Norseman!

Norseman. Som en Ironman upphöjt i tio. Backarna brantare. Känslorna starkare. Regnet kallare. Fjällen vackrare. Vilken dag! Helt galen faktiskt. Någon kallade den för världens vackraste mardröm.
Foto på färjan: Gunnar Eld.

Klockan ringde 02:20. Vaknade och kände mig glad. Glad över att det äntligen är dags. Tävlingen jag tränat för sedan i höstas. Vi packade ihop allt och åkte till växlingsområdet i Eidfjord.

Förutom den stora vita färjan så är det becksvart. Marschaller och eldar lyser upp området och det känns som man kan ta på förväntningen som är i luften.
Vi rullade min cykel till T1 (där man byter från simning till cykling) och jag och Anders (som klivit in som min supportperson eftersom syster Lisa vaknade magsjuk) lägger fram mina saker och går igenom hur vi ska göra när jag kommer upp ur vattnet.

Jag tar på mig våtdräkten till hälften, tar min påse med mina simprylar som jag ska ha med och går ombord på färjan. Nadja följde med för att fota.

04.00 åker vi rakt ut i mörkret, 3860 meter ut. Först är alla lugna och småpratar, men ju närmare 05.00 vi närmar oss desto tystare blir det. Alla tar på sig sina prylar och rampen fälls ner. När det är tio minuter kvar så får vi hoppa i.


Thomas Stade och jag just innan vi hoppar i.

Jag väntade till en av de sista, dels så kände jag att fem minuters uppvärmning räcker i det 13.6 gradiga vattnet och dels så ville jag njuta av stunden. Det är inte varje dag man kliver av rampen på en färja mitt i natten. Jag försöker prata med kompis Thomas och fråga om det blir bomben från rampen men han skakar väldigt fokuserat på sitt huvud och hoppar ner i mörkret. Jag håller i mina glasögon och hoppar i den 400 meter djupa, svarta fjorden med ett leende. Sjunker djupt och ser bara bubblor i det svarta vattnet innan jag kommer upp igen. Simmar mot startlinjen som ligger cirka 500 meter bort vid ett gäng kajaker.

När signalhornet på båten tutar så börjar jag simma, lugnt. I mitt eget tempo bara för att kroppen ska vänja sig vid det kalla vattnet. När jag andas så tittar jag då och då upp mot bergen och tänker att det här är helt sjukt. Kallt, vackert och väldigt långt till den där staden som jag ska simma till. Tittar aldrig bakåt utan fokuserar bara framåt, har ingen aning om det går sakta eller fort. Om jag har folk bakom mig eller inte. När man rundat en udde så syns elden på stranden väldigt tydligt så jag siktar mot den.

När man rundat en boj så simmar man längs med kajen in till uppgången, där otroligt engagerade funktionärer och hjälper en upp. Jag tar en hand eftersom jag inte vet om benen ska bära mig efter så lång, kall simning.

Men benen funkar fint och jag springer upp mot växlingsområdet, av gammal vana så börjar jag dra av våtdräkten redan på vägen. Får ett stort leende när jag ser att området fortfarande är fullt av cyklar, det betyder att jag inte simmat alltför långsamt.

Anders möter mig och hjälper mig av med alla blöta kläder och på med cykelbyxor, underställströja, cykeltröja och en reflexväst. Strumpor, skor, hjälm och nummerlapp. På med cykellampor vi är beordrade att ha för att vi ska cykla genom tunnlar. Någongång här ser jag att klockan står på 01.22 och jag är nästan färdigpåklädd. Inte en helt dålig tid för att vara Lantto.
När jag ska iväg så hejdar en från organisationen mig och säger att min reflexväst inte är nog, och rycker snabbt upp en gul väst från en låda och kastar på mig. Jag hör Lisa och Nadja skrika HEJA och trampar igång min dag med tysken.
Sedan ägnar jag en mil åt att fundera över var jag ska kissa, första milen gick snabbt och helt plötsligt så passerar jag en riktig toalett som vi skämtat om att jag kommer att stanna vid, perfekt.
Snabbt besök och upp på cykeln igen.

Nu går det uppför, men jag och tysken tuggar på. Vackert är det hela tiden. Vackert så man vill gråta. Så jag gråter lite. Sedan skrattar jag lite och pratar med en tjej som heter Sara. Hon berättade att hon kört förra året och kommit in på 20 timmar, och nu siktar hon på under 16. Det går uppför, uppför och uppför. Genom tunnlar och med rätt dålig väg.

Plötsligt står mitt supportteam vid sidan och frågar om jag vill ha något. Förutom att langa vätska och annan energi så bloggade de och Facebookuppdaterade om hur det gick för mig när de kunde. Så hojtade de pepp från er som skickade sms, meddelanden här och på Facebook. Och gissa om man blir glad över hälsningar när man är trött, trött, trött. Jag blev verkligen uppriktigt glad och liiite starkare för varje kommentar så TACK!

När jag kommer till nästa tunnel så ser jag en glad Nadja som fotar och hejar på mig.
Och det fortsätter uppför, i timmar cyklar jag framåt och uppåt. När det känns tungt så tittar jag på utsikten, tar en gel i halvtimmen. Det är 4 mil upp till första toppen, Dyranut, från havsnivå och 1250 höjdmeter.
Jag hade läst att de riktigt bra cyklisterna skulle ta sig dit på 1 timme och 30 minuter, och en medelcyklist på två timmar. När det gått två timmar så hade jag fortfarande en bra bit kvar.

Men trampar man på så kommer man framåt, och plötsligt ser jag världens bästa supportteam heja. Jag passerade tidsmattan och hojtade “hej mamma, hej pappa, nu vet ni att jag lever”. Tog på mig en vindjacka och fick lite ny vätska av min supersupport.

Thomas på fjället.

Sedan var det magi. 50 kilometer från Dyranut till Geilo. Hardanger plattån. Jag och tysken njöt. Det är här vi är som bäst, på platten och lite svagt utför. I med högsta växeln och trampa runt, runt, runt. Hejade glatt på alla jag cyklade förbi. Det var lite kyligt, men nå så vackert (ber om ursäkt, men ordet vackert kommer att återkomma väldigt många gånger under den här race-reporten)

Sådärja det var första berget. Första av fem på cyklingen. Efter Geilo så började det gå uppåt igen, här träffade jag på Sara igen och vi pratade oss uppför berget. Sedan stog mitt älskade supportteam där, nu skulle det vara nerför en liten bit och jag var kall för att det hade börjat regna. På med knävärmare och iväg igen. Fick en flaska med varm buljong av supporten. Och det var det godaste jag ätit på flera år.

Nu började det regna. Mer och mer och mer. Regnet fullkomligen forsade ner och jag tänkte att en svart Norseman t-shirt är fin, men en levande mamma åt Mira och Elis är ännu finare. Fort gick det inte ner för branterna men jag tog mig ner.

Sedan var det dags för tredje berget. Tuggade på och började längta efter att få springa så jag skulle få bli varm. Ösregn på vägen ner igen. Fjärde berget var bara några kilometer så det gick av bara farten. Ösregn på vägen ner. Och sedan var jag framme vid Imingfjell som ska vara det värsta av de fem. 1200 meter ovanför havsnivå. Där var jag glad att jag cyklat långa sega vägar uppåt på Playitas. Jag har cyklat vackra berg på Mallorca. För inget jag cyklat i Sverige liknar det här på något sätt.

Halvvägsupp så står bästa supporten igen. Lycka. Det finns inte ord hur mycket man älskar dom när man kommer där, helt genomvåt, med iskalla händer. Lisa hade piggnat till och sprang bredvid mig och hade satt på högtalaren på telefonen och där hörde jag Pappas röst.
– Va, cyklar du nu?
– Ja.
– Nå, kan du lite bättre va?

Skrattade och grät lite till åt min sköna familj. Att höra deras röster när de satt där i stugan i Skaulo och jag trampade uppåt, uppåt, uppåt var surrealistiskt. Tänkte lite på hur tacksam jag är över min familj och mina vänner. Formulerade långa tack till listor i huvudet. Tack till mamma och pappa för bra gener. Tack till Elis för att han lärt mig att leva utan sömn… Pratade lite med korna som betade i skogen (jag befinner mig alltså på cykeln men det går ibland 6-7-8 km/h uppför). Tänkte lite på att Jonas sagt att om det går långsammare än 6 km/h så kliver han av och går för det går snabbare. No way tänkte jag. Vi ska trampa upp. Punkt slut.

Sista cykelsupporten fick jag uppe på toppen av Immingfjell. Lite mer dryck och frukt. Sedan var det en mil lite segt uppför, nerför men hela tiden sinnessjukt… just det vackert.
Men så började det slutta utför. Först några skarpa kurvor där jag tog det extremt lugnt. Sedan böljande nerför med bra sikt. Jag och tysken hojtade JIHAAAA och rullade utför. Jag tänkte på att ha fräscha ben, så jag tryckte inte på så mycket som jag skulle kunnat, men tysken gillar nerför så vi passerade tävlande efter tävlande. Vägen var bitvis väldigt dålig så det var tillfällen då jag bad till högre makter att tysken skulle hålla.

T2 (där man byter från cykel till löpning) ligger i Austbygde. Och gissa vad. Det var vackert även här.
Anders mötte upp och höll upp en handduk så jag kunde byta om till torra löparkläder. Lite resorb i en flaska och iväg.

Hejade lite på en dam som jag pratat med på färjan, hon hade kört förra året och iår körde även hennes dotter. Jag hojtade häng på så springer vi. Här springs ingenstans sa hon på norska.

Det finns några tidsgränser man måste klara för att få fortsätta. Simma på max 2.15. Växla från cykel till löpning inom 12 timmar. Det som sedan är speciellt med det här loppet är att man springer till 32.5 kilometer OM du är där innan 14 timmar och 30 minuter OCH är en av de 160 första så får du gå upp på Gaustatoppen och då får du en svart t-shirt. Om du är nummer 161 eller inte är där innan 14.30 så får du ta vänster in och fullfölja en ironmandistans men du får en vit t-shirt.

I år körde de två dagar. Lördag 250 startande “amatörer” och på söndag 250 startande “elit”. jag ansökte om lördagen men skrev att jag tar vilken dag som helst bara jag får plats. Av någon anledning så satte de in mig på söndagen. Om det var för att jag är svårt gammal och har gjort bra resultat i min åldersgrupp eller varför vet jag inte men där befann jag mig på färjan med cirka 249 väldigt vältränade människor. Insåg redan när jag fick platsen att det skulle bli svårt att få gå upp på toppen, men jag har ändå fokuserat på att det är där jag kommer att avsluta mitt lopp. När jag gick ut på löpningen så höll de upp en skylt. 188.

Insåg att det förmodligen var kört men jag ger inte upp förren det är bevisat att jag inte kommer ta mig upp. Redan efter en kilometer så hittade jag Cecilie, en otroligt skön norsk tjej. Vi bestämde oss för att springa till 25 kilometer och där antingen gå om vi inte får fortsätta upp på toppen eller springa om det fanns chans. Trevligt sällskap gör att kilometrarna tickar på snabbt. En böljande löpning, först längst med vattnet, och sedan svänger man och till slut vid cirka 20 kilometer så ser man det. Berget. Gaustatoppen. Och när man ser det känns det oändligt långt bort. Och högt. Jag skrattade och sa att det är lite som att simma fyra kilometer, cykla 18 mil berg och avsluta med en topptur till Kebnekaise.

På allvar så skrattade vi och pratade oss framåt, man får hejarop av sitt supportteam men också de andra som kört ungefär lika snabbt under dagen. Alla de andra supportteamen hejade fram oss och sa att vi var de gladaste de sett på hela dagen. Och så kändes det. När jag såg världens bästa supportteam ville jag ibland gråta för jag blev så glad. En flaska buljong och några hejarop från personer som bryr sig. Under löpningen stannade de ungefär varje 2,5 kilometer och bjöd på chips och vatten eller cola. Tog med det i en liten flaska i handen.

Efter någon mil så började jag känna tendenser till blåsor under stortårna, bad om två compeed från Anders. Sa att det ändå bara är två veckor till Ironman Kalmar så det är bäst att jag tar hand om mina fötter. Sa att Cecilie gärna fick springa vidare om hon vill, skrattande sa hon aldrig i livet, jag längtar mer efter ditt supportteam än du. De bjuder säkert på chips.

Anders langar fredagsmys. Chips och Cola.

Fira dina delmål! Här hade jag lyckats springa till 25 kilometer. Nöjd.

Vid 25 kilometer så börjar den riktiga stigningen upp mot toppen.Här får din support kliva in och springa eller gå med dig. 200 meter innan vi var framme vid 25 kilometer så frågade jag Cecilie om hon skulle fixa att springa om hon får besked om att det finns en chans att vi får gå upp på toppen. Aldrig sa hon. Men så sa hennes support att vi kan hinna innan tidsgränsen på 14.5 timme om vi trippar på, de åker upp och kollar om de stängt toppen ännu. Så vi småsprang uppåt, tills vi fick besked om att de stängt toppen, 160 personer hade redan gått förbi. Då bestämde jag mig för att gå. Njuta. Prata med Anders. Kändes lite déjà vu. Under Ironman Nice förra året så gick vi delar av ett maraton ihop. Så vi uppdaterade varandra om vad som hänt sen sist.

Hade jag kunnat springa? Ja, om det fanns en chans att få gå upp på toppen!
Varför gick jag då? Om jag inte fick gå upp på toppen så kände jag ingen tidspress. Om jag avslutar på 15 timmar, 16 timmar eller 17 timmar spelar ingen roll. Om jag går så sparar jag kroppen lite och jag har ju fått för mig att om kroppen är hel så ska jag stå på startlinjen till Ironman Kalmar 18 augusti. Om det blir så eller inte får vi se. Känner inget måste med den tävlingen, Norseman har var min A-tävling och den jag verkligen tränat inför under året.

Jag och Anders hade en trevlig promenad på 17 kilometer. Sprang i mål. Fick en kopp med varm soppa. Gudomligt gott. Tackade funktionärerna som var helt underbara hela dagen. Närmare bestämt i 16 timmar 43 minuter och 44 sekunder.

Nu sitter jag här, glad att jag faktiskt klarade en av världens tuffaste ironmandistanser. Men ändå med en lite bitter eftersmak för att jag verkligen ville gå de där sista 800 höjdmetrarna upp på toppen. För mig så var det dagens belöning. Fjällvandrat har jag gjort mycket så jag såg det bara som att jag skulle få avsluta dagen med en topptur. Tunga ben men inget problem.

Jag har alltså simmat 3860 meter, cyklat 18 mil och sedan sprungit 42,2 kilometer. Totalt har jag flyttat mig 22 mil och 6 kilometer. Till det lägger vi fem berg på cykeln och ett halft berg på löpningen. Cirka 4200 höjdmeter.
Det är långt och mycket berg även om man kör bil. Jag tänker njuta av att fixat Norseman. Och det med bibehållet bra humör och en frisk kropp. Hurra för mig. Och hurra för världens bästa support. I simply love you! Tusen tack för att ni ville dela den här upplevelsen med mig.

Måste hylla klubbkompis Lelle Moberg som svischade igenom det här loppet på 11:09:40 som gav honom en femteplats och Marcus Hultgren som tog sig upp på 11:23:26. Och Britta som visade vägen genom att köra på lördag. Ni är magiskt bra.

Mitt långa tacktal som jag förberedde i huvudet kommer en annan dag, men jag måste tacka fyra personer till. Hans, Mira och Elis som står ut med mig och låter mig dra iväg på galna äventyr då och då och ändå välkomnar mig hem. Älskar er. Alltid. Punkt.
Och Magnus som jag tränat med hela året, ett tag satt jag på cykeln och gick igenom träningspass som lett mig hit, just till den här stunden. Stunden då jag orkade trampa några varv till och till slut tagit mig igenom berg som jag innan tävlingen var rädd för. Man hinner tänka mycket under en hel dag i sitt eget sällskap.

Det kommer ett inlägg med vad jag hade på mig och vad jag hade gjort annorlunda om jag kört en gång till. Mest för att man glömmer så fort så det är för mig om jag ska köra igen men också för dig som kommer får ett mejl i höst. Grattis du har fått en plats till Norseman 2013…

Skönaste Norsemangänget. Anders, Lisa, jag, Thomas, Per, Nadja och Johan.

Kommer jag göra om det? Inte omöjligt, men just nu är jag mer inne på att göra något annat. Jag har alltid gått på ren magkänsla, vad har jag lust med? Norseman sa magen förra året. Och som jag skrev häromdagen så är det egentligen dumt för jag är långsam upp för berg, men jag älskar dom. Och som jag också sa tidigare, hur det än går så kommer det bli en dag jag kommer minnas resten av mitt liv. Och ja, 5 augusti 2012 är verkligen en dag jag kommer komma ihåg resten av livet!

This entry was posted in Norseman. Bookmark the permalink.

63 Responses to Norseman!

  1. Ingrid says:

    Fantastiskt bra gjort!! Och så kul att få denna berättelsen om hur du gjorde loppet. Grattis!

  2. Anders says:

    Fantastiskt kul att få vara med och dela din upplevelse före, under, och efter loppet och verkligen en race report de lux! Hurra hurra

  3. Annie says:

    Ja det saknas ord!!! Så sjukt fint gjort- Att göra det med glädje gör det ännu mäktigare ! Vilken insats- har kikat in på bloggen sen i lördags för att få läsa detta.
    Du är en sån förebild och jag är så så sugen. Att få hoppa ned i det där mörka vattnet… Shit… Mäktigt!! Tack Sofie för att du delar upplevelsen så fint! Fan tårarna rinner!

    • Sofie says:

      Tusen tack. Jag vet att du kommer göra det en dag, och du kommer skratta dig över bergen. Men innan dess så har vi massor med härliga stunder framför oss. Ses snart.

  4. Pål says:

    Underbart skrivet om en galet tuff tävling. Som uppenbarligen också är mycket… vacker.

  5. Åsa says:

    Stort gratis fina du!
    Viktor kommer ut från badrummet och frågar varför jag gråter. Blir så otroligt berörd av din prestation och den person du är. Jag har själv genomfört ett mini mini triathlon idag och tyckte att det var tufft. Mitt första träningstriathlon och det är jag stolt över. 🙂 All heder till dig Sofie som är grymt bra på att beta av dina drömmar.

  6. Magnus says:

    Stor respekt för en smått övermänsklig prestation! Grattis och tack för bra bild och läsning!

    Magnus

  7. Lina says:

    Sofie du är så grym! Sitter och ryser när jag läser, vilket lopp, vilken prestation, du är fantastisk! Stort stort grattis till målgången! Galet galet galet bra!!!! 🙂

  8. vilken upplevelse. och vad VACKERT! 🙂 det såg himla kallt ut under cyklingen, men vilken bild den där med vägen som leder in i grottan! och sedan sol på löpningen. härligt! well done!!

  9. Grymt bra jobbat! Och spännande läsning från början till slut! Grattis till din finfina prestation!

  10. Vilken fantastisk berättelse och vilken upplevelse du fick!

  11. Annika says:

    Du är verkligen one of a kind Sofie!

  12. Jörgen says:

    Otroligt bra jobbat!
    Du är en förbild.
    Keep up the good work

  13. Henrik Anderson says:

    Underbart Awesome!
    Kul att läsa.
    Gratulerar.

  14. Pingback: Prinsessan på ärten | Hos Viktualia

  15. Alexandra Larsson says:

    Sitter i köket hos mor o far hemma på ön o läser. Tårarna kommer för jag blir så rörd när du berättar om denna maxade upplevelse. “Mamma, titta, det är hon du träffade i Hablingbo skola för en massa år sen, hon med bebisen. Se här va hon har gjort!”. Sofie vilken superwoman du ÄR! Ord som galet, grymt, imponerande, enorm prestation räcker liksom inte till för vad jag känner att jag skulle vilja säga… Har sagt det förr, säger det igen: Sofie, du är min idol! Puss!! /Sanna

    • Sofie says:

      Tack Sanna, tack! Extra tack för Hablingbo minnet, där är härligt att bli påmind om – en mening som gör att man minns så många andra saker. Stor, stor kram!

  16. Pingback: Mitt minitriathlon « Åsas Träning

  17. Andréa says:

    Wow! Jag saknar ord. Så vackert! Stort stort grattis till den enorma prestationen!

  18. Pingback: Triathlonkärlek « Runnerslove- en kärlekshistoria

  19. Sara J says:

    Du är bäst<3

  20. Madeleine says:

    Riktigt bra läsning och stort grattis!

  21. pilla says:

    Du är helt fantastisk!

  22. Ulrika says:

    Helt fantastiskt! Grattis!

  23. Härligt Sofie, du övervann bergen i Norge! Vilken sport-dag!

  24. Richard J says:

    Wow!! Så jäkla häftigt!

  25. Jessica says:

    Sofie, du är så otroligt fantastisk! En av de grymmaste förebilderna jag vet!

  26. Britta says:

    Vackert var ordet! Simningen kall men vacker, cyklingen ren njutning när det inte regnade och löpningen en glädje blandat med besvikelse över att inte få avsluta med den vackraste vägen upp till toppen.

  27. p says:

    följde din dag här i g via hasse, och, god damn it…
    WOW!!!!…

    stooooort grattis…

  28. Boel Stier says:

    Å vad kul att läsa! Förutom att du begår galet bra prestationer med ett leende på läpparna så är du så bra på att dela med dig av det också. Det är både väldigt spännande och inlevelsefullt, äventyrligt men utan att verka ouppnåeligt. Och så vackert det ser ut att vara! Hoppas jag får vara din fan länge till 🙂

  29. Helena says:

    Jag har inga ord…du är så jävla cool och stark Sofie!!! Hatten av. Igen.

  30. Mattias Persson says:

    Du är grymt hård Sofie!

  31. joakim says:

    Stark o det skönaste tjocka pannben jag känner!
    Njut fulla drag 🙂

  32. Helena says:

    Skrattar och gråter om vartannat när jag läser din fina berättelse. Har följt din blogg i något år, alltid lika bra inlägg, men det här var något alldeles extra! Heja!!! 🙂

  33. Sara says:

    Vilken fantastisk prestation, och så sjukt härligt berättat! Tack för att du delar med dig och vilken oerhörd insprirationskälla du är! Heja heja heja heja!!! 🙂 Och lycka till inför Kalmar nu!!!

  34. Anki says:

    Grymt bra gjort! Riktigt inspirerande! 🙂

  35. isabelle says:

    Du är helt underbar! Tack för att du delar med dig på bloggen. Stoooor kram till dig. Kanonbra gjort!
    /Isabelle

  36. Johan M says:

    Härligt läsning. Grymt kämpat på ett grymt lopp. Kul med så snygga bilder också!
    Lycka till i Kalmar!!
    /J

  37. Sofia says:

    Wooow, ryser och bölar lite. 🙂

  38. Marre says:

    Oh. My. God. Vilken kvinna du är, Lantto! Gråter och får läsa om och om igen för att ta mig igenom din beskrivning av kanske det galnaste lopp jag någonsin hört talas om. I min värld är du Queen of F*cking Everthing. Amen. Grattis till en makalös prestation!

    • Sofie says:

      Haha, tack. Nu ska jag leva på det, om någon säger emot mig så ska jag svara “Im Queen of F*cking Everything” …

  39. Olle says:

    Hatten av för en supergrym prestation!!
    Otroligt härligt att läsa dina egna ord om Norseman.
    Du är en stor inspirationskälla.
    /Olle

  40. Anders says:

    Bra kämpat! Inspirerande. Blir liiiite sugen:-)
    Norge måste vara världens vackraste land.

  41. Elin says:

    Fantastiska kvinna!!!!:-)

  42. Grymt. vackert. Stort. Fantastoskt.

    Vilken förebild du är!

  43. Vilket lopp! Vilken grej! Vilken tjej!!! Jag är full av beundran för din insats, idol-Sofie!!!! Tårar i ögonvrån, du är så grym, mina ord tar slut! Grattis! Grattis!!!!!!!

  44. Sjödin says:

    Grymt jobbat, grattis!!

    Hur är uppförsbackarna i jämförelse med “femman”? (höjdmetersanalfabet)
    Typ…?

    • Sofie says:

      Haha, försökte googla fram hur femman är i höjd och längd men hittar inget. Så jag säger så här. Känslan är att du cyklar femman upp, i FEM j*vla timmar. Så är känslan …

  45. Ingela says:

    Fantastiskt bra gjort och stort tack för att du delar med dig av din upplevelse!

  46. Malin says:

    Stort grattis!! 🙂
    Har följt din blogg ett tag men aldrig kommenterat men nu måste jag ju bara skriva grattis!! Vilken otrolig prestation!! 🙂 Och jättekul att få läsa din berättelse från det hela!
    Varma hälsningar
    Malin, Selaön

  47. Emma says:

    Vad roligt att få läsa din racerapport! Vilken fantastisk prestation och underbart beskrivet! Jag läser din blogg emellanåt och suger åt mig av all inspiration och alla tips inför min egen ironmanpremiär i Kalmar om bara 10 dagar. / Emma

  48. Camilla says:

    Fantastiskt! Och enormt imponerande. Din blogg inspirerar verkligen mig en dag ska jag också klara Norseman (en bit kvar dit :)). Nyfiken fråga, vilket är tuffast Norseman eller IM Hawaii?

    • Sofie says:

      En dag kommer jag att kunna svara på din fråga, men än så länge så har jag inte kvalat till Hawaii. (Man måste kvalificera sig för att köpa en startplats till Ironman Hawaii, och det är galet vad snabb man ska vara.)
      Men de som kört båda säger att Norseman är tuffare. Det finns nog ingen tuffare Ironmandistans. Jag ska leva ett tag på att det är bra mycket färre som kört Norseman än Ironman Hawaii 🙂
      Men en dag då kommer jag att simma, cykla och springa på Hawaii. Om det blir 2012, 2013 eller 2014 det spelar faktiskt inte så stor roll för min del.

  49. Annica says:

    Jag läste (på tunnelbanan…!) med tårarna rinnande utmed kinderna. Du är fantatiskt. Vilken otrolig bedrift. Jag är djupt imponerad!
    Grymt jobbat!

    (Älskar förresten att kommentaren kring avsaknaden av medalj. Söta. 🙂 )

  50. Gunnar Löfgren says:

    Stort, stort grattis! Du är en bra förebild och visar gång på gång att om man bara vill, så är det nästan alltid möjligt att fullfölja sina drömmar. Och tack för att förmedla och dela med dig av din lycka och för den inspirationen som finns att hämta i denna blogg. Smile forever & blue skyes 😉

  51. Wanja says:

    Wow! Vilken insats! Stort grattis till ett grymt lopp!
    Jag avskyr cykling och iskallt vatten och trots det får du mig sugen på att träna som en galning gör att få dela den här upplevelsen. Galet 🙂

  52. Cicci says:

    Åh, jag ryser när jag läser om din vackra, underbara, vidriga, hemska men fantastiska dag. Vilket lopp du gjort!

    Vilken inspiration du är!!

  53. Chrisse says:

    Så.Jäkla.Grymt.

    Mycket, mycket imponerad av dig. Att ge dig på Norseman “bara sådär”… Det här vill jag göra en dag. Hör av mig innan för ytterligare feedback;)

    Hoppas du fortfarande firar!
    Kram Chrisse

  54. Angelica says:

    Stooort grattis! Du är min idol!

  55. Pingback: THE RIDE OF MY LIFE-RACE REPORT CYKEL VASAN 2012! | Minialthini

  56. Pingback: Från mys till mys « Energi och Magi!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *