Ok, är ni beredd. Här kommer ett ovanligt inlägg för att vara Lanttolife! Håll i er för nu åker vi … Lanttolife berättar om familjen.
Idag fyller min lilla kille fem år. Fem år sedan han bestämde sig för att komma ut och bo hos oss. Det finns ingen som kan göra en så lycklig, och det finns ingen som kan göra en så arg som ens barn. Allt under loppet av en timme.
För mig har det inte varit självklart att jag skulle ha barn. Jag tycker livet var underbart redan innan de kom. Men på något sätt så blir livet ännu lite bättre med småfolk i huset. Det är som att få hem en egen liten livscoach. De lever i nuet. De luktar på blommorna. De ser de små sakerna vi vuxna så lätt går förbi. Trots att de kan göra en helt galen (speciellt när de var små och stal min sömn) så finns det ingen som kan få en att skratta så man gråter åt något otroligt fånigt. Och det där kluckande skrattet som Elis har, det får mig alltid på bra humör.
Ibland känns det som jag är med i en teater, att jag spelar en roll. Mamma Sofie. När jag sitter där på föräldramötet och tittar på alla “riktiga” föräldrar kommer den känslan ofta över mig. När jag var liten så trodde jag man skulle förändras när man blev mamma. Och det gör man. Fokus flyttas från dig själv, till att det viktigaste är den finaste och bästa (det är ju så magiskt att man tycker ens barn är ett mirakel fast de egentligen ser ut som en väldigt liten, ful och skrynklig gubbe…) ungen på heeeeela jorden.
Men kärnan inom dig är alltid samma. Innerst inne är jag alltid Sofie, hon som älskade konstiga strumpbyxor med ränder, döskallar och prickar under gymnasiet. När jag nu landat i min mammaroll så tycker jag det är befriande att jag faktiskt kan vara mamma och få älska att bränna iväg alldeles själv på min cykel. Njuta av att komma upp över 70 km/h och tjuta av glädje. Jag kan vara mamma och hoppa fallskärm, dricka en öl på kvällen och skratta så jag får ont i magen med mina vänner. Jag får göra precis vad jag vill av mitt liv. Men det viktigaste av allt är ändå min familj. Händer det någon av dom någonting så släpper jag allt. Då är inte cykeln viktig. Att kliva av ett flygplan på 4000 meter är helt oväsentligt.
Vissa dagar känns det överväldigande, hur f*n ska jag lyckas förmedla vad jag tycker är viktigt till mina barn? Hur ska jag hjälpa dom på bästa sätt att bli så där underbara personer som man drömmer om att de ska bli? En del i den kunskapen är att gå sin egen väg och att våga drömma stort. Att livet är inte så allvarligt. Att ytan inte är det viktiga. Att visa respekt till andra människor och till jorden men inte glömma bort sig själv.
Och det är en sak som kan göra mig ledsen, tyvärr framför allt bland andra mammor jag möter. Jag blir uppriktigt ledsen när jag möter föräldrar som tror att man måste vara på ett visst sätt när man är mamma/pappa, att man måste ge upp sina egna drömmar. Om du som förälder ger upp dina drömmar så är det enligt mig samma sak som att säga till sina barn att de ska ge upp sina. För en sak kan man vara säker på. Dina barn kommer inte göra som du säger, de kommer göra som du gör.
Du är ingen sämre mamma för att du är borta och gör något som gör dig till en gladare människa en kväll i veckan. Om det är att sjunga i kör. Att dricka en öl. Cykla en vända eller gå på bio, det spelar ingen roll, men glöm inte bort din kärna. Det där som gör att du kluckar av skratt, eller ser fram emot dagen redan när du vaknar. Under perioder så är fokus 100% familj, men jag tror alla mår bra av att göra något för sig själv. En dag kommer inte du vara det viktigaste som finns för barnen, så njut nu! Men glöm inte bort dig själv, jag tror annars det kommer bli väldigt svårt att hitta tillbaka när den tiden kommer. Tänk inte sen. Tänk nu. För tänk, det kan vara så att sen inte finns.
Och då sladdar vi in på ämnet partner. I min värld så är det viktigaste att ge varandra kärlek och frihet. Frihet att fortsätta växa, fortsätta färdas framåt. Så fort man börjar hejda den andra så tror jag man går mot en brytpunkt. Brytpunkt för att bli bitter eller bryta upp.
Jag tror det är viktigt att fortsätta ha roligt tillsammans, och var och en för sig. Det handlar alltid om att ge och ta. Kompromisser. Men så länge båda ger och tar så kan man båda färdas framåt. Men då gäller det att berätta vad DU vill. Jag och Hans har hängt ihop i 19 år. Jag skulle säga att nyckeln till det i vårt fall, är att vi aldrig nekat den andra något. Är det viktigt för Hans så vill jag att han ska göra det, och hjälper honom mot det målet. Och tvärtom. Det finns ingen jag hellre skulle vilja ha med mig till en öde ö. Det finns ingen annan jag vill ska vara pappa till mina barn.
Många undrar hur vi har tid med våra barn. Men jag upplever att vi spenderar mycket mer kvalitetstid med våra barn än de flesta andra jag känner. När vi är med dom så försöker vi verkligen vara med dom. Inte nödvändigtvis sitta och leka på golvet med dom, men vi pratar med dom. Vi hittar på äventyr med dom. Vi går ner och fiskar en helt vanlig onsdagkväll. Vi tar med picknick ner till stranden efter dagis. Då har man tid att prata om det som är viktigt i deras liv. Även dagar när jag jobbar sent så försöker jag komma hem så jag hinner umgås med dom några timmar, och sedan sätter jag mig vid datorn när de lagt sig igen. Jag har insett att det handlar om så få år som jag får vara det viktigaste i deras liv. Det gäller att njuta av dom, suga i sig varje kram som dom vill ge. Snart kommer jag inte få hålla deras hand på skolgården. Redan nu väljer de att hänga med kompisar framför sin mamma. Jag vill verkligen, verkligen ge dom en grundtrygghet innan de ska stå på egna ben. Jag vill att de ska kunna göra upp en eld, ta hand om sig själva. Veta hur härligt det känns att springa, hoppa och leka med en stark kropp. Åh, det är så mycket man vill ge sina barn. Men framför allt så vill jag få in i deras ryggrad att de är fantastiska, vad de än väljer att göra av livet.
Imorgon pratar vi träning igen. Och varför pratar jag inte barn varje dag? Hjo, för att det här är en träningsblogg. Och jag tycker egentligen andras barn är rätt ointressanta. Förstå mig rätt. Jag tycker människor är intressanta. Jag gillar att umgås och lära känna andra barn, och framför allt mina vänners. Men jag är ingen som tjuter “åhhhh, så sööööt” om någon annans barn. Alltså förstår jag (faktiskt) att mina barn inte är så intressanta för hela världen. Men i min värld så är dom, de viktigaste, finaste och bästa som finns. Det vet dom, och det är det viktiga! Jag behöver inte berätta det för resten av världen. Samma sak gäller för min bästa vän.
Jag är ingen perfekt mamma, människa eller triathlet. Vissa dagar är jag rent av skitdålig. Men jag gör så gott jag kan. Varje dag. Varje andetag.
Hur tänker du? Var hela mitt inlägg ett försvarstal för i hur jag väljer att leva? Är jag ute och cyklar i mitt tänk?
0 reaktioner på ”Lanttolife, la familia!”
Fy fankeluringen så bra skrivet!!!!!!! Precis så där är det, man är ingen bättre människa för att man “ger upp sig själv”, “sen” finns inte, och ett förhållande behöver frihet och intresse för såväl den egna som den andra individen . Jättebra skrivet, verkligen, Sofie!
Jag tyckte det var underbart! Även om jag inte kunde motstå frestelsen att publicera åtta magiskt söta bilder på bebé och fick massa kommentarer som tjöt “ååhhh så söt!” så handlar även mitt liv fortfarande om att nå mina mål och att få drömma stort, bara det att det ingår en person till nu. Jag tror stenhårt på att våga vara exakt den man är, och att man drar med sig familjen i sitt race (från även faderfigurens och barnets sida, det är inte bara jag som bestämmer…) då blir ALLA glada och då mår alla bra.
Du gör det med bravur tycker jag, ett föredöme och en inspirationskälla!
Kram!
Fint formulerat om något väldigt viktigt!
Jag blir uppriktigt ledsen när jag möter föräldrar som tror att man måste vara på ett visst sätt när man är mamma/pappa, att man måste ge upp sina egna drömmar. Om du som förälder ger upp dina drömmar så är det enligt mig samma sak som att säga till sina barn att de ska ge upp sina. För en sak kan man vara säker på. Dina barn kommer inte göra som du säger, de kommer göra som du gör.
Hell yeah!!! Amen amen amen!!!! Skriver under på hela inlägget men tror aldrig du är en dålig mamma! Fantastiskt skrivet o känner så igen mig i när man tittar på alla andra “riktiga” föräldrar :). Man bara väntar på att de ska komma på en 🙂 kram o tack för så fint skrivet!
Mycket bra skrivet!!!!!!!!
Fint Sofie!
Vi som känner dig vet vilken superhjältinna du är även som mamma. Du är en av de få vänner jag har som har satt en “Coolhet”s etikett på moderskapet och gjort att man “nästan” kan tänka sig bli mamma någon dag utan att känna att man måste ofta sig själv och sin kropp till moderskapet. Trots att jag älskar barn och tycker att nästan hela 46% av dem är sååååå söta.
Min mamma säger fortfarande (efter mina 31 år) att hon slutade tänka på sig själv när hon fick oss. Hon är en martyr, det är hennes sätt att bevisa att hon offrar sig för och älskar sina barn. Hennes mor gjorde likadan och det behövs lite trendbyte för att man ska våga bli mamma och ändå inte bli av med sitt jag!
Jag är helt övertygad om att Mira och Elis kommer att ta med sig hur du/ni har varit under deras uppväxt och föra vidare det till sina familjer.
Kul att du skriver om dem även i en träningsblogg då det bara bevisar hur mänsklig och tuff du är även när “kameran är avstängd” back stage eller vad man kallar privatlivet nu för tiden.
Go girl!
Tack för det inlägget, mycket läsvärt!
Grymt bra skrivet Sofie!
Du är bäst!
Det var nice!
Otroligt läsvärt och bra inlägg.
Fint. Tänkvärt. Bra. Du är SÅ rätt på det!
Håller med och skriver under på det du skriver. Jag som har fyra barn får jobba hårt för att vara närvarande och ge kvalitet och inte bara flyta runt i kvantitet. Men det egna rummet är otroligt viktigt oavsett om det är träning, trädgård, vänner, jobb eller vad det nu kan vara som intresserar en.
Underbart, Sofie! Du är sannerligen en inspirationskälla. // Stor kram från Praktikanten
härligt skrivet!!
Väldigt fint skrivet miss Sophie. Jag känner hur glad jag blir när jag läser. Blir nästan lite rörd när jag tänker på att du och finska Hasse är ihop efter alla dessa år, er kärlek är så stark. Så fint. Allt känns som igår, när du hade sytt en egen stjärnhimmel ovanför sängen och hängt upp den med björkslanor, och det var så självklart att det var du och Hasse. Precis som nu, att det är ni. Men inte utan insats och svaret säger du själv, ni har alltid peppat varandra att uppfylla era drömmar och leva det liv ni vill ha. Det kräver en himlans massa styrka men oxå kärlek. Ni inspirerar verkligen och får säkert fler än mig att tänka på hur jag gör och har gjort. Tack för det.
Åh, tack för härliga minnen. Min stjärnhimmel. Den försvann i någon flytt. Saknar den.
Här kommer en hög med stora kramar!
Dagens ,veckans, månadens… ja årets absolut bästa läsning om föräldraskap. Jag har tyvärr aldrig fått glädjen i egna barn, så jag är mao en sån där som tycker att andras barn är söta och fantastiska istället 🙂
WORD! Nu ska jag gå och gråta en skvätt! <3
Fantastiskt bra!! vilken inspiration!
FANTASTISKT bra skrivet!
Långt men sååå sant. Jag har ju ingen råkoll på att vara mamma men jag brukar smyga på Heidi…
Idoler är ni och kommer alltid vara. Saknar att hänga med er men när vi får till det långt emellan är det lite som tiden gått långsammare än vi. Vi e fortfarande lite av de som levde på 90-talet….
Det är ni som är idolerna! Vi är bara bleka kopior av dig och Heidi. På allvar så är ni förebilderna. Kan vi skapa hälften så bra ungar som er så är vi glada.
Och ja, saknar att få hänga med er. Men nu är sommaren här, då blir det mer. Ses!
Fantastiskt skrivet.. och så sant 🙂 Om du vi morsor inte fångar våra drömmar, hur ska våra barn lära sig att göra det … Tack för härlig påminnelse!!
Bra tänkt, i min värld så funkar det så att om föräldrarna mår bra så mår barnen bra. Sen spelar det inte så stor roll hur man gör det, om det inte går ut över barnen förstås. En stor rädsla som jag har är att man bara skall gå “all in” på föräldrar rollen och när tiden bara springer iväg och barnen plötsligt blir 18 och flyttar ut så har man som par inget kvar att ge varandra eftersom det enda intresset har varit att “ta hand om barn”. Så fortsätt att njut, för det är inte lätt att hinna med sig själv.
Bullseye 🙂
Jag tycker att du är fantastisk. Fortsätt vara du! <3
Åhhh, det här inlägget fick mig att rycka upp mig efter en extremt dålig natt och en morgon med gnällig 6 månaders bebis. Istället för att sitta och tycka synd om mig själv vilket var den ursprungliga planen blir det nu disk till peppmusik, följt av en kort springtur med barn i vagn och förhoppningsvis några stunder vid symaskinen. Lycka! Stort tack för inspirationen.
Mycket mycket mycket bra skrivet!
//Anders
Väldigt väl skrivet. Detta inlägg berörde. Lycka till med träning och familj.
Klassfest med Eiras klass ikväll, ink föräldrar – och jag fick en spark i baken att gå in och läsa ditt inlägg om detta kära ämne. Härliga du, som har så rätt och växer så det knakar i alla riktningar! Ibland tar jag nog för givet att du alltid ska sitta där på stolen mitt emot mig och vara glad, positiv,, keativ, smart, sur, rolig, knäpp, inspirerande, äckligt rak och sjukt energisk – men i grund och botten känner jag mig extremt privilegierad. Och stolt!
Men jisses vilket fantastiskt inlägg!! Blir alldeles rörd. Du förmedlar så mycket kloka tankar. Jag har precis kommit till den punkten i mitt liv då jag måste ta för mig mer än vad jag gjort fram till nu, jag har verkligen lagt ner tid och själ i att skapa en plattform för mig och min familj att kunna utvecklas på ett så bra sätt som möjligt, dock så har jag glömt bort att vårda mig själv lite, vårda min självrespekt. Är fortfarande mammaledig (Naomi är nu 19 månader) och jag har varit hemma från dag 1 och nu börjar jag längta och drömma om klippor, alpina äventyr, fallskärmshoppning m.m. m.m. Ditt inlägg kändes så passande. Det är ju precis som du skriver, våra barn gör som vi föräldrar gör, inte som vi säger åt dom att göra. Om vi möter oss själva med stor värdighet och självrespekt, så kommer även det underbara småfolket att göra detsamma. Mycket fint inlägg, blir så glad i själ och hjärta.
Stora kramen!
Are you my soul mate?! Jag tänker precis som du. Fantastiskt bra skrivet!
Bullseye!
Halkade in här och blev liksom fast.
Jättehärlig blogg!