Min tredje Ironman, sådärja!

Kalmar triathlon, Järnmannen, triathlon sm i långdistans, Ironman. Många namn, samma sak. Det ska simmas 3860 meter, cyklas 18 mil och sedan ett maraton på det. Men vi tar min dag från början…

Lördag 04.30 pep min väckarklocka. Frukost gröt med bär, äggmackor och kaffe. 05.30 promenerade vi ner till målområdet. Checkade in. Ställde fram cykeln, cykelskor, löparskor och allt annat jag kan tänka mig behöva under dagen.

Så gick vi och fick startnumret målat på benet. Här är Erika med sina snygga vader.

Solen stiger sakta upp över Kalmar och alla gör ett sista besök vid bajamajorna. Kolla in toakön. Som coach Pasi sa någon gång “det finns inget bättre laxermedel än en nummerlapp”.

Kikade på hur eliten lagt upp sina växlingsområden.

Och sedan en titt på mitt eget. I jämförelse ser det ut som jag ska ut och campa fyra dagar. Webergrillen, älgsteken och rödvinsflaskan är packad 😉

Träffade Klas 30 minuter innan start. Han körde för första gången och log sig igenom tävlingen på 10:59:56. Han såg sjukt glad och stark ut varenda gång jag såg honom under dagen.

Mikael Nelker ser ut som en vinnare, vilket han också var i min värld. Det här var innan han gick i mål efter 09:51:15. Galet bra!

Snabba Maria Gabriels innan start.

Klubbkamrat Johanna innan start.

Träffade några till som såg fram emot en dag med sin tyska cykel. Här är Peter med sin älskling.

Min växlingsgranne (man kallar området där man har sina prylar och byter mellan simning-cykling och löpning för växlingsområde) Tina Lilja.

När det är tjugo minuter kvar så klev jag i våtdräkten, tog simmössan och glasögonen i handen och begav mig ner till Kattrumpan där starten går. Värmde upp lite i vattnet. Småsnackade med lite bekanta.

Åkersbergatriathleterna. Jag, Anders, Jörgen och Lisa några minuter innan start.

06:50 lyssnade vi på nationalsången, tittade ut över vattnet och faktiskt, njöt! För hur det än går en sådan här dag så är det mäktigt att stå där.

Kan lite då och då skratta till lite och tänka hur hamnade jag här? Jag som inte kunde crawla för tre år sedan, satt på en racercykel för första gången och löpning det var bland det absolut tråkigaste jag visste och nu står jag på stranden och ler för att jag ska få simma 3860 meter, cykla 18 mil och springa ett maraton på det.

Men tillbaka till Kattrumpan som stranden där starten går kallas. 07:00 Pang startskottet går. Drygt 700 personer simmar iväg, jag hittar en bra linje och simmar på. hade bestämt mig för att försöka ta ut mig mer på simningen än tidigare. Tryckte på mer än jag gjort tidigare, men det måste gått segt för jag simmade nästan exakt på samma tid som tidigare. Sprang upp, in på toa och sedan av med våtdräkten, på med hjälm och cykelskor.

Ut och började trampa. Sega ben som f*n. Anders kommer ikapp mig och frågar hur mina ben känns, som stockar svarar jag.

Mina med kommer det från honom. Ironman Nice kanske sitter kvar lite i benen?

Tre mil ut till vändpunkten går tungt, men sedan vänder man och får medvind hem, när jag kikar ner på min hastighetsmätare några gånger så står det 48 km/h. YES skriker jag, det är så här det ska kännas och trycker på. Nu är benen med mig igen. Det känns som jag och tysken (min cykel) flyger fram. Första varvet höll jag nästan 33 km/h i snitt.

Vid vändningen är jag helt hög och känner att mitt mål att fixa cykligen under 5:30 kan gå vägen. Men det blir mer och mer motvind ut till vändpunkten, och mina ben blir väl inte starkare och starkare direkt. Sista vändan ut borrade jag bara ner huvudet och trampade, tittade bara upp och hejade på några efter banan.

Ut på löpningen och allt kändes bra, hade bestämt mig för att tassa, hålla en lugn hastighet men springade hela vägen, skulle jag gå så gick jag på vätskestationerna. Och det gick vägen, jag tassade runt mitt maraton på 04:59:14. En ohyggligt långsam tid om man ser till vad folk springer maran på, men bättre än tidigare. Jag är imponerad över att så många springer så snabbt. Det känns övermänskligt när de susar om en, alla har ju precis cyklat 18 mil. Inser att jag är dålig på att lida, jag håller igen. Fast kroppen känns fräsch så tar jag det lugnt. Men med mitt extremt låga tempo så tassar man ganska snabbt in på de som går, och det är MÅNGA som går igenom sitt maraton efter att ha 18 mil cykel i benen.

Jag kom i mål på 12:20:24, det här är några minuter efter tillsammans med en annan växlingsgranne.

Om ni kikar ner på mitt tidigare inlägg så hade jag fyra mål med Järnmannen 2011.

All in på simningen – check! Jag tog ut mig mer än tidigare, men simningen var trög. Trodde jag skulle kapa flera minuter, men om det var strömt, eller om jag simmade väldigt krokigt eller bara är svagare än jag tror det kommer jag nog aldrig få svar på.

All in på cyklingen – check! Första varvet 33 km/h i snitt, planen var att hålla i det alla tre varven. Det gick inte vägen. Jag var inte starkare än det här idag.

Keep on running – check! Långsamt ja, men jag sprang hela maran förutom några vätskestationer och sex (!) toalettbesök.

Behåll glädjen – check! Märkte att jag hade träningsvärk i kindmusklerna på kvällen. Efter ren och skär glädje när tysken och jag flög fram i medvinden. Och att efter att ha lett och peppat och blivit peppad av alla sköna medtävlande. Älskade att träffa så många man gillar efter banan. Som syster Lisa, Anders, Erika, Anna, Lina, Alex, Jörgen, Johan Tullare, Vilma, Finn och alla andra sköna triathleter som man lärt känna det senaste året.

Tack, tack, tack för glada miner hela vägen in i mål. Stämningen under löpningen är helt underbar. Den där blandningen av lycka, smärta och en jäkla massa vitargo, cola, chips och äckliga gels. Men aldrig en sur min mot en annan medtävlande. Och ju längre eftermiddagen och kvällen led desto trevligare blev det ute på löpningen. Och varenda en som tar sig in i mål på en Ironman är en vinnare, det är ingen tvekan om det. Frågan är om inte man är en större hjälte när man springer målsträckan mot målet efter att ha varit ute på banan i nästan 15 timmar än de som är klara efter åtta och en halv timme?

Och tack till alla som hejar efter banan, det sitter folk ute längst med hela banan och hejar till sista går i mål, och det hjälper otroligt mycket. Och de som man känner som står och skriker “HEJA SOFIE, du ser stark ut” de gör att man orkar ta några lätta steg till, en kilometer till och en till och en till.

Men jag ljuger om jag säger att jag var helt oberörd och bara log i dryga 12 timmar. Det fanns stunder ute på cyklingen där jag tänkte “jag kliver av, h*lvete vad långt det är, varför gör jag det här? Och ont mellan benen har jag. Och höger axel känns helt avdomnad…” Men så tänker man på det ett tag och så händer något annat och så tänker man på det. Man möter någon man känner, eller så äter man och de positiva tankarna kommer tillbaka i stil med “F*n vad stark jag är, tänk att jag kommit så här långt. Eller kolla, nu cyklar jag om en kille med cool cykel och tempohjälm, tänk att jag är starkare än honom. Helt otroligt. Nu cyklar en med diskhjul och tempohjälm förbi mig, helt otroligt att jag simmat och cyklat snabbare än honom (ja, det är mest män) så här långt.” Som jag sagt tidigare man väljer själv hur man väljer att se på saker, men ibland är det svårare att se det positiva i händelser. Ute på en Ironman är receptet i 9 fall av 10 att ÄTA. In med energi även om du inte känner dig hungrig.

När man hoppar av cykeln och börjar springa så tänker jag först bara, ÄNTLIGEN! Nu är det bara lite löpning, sedan är jag klar för idag… Skönt att slippa sitta och skava på rumpan. Och så tassar man iväg och delar upp sitt maraton i små delmål. Jag springer till första vändpunkten, till nästa vätskekontroll (2–2,5 km), till toaletten, fram till den där tjejen, till Human Ambition gänget och coach Pasi, till Väsbytomten som står och hejar och så vidare.

Det enda man vet är hur man känner sig precis just NU. Du har ingen aning vad som väntar nästa kilometer. Kanske är allt perfekt, kanske rasar magen, kanske pajjar knäet. Under en så lång dag kan så mycket hända, men det får man ta där och då. Ett tag tänkte jag att jag ska springa till det står 32 kilometer för det är efter 30 som det blir riktigt jobbigt, men vid 32 så tänkte jag att det vore ju väldigt roligt att tassa in i mål och veta att jag gjort mitt yttersta just den här dagen.

Och det gjorde jag. Jag hade drömmar om att fixa det här på 11.30, jag vet att kapaciteten finns i min kropp. (Helena, tack för inspirationen till det, och till grym pepp efter banan) Men just den här dagen hade jag inte den kroppen. Idag hade jag 12:20:24 i min kropp och jag tänker njuta av att jag klarade en till Ironman. Men på allvar var kom det ifrån? Jag som knappt kunde crawla, aldrig suttit på en racer och tyckte löpning var det tråkigaste som finns för tre år sedan. Nu tänker jag i form av tider jag vill klara. Galet. Är ni det minsta sugna så testa, jag vet att du kan om du vill. Kalmar 2012, vilka är på?

Nu är jag Ironman-besatt. Det känns som ett gift, jag vill ha mer. Mer träningsglädje, svett och endorfiner. Jag planerar redan för 2012. Träningsupplägg, träningsresor och tävlingar. Åh, vad det ska bli kul.

Men nu ska jag njuta av att ha fixat Järnmannen 2011. Tack kroppen, tack familjen, jobbet, vänner (triathlonbesatta eller ej) coach Pasi, Human Ambition, bästa AndreasPT, alla som peppade efter banan speciellt alla SPIFare, SCTare och bästa Väsbygänget, alla sms, kommentarer på bloggen, facebook och alla andra som min hjärna är för trött för att komma ihåg just nu. Tack, tack, tack ni hjälpte mig i mål!

Anders springer in i mååååål!

Johan Tullare var en av de där som gav energi under loppet, här är han i mål med plaketten i hand. På hans arm ser ni två armband. Just den här dagen är de det finaste, finaste armbanden man kan ha. Man får ett per varv man sprungit och efter sitt tredje varv får man byta och springa in i mål! Så varje armband är alltså värd 1,4 mil löpning.

Klubbkamrat Vilma kutar in i mål. Läs om hennes dag här.

Asgrymma Johanna och Lisa efter målgång.

Vilka vann då? Jag säger alla! Alla som har tagit sig till start på en Järnman. För det är en prestation att ta sig dit. Förberedelser, träning och konsten att vara frisk just den dagen. Men snabbast för dagen var Pontus Lindmark som sprang in i mål efter 8:34:36 (fatta att killen springer ett maraton efter att ha simmat och cyklat på 02:56:06) Snabbaste dam var Camilla Larsson på 09:34:44.

Nu ska kroppen få vila. Godnatt och tack.