Lidingöloppet 2011

Lidingöloppet 2011 var till hälften härlig och lätt löpning och till hälften som en lördagspromenad med inslag av kaffe och bulle. Ovanför är jag tillsammans med en nyfunnen bloggvän, Anna.

Började dagen med lite frukost tillsammans med Adidas och några bloggvänner. Vi som är med i Bloggaromträning har fått startplatser till Lidingöloppet och ett Adidaskit att testa. Om det var så att jag hatade ett märke skulle jag aldrig ta på mig det. Men Adidas trailskor är jag inne på tredje säsongen av och älskar, så beslutet att springa i dom var väldigt enkelt. Ovanför ser ni mig med Kenth, MaratonMia och Emil.

MarathonMia gjorde en snabb och snygg fläta åt mig. Bara det var värt dagen.

Men det var springa vi var där för. Här gick startskottet för startgrupp ett. Vi var i startgrupp tre och drog iväg 12.50.

Första 15 kilometrarna gick lätt. Kroppen var glad och varje gång jag sneglade ner på klockan så var mitt tempo snabbt för att vara mig. Men efter 15 kilometerar så bara dog mitt högra knä. Hade känningar i det under ötillö och nu kom det tillbaka. Uppför gick bra, nerför gjorde ont. Det strålade på utsidan av knäet och bakom, och jag fick svårt att böja knäet.

Jag brukar tänka i former av “det är jobbigt nu ont” och “ont-ont-det här är inte bra ont”. Det här var det sistnämnda och jag började gå och tänkte för första gången i mitt liv bryta ett lopp. Men det fanns ingenstans att kliva av. Funderade på om jag skulle sätta mig på en stubbe och vänta. Men så tänkte jag vänta på vaddå? Så jag fortsatte gå. Och när jag kom till nästa vätskekontroll så kändes livet rätt bra, det kändes som jag skulle förvärra skadan om jag sprang men helt ok att gå.

Så jag gick. Jag ville se den där Aborrbacken som alla pratat om. Och så bjöd de på kaffe med dopp. Det fanns många att prata med, och vädret var fint. Konstaterade att jag varit med om tråkigare lördagspromenader.

En färgglad orm av löpare som rörde sig över hela Lidingö.

Det gick upp och det gick ner. Men vackert var det hela tiden.

Några meter kvar till Abborrbacken.

Som var lite av en besvikelse. Så farlig var den verkligen inte.

I backen hade man många promenadvänner.

En av de vackraste skyltarna under loppet. EN kilometer kvar till mål.

Enda skylten som slog den var den här. MÅÅÅÅÅL, och jag fick skrika både REKORD och person bästa.

Att personbästa var över tre timmar struntar jag i. Lidingöloppet var bara en bonus i år. Min tävlingssäsong är egentligen slut och jag är sjukt stolt över allt jag gjort i år! Jag som inte är någon löpare har under 2011 genomfört två Ironman, ÖtillÖ och nu ett Lidingölopp. Tävlingar som jag för två år sedan ansåg vara helt omöjliga och bara för supermänniskor.

Jag är ingen supermänniska, jag är en helt j*vla vanlig tvåbarnsmorsa som till vardags lämnar och hämtar barn, lagar mat, löser konflikter och njuter av att läsa godnattsagan. Jag jobbar heltid, oftast framför en dator. Jag prioriterar min träning, men jag gråter inte om den inte blir av. Jag njuter av att träna och tävla och har insett att det i sin tur gör att jag blir en gladare och starkare person.

Vad jag vill säga är fundera på vad just du går igång på. Inte din kompis. Inte grannen, utan just du. Vad tycker du vore kul att göra 2012? För det är just det som kommer göra ditt liv ännu lite roligare.

Nu tänker jag låta kroppen laga sig, jag tänker bygga upp den så den är stark och glad till 2012. Det längsta jag har som plan att springa de närmaste månaderna är Tjurruset och den ska jag skratta mig igenom.

Planerna för 2012 börjar formas och strax kommer ett inlägg som jag tvingat coach Magnus att skriva till er som planerar en Ironman 2012. Så för er som går igång på en Ironman 2012, håll utkik för snart kommer ett inlägg bara för er.