om. Fortsätter dela ut steg 100 till familjemedlemar och sedan börjar jag gå igenom människor som passerat eller finns kvar i mitt liv. Barndomsvänner, människor jag pluggat med, jobbat med, bott med, triathlonkompisar, är du min vän så är det rätt stor chans att jag gett dig fem steg, tänkt på en situation som vi varit med om tillsammans. Allt för att ta bort tankarna från att det är jobbigt, gör ont och inte är speciellt kul precis där och då.

Tittar upp och insuper miljön. Tittar man upp mot bergen så är det vansinnigt vackert. Efter cirka sex kilometer så kommer backen. Alltså the BACKE. Den går rakt upp. Och så går den rakt ner. Alla har rekommenderat mig att gå i den för att inte slita på benen. Det är bättre att kunna springa före och efter. På toppen är det ett gäng som har party. Jag höjer armarna och gör något som ska likna en dans. Dom jublar och höjer musiken ännu mer. På toppen är en vätskestation. Tar med en mugg vatten och tassar neråt. Första varvet är 21 km. Sedan är det två kortare varv kvar. På vägen tillbaka möter jag syster Lisa, hon ser galet pigg ut och kommer springande upp för backen. Hon hojtar att Anders är fem minuter framför mig. Jahapp, jag börjar böla igen. Vad är det här? Är så himla glad över att hon är på banan, och att hon ser pigg ut. Tänker att hon kommer springa ikapp mig närsomhelst.

IM_pix036När jag fått mitt första armband som bevis på att jag sprungit ett av tre varv så kommer jag ikapp Anders som går. Jag saktar ner och frågar hur det är. “Min kropp har lagt ner, jag fortsätter bara för att jag vill ha min simtid registrerad. 1.05.”
Galet bra säger jag. Vi byter några ord till men sedan vill jag fortsätta springa, Anders tänker bara överleva in i mål säger han.

Varje mil tar jag en gel och sköljer ner med en mugg vatten, däremellan lyxar jag med cola. Solen börjar gå ner, löpare med två armband passerar mig en väldig fart, jag tänker att jag är dålig på att lida. Kan inte ta ut mig som dom. Springer i ett tempo som är svårt att efterlikna under en vanlig löptur. Önskar jag hade haft snabbare ben, men tänker att det är sista varvet jag brukar få springa om folk. Springa sakta går inte fort men man tar sig förbi dom som börjat gå.

Får håll och plockar upp en sten från gatan och koncentrerar mig på att andas djupt.
IM_pix025Sista varvet. Efter att jag passerat 30 kilometer får jag lite extra fart, tänker att det är nu maran startar enligt många. Sista varvet fokuserar jag på att nu ska det serveras soppa på en av vätskestationerna. Får soppan, sveper den och tassar på. Sista kilometern känns som en mil. Får kryssa mellan människor. En man med fru och ett barn står ivägen och jag hojtar någon på svengelskaportugisiska för att dom ska flytta på sig. Två killar springer om mig. Sedan stannar dom på målrakan. Jag springer under hans arm och folkmassan jublar.

 

 

IM_pix033Får en Ironmanhandduk över axlarna och blir ledd till himlen. Mattältet. Träffar Ricky som bor på samma hotell och slår mig ner och pratar om dagen. Snart kommer Anders och när vi hör Lisa Lantto så springer vi (ok, hasar) till målet och jublar.

IMG_7379

Några pizzabitar senare hämtar vi medaljen och den grönaste t-hirten jag någonsin sett. Plockar ut Tysken och våra växlingspåsar.

Tider då? Trist att inte Ironmanlive fungerade, här har man hojtat hej mamma, hej pappa när man passerat tidtagarmattorna helt i onödan. Jag simmade på 1:15:05. Cyklade första 9 milen med en snitthastighet på 33 km/h sedan dog jag i motvinden så den totala cykeltiden blev 05:52:51. Sprang mitt maraton gjorde jag på 05:14:17. Däremellan drog jag av mig våtdräkt, gick på toaletten och lite annat så min totaltid landade på: 12:35:50

Inget personbästa men en fantastisk upplevelse! Nu känner jag mig tokladdad för att fortsätta boosta kroppen för att riva av 30 km Niliterräng om en vecka. Amfibiemannen den 27 juli, Ironman Kalmar den 18 augusti och sedan avsluta tävlingssäsongen på topp med ÖtillÖ den 2 september.

foto8

7:e juni (IDAG!) klockan 11:00 brasiliansk tid (16:00 svensk tid) öppnar registreringen för 2014 års race. Är du det minsta sugen så häng på låset!

Jag har försökt köpa loss mina tävlingsbilder i över en vecka, men inte lyckats – ber om ursäkt för dom dåliga bilderna – byter ut dom om jag får dom högupplösta. Men låt säga så här… allt står på portugisiska förutom en sida som är engelsk men sedan övergår till portugisiska när man ska/har betalat. Så just nu är det något oklart om jag får några bilder. När jag typ för första gången tänkte kosta på mig att köpa några…

För att läsa om syster Lisas och Anders dag – kika in här!

csa_2277

Här har vi dom som är liiiiite snabbare än jag. Vinnande man, Timothy Odonnell sprang i mål efter 08:01:34. 

img_1106   imgl6825

Vinnande dam, Amanda Stevens gled in efter 09:05:53. Då hade jag en bit kvar … 

Nå gillar du det här så gillar du nog också

Laponia 2023 race report

Laponia triathlon 2023. För sjunde gången i mitt liv drar jag på mig våtdräkten i midnattsol och går ner i vattnet för att simma 3860 meter innan jag ska cykla 18 mil och springa ett maraton på det. Har kört distansen 22 gånger innan, men kommer det att gå utan i princip ett enda långpass i kroppen?

Läs mer »

22 IRONMAN

Går på ett pass på gymmet. Är svag nå så jävulsk. Känns som jag aldrig tränat i hela mitt liv. Någonsin. Ever.

Att jag 22 gånger simmat 3860 meter, cyklat 18 mil och sprungit ett maraton känns som ett annat liv. Fast jag bevisligen gjorde det tre gånger förra året. Det är en balansakt att inte vara sina prestationer, att leva i nutid men vara stolt över det man gjort så här långt i livet.

Läs mer »

0 reaktioner på ”Ironman Brasilien – the race report!

  1. Fantastiskt presterat, härlig berättelse – som vanligt!! Stor inspriationskälla är du! Heja heja heja!!

  2. TACK! Tack för att du delar med dig av ditt lopp. Har läst inlägget 3 ggr och pendlar mellan tårar och varm i magen.
    Vilken fantastisk upplevelse, vilken prestation!
    För mig som är mitt i vägen mot min första marathonsträcka känns en Ironman som en total utopi men skrämmande lockande efter det här inlägget.

    Tack än en gång 🙂

  3. Vilken fin rapport! Försökte få min moster som bor i Floripa att komma o heja men hon ställde sig oförstående… Behöver du hjälp m något ang fotona o portugisiskan så säg till!

    1. Tack och tack!
      Det lutar åt att jag struntar i fotona, dom svarar på vartannat mejl och skickar mig till en engelsk sida som övergår till portugisiska efter ett tag. För mycket pengar för rätt trista bilder och dålig service. Det ska inte ta två veckor att få digitala bilder från ett race…

  4. Nä, jag har ju aldrig varit sugen på en Ironman förut, men nu kändes det helt plötsligt som en “must do” haha. Vi ses antagligen framöver om nåt år eller så 🙂
    Tack för den kicken i min för övrigt grymt tråkiga rehab.

  5. Hi Sophie, this is Marsha, Lloyd’s friend from the Amazon trip. Great race report! I’m really inspired to do a full Ironman, but I need to get through my sprint distance triathlon first. 🙂 Also great pictures from the Amazon. It’s like I was there again. That was a great trip. It was very nice to meet you guys. Maybe we’ll meet up at another race soon. 🙂

    Marsha

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *