Min tredje Ironman, sådärja!

Kalmar triathlon, Järnmannen, triathlon sm i långdistans, Ironman. Många namn, samma sak. Det ska simmas 3860 meter, cyklas 18 mil och sedan ett maraton på det. Men vi tar min dag från början…

Lördag 04.30 pep min väckarklocka. Frukost gröt med bär, äggmackor och kaffe. 05.30 promenerade vi ner till målområdet. Checkade in. Ställde fram cykeln, cykelskor, löparskor och allt annat jag kan tänka mig behöva under dagen.

Så gick vi och fick startnumret målat på benet. Här är Erika med sina snygga vader.

Solen stiger sakta upp över Kalmar och alla gör ett sista besök vid bajamajorna. Kolla in toakön. Som coach Pasi sa någon gång “det finns inget bättre laxermedel än en nummerlapp”.

Kikade på hur eliten lagt upp sina växlingsområden.

Och sedan en titt på mitt eget. I jämförelse ser det ut som jag ska ut och campa fyra dagar. Webergrillen, älgsteken och rödvinsflaskan är packad 😉

Träffade Klas 30 minuter innan start. Han körde för första gången och log sig igenom tävlingen på 10:59:56. Han såg sjukt glad och stark ut varenda gång jag såg honom under dagen.

Mikael Nelker ser ut som en vinnare, vilket han också var i min värld. Det här var innan han gick i mål efter 09:51:15. Galet bra!

Snabba Maria Gabriels innan start.

Klubbkamrat Johanna innan start.

Träffade några till som såg fram emot en dag med sin tyska cykel. Här är Peter med sin älskling.

Min växlingsgranne (man kallar området där man har sina prylar och byter mellan simning-cykling och löpning för växlingsområde) Tina Lilja.

När det är tjugo minuter kvar så klev jag i våtdräkten, tog simmössan och glasögonen i handen och begav mig ner till Kattrumpan där starten går. Värmde upp lite i vattnet. Småsnackade med lite bekanta.

Åkersbergatriathleterna. Jag, Anders, Jörgen och Lisa några minuter innan start.

06:50 lyssnade vi på nationalsången, tittade ut över vattnet och faktiskt, njöt! För hur det än går en sådan här dag så är det mäktigt att stå där.

Kan lite då och då skratta till lite och tänka hur hamnade jag här? Jag som inte kunde crawla för tre år sedan, satt på en racercykel för första gången och löpning det var bland det absolut tråkigaste jag visste och nu står jag på stranden och ler för att jag ska få simma 3860 meter, cykla 18 mil och springa ett maraton på det.

Men tillbaka till Kattrumpan som stranden där starten går kallas. 07:00 Pang startskottet går. Drygt 700 personer simmar iväg, jag hittar en bra linje och simmar på. hade bestämt mig för att försöka ta ut mig mer på simningen än tidigare. Tryckte på mer än jag gjort tidigare, men det måste gått segt för jag simmade nästan exakt på samma tid som tidigare. Sprang upp, in på toa och sedan av med våtdräkten, på med hjälm och cykelskor.

Ut och började trampa. Sega ben som f*n. Anders kommer ikapp mig och frågar hur mina ben känns, som stockar svarar jag.

Mina med kommer det från honom. Ironman Nice kanske sitter kvar lite i benen?

Tre mil ut till vändpunkten går tungt, men sedan vänder man och får medvind hem, när jag kikar ner på min hastighetsmätare några gånger så står det 48 km/h. YES skriker jag, det är så här det ska kännas och trycker på. Nu är benen med mig igen. Det känns som jag och tysken (min cykel) flyger fram. Första varvet höll jag nästan 33 km/h i snitt.


Vid vändningen är jag helt hög och känner att mitt mål att fixa cykligen under 5:30 kan gå vägen. Men det blir mer och mer motvind ut till vändpunkten, och mina ben blir väl inte starkare och starkare direkt. Sista vändan ut borrade jag bara ner huvudet och trampade, tittade bara upp och hejade på några efter banan.

Ut på löpningen och allt kändes bra, hade bestämt mig för att tassa, hålla en lugn hastighet men springade hela vägen, skulle jag gå så gick jag på vätskestationerna. Och det gick vägen, jag tassade runt mitt maraton på 04:59:14. En ohyggligt långsam tid om man ser till vad folk springer maran på, men bättre än tidigare. Jag är imponerad över att så många springer så snabbt. Det känns övermänskligt när de susar om en, alla har ju precis cyklat 18 mil. Inser att jag är dålig på att lida, jag håller igen. Fast kroppen känns fräsch så tar jag det lugnt. Men med mitt extremt låga tempo så tassar man ganska snabbt in på de som går, och det är MÅNGA som går igenom sitt maraton efter att ha 18 mil cykel i benen.

Jag kom i mål på 12:20:24, det här är några minuter efter tillsammans med en annan växlingsgranne.

Om ni kikar ner på mitt tidigare inlägg så hade jag fyra mål med Järnmannen 2011.

All in på simningen – check! Jag tog ut mig mer än tidigare, men simningen var trög. Trodde jag skulle kapa flera minuter, men om det var strömt, eller om jag simmade väldigt krokigt eller bara är svagare än jag tror det kommer jag nog aldrig få svar på.

All in på cyklingen – check! Första varvet 33 km/h i snitt, planen var att hålla i det alla tre varven. Det gick inte vägen. Jag var inte starkare än det här idag.

Keep on running – check! Långsamt ja, men jag sprang hela maran förutom några vätskestationer och sex (!) toalettbesök.

Behåll glädjen – check! Märkte att jag hade träningsvärk i kindmusklerna på kvällen. Efter ren och skär glädje när tysken och jag flög fram i medvinden. Och att efter att ha lett och peppat och blivit peppad av alla sköna medtävlande. Älskade att träffa så många man gillar efter banan. Som syster Lisa, Anders, Erika, Anna, Lina, Alex, Jörgen, Johan Tullare, Vilma, Finn och alla andra sköna triathleter som man lärt känna det senaste året.

Tack, tack, tack för glada miner hela vägen in i mål. Stämningen under löpningen är helt underbar. Den där blandningen av lycka, smärta och en jäkla massa vitargo, cola, chips och äckliga gels. Men aldrig en sur min mot en annan medtävlande. Och ju längre eftermiddagen och kvällen led desto trevligare blev det ute på löpningen. Och varenda en som tar sig in i mål på en Ironman är en vinnare, det är ingen tvekan om det. Frågan är om inte man är en större hjälte när man springer målsträckan mot målet efter att ha varit ute på banan i nästan 15 timmar än de som är klara efter åtta och en halv timme?

Och tack till alla som hejar efter banan, det sitter folk ute längst med hela banan och hejar till sista går i mål, och det hjälper otroligt mycket. Och de som man känner som står och skriker “HEJA SOFIE, du ser stark ut” de gör att man orkar ta några lätta steg till, en kilometer till och en till och en till.

Men jag ljuger om jag säger att jag var helt oberörd och bara log i dryga 12 timmar. Det fanns stunder ute på cyklingen där jag tänkte “jag kliver av, h*lvete vad långt det är, varför gör jag det här? Och ont mellan benen har jag. Och höger axel känns helt avdomnad…” Men så tänker man på det ett tag och så händer något annat och så tänker man på det. Man möter någon man känner, eller så äter man och de positiva tankarna kommer tillbaka i stil med F*n vad stark jag är, tänk att jag kommit så här långt. Eller kolla, nu cyklar jag om en kille med cool cykel och tempohjälm, tänk att jag är starkare än honom. Helt otroligt. Nu cyklar en med diskhjul och tempohjälm förbi mig, helt otroligt att jag simmat och cyklat snabbare än honom (ja, det är mest män) så här långt.” Som jag sagt tidigare man väljer själv hur man väljer att se på saker, men ibland är det svårare att se det positiva i händelser. Ute på en Ironman är receptet i 9 fall av 10 att ÄTA. In med energi även om du inte känner dig hungrig.

När man hoppar av cykeln och börjar springa så tänker jag först bara, ÄNTLIGEN! Nu är det bara lite löpning, sedan är jag klar för idag… Skönt att slippa sitta och skava på rumpan. Och så tassar man iväg och delar upp sitt maraton i små delmål. Jag springer till första vändpunkten, till nästa vätskekontroll (2–2,5 km), till toaletten, fram till den där tjejen, till Human Ambition gänget och coach Pasi, till Väsbytomten som står och hejar och så vidare.

Det enda man vet är hur man känner sig precis just NU. Du har ingen aning vad som väntar nästa kilometer. Kanske är allt perfekt, kanske rasar magen, kanske pajjar knäet. Under en så lång dag kan så mycket hända, men det får man ta där och då. Ett tag tänkte jag att jag ska springa till det står 32 kilometer för det är efter 30 som det blir riktigt jobbigt, men vid 32 så tänkte jag att det vore ju väldigt roligt att tassa in i mål och veta att jag gjort mitt yttersta just den här dagen.

Och det gjorde jag. Jag hade drömmar om att fixa det här på 11.30, jag vet att kapaciteten finns i min kropp. (Helena, tack för inspirationen till det, och till grym pepp efter banan) Men just den här dagen hade jag inte den kroppen. Idag hade jag 12:20:24 i min kropp och jag tänker njuta av att jag klarade en till Ironman. Men på allvar var kom det ifrån? Jag som knappt kunde crawla, aldrig suttit på en racer och tyckte löpning var det tråkigaste som finns för tre år sedan. Nu tänker jag i form av tider jag vill klara. Galet. Är ni det minsta sugna så testa, jag vet att du kan om du vill. Kalmar 2012, vilka är på?

Nu är jag Ironman-besatt. Det känns som ett gift, jag vill ha mer. Mer träningsglädje, svett och endorfiner. Jag planerar redan för 2012. Träningsupplägg, träningsresor och tävlingar. Åh, vad det ska bli kul.

Men nu ska jag njuta av att ha fixat Järnmannen 2011. Tack kroppen, tack familjen, jobbet, vänner (triathlonbesatta eller ej) coach Pasi, Human Ambition, bästa AndreasPT, alla som peppade efter banan speciellt alla SPIFare, SCTare och bästa Väsbygänget, alla sms, kommentarer på bloggen, facebook och alla andra som min hjärna är för trött för att komma ihåg just nu. Tack, tack, tack ni hjälpte mig i mål!

Anders springer in i mååååål!

Johan Tullare var en av de där som gav energi under loppet, här är han i mål med plaketten i hand. På hans arm ser ni två armband. Just den här dagen är de det finaste, finaste armbanden man kan ha. Man får ett per varv man sprungit och efter sitt tredje varv får man byta och springa in i mål! Så varje armband är alltså värd 1,4 mil löpning.

Klubbkamrat Vilma kutar in i mål. Läs om hennes dag här.

Asgrymma Johanna och Lisa efter målgång.

Vilka vann då? Jag säger alla! Alla som har tagit sig till start på en Järnman. För det är en prestation att ta sig dit. Förberedelser, träning och konsten att vara frisk just den dagen. Men snabbast för dagen var Pontus Lindmark som sprang in i mål efter 8:34:36 (fatta att killen springer ett maraton efter att ha simmat och cyklat på 02:56:06) Snabbaste dam var Camilla Larsson på 09:34:44.

Nu ska kroppen få vila. Godnatt och tack.

This entry was posted in Tävling. Bookmark the permalink.

32 Responses to Min tredje Ironman, sådärja!

  1. Anders says:

    Grymt jobbat! //Anders

    • Sofie says:

      Tack! Nu ska jag börja ringa och tjata om den där ö-till-ö anmälan. Vore så kul att få tävla med dig i början av september. Lite återhämtning bara så 🙂

  2. Eva says:

    Otroligt härligt kämpat!
    Blir så inspirerad! En dag..

  3. Helena says:

    Ok. Jag gråter. Du är så jävla bra.

  4. Johan M says:

    Strålande jobbat! Härlig och inspirerande läsning. Ska nog köpa mig ett par löpardojjor innan vintern..
    /J

    • Sofie says:

      Perfekt. Det ser jag fram emot. Det vore fantastiskt att få jaga din rygg under 18 mil nästa år! Skickar träningsprogrammet i oktober, blir det bra?

  5. Annika says:

    Du är ofattbart grym! Och vid alla foton ser det ut som du bara varit ute och gått lite – fräsch!!

    • Sofie says:

      Tack tack, det kommer säkert att krypa fram ett gäng sura Sofie bilder snart, jag skickar dem till dig först 😉

  6. Lisa says:

    Håller med, alla hejarrop efter vägen är guld värda. Tänk dig en IM-distans utan publik eller kompisar på banan, jag ryser vid tanken. Jag hade stannat och fikat efter 2 mil cykel. 🙂 Enda frågan är nu…vilken blir nr 4?

    • Sofie says:

      Det är så många att välja på. Måste vi ta tre nästa år? Eller fortsätter vi med två om året nu?

  7. Yvonne says:

    Det berömda Lanttosmilet, finns det något mer inspirerande?

    • Sofie says:

      Haha, tack. Tusen tack för bra hejarop när jag behövde det som mest. Nu laddar jag om för Ö till Ö. Hoppas på att få en plats så jag får chansen att tävla med dig.

  8. IronmanAlex says:

    Du är så jäkla grym Sofie! Alltid med ett leende varje gång jag såg dig.

    • Sofie says:

      Tack detsamma! Riktigt roligt att tävla med dig. Önskar jag kunde gett dig det du behövde just där och då på sista varvet! Men vet du, vi kommer igen, ännu snabbare, starkare och gladare!

  9. Shenor says:

    Du slutar aldrig förvåna mig din 31 åriga MILF! Go girl!

  10. Chrisse says:

    Grattis Sofie! Du är grym. Du såg helstark ut på cyklingen, gissar att du inte hann se mig i Lindsdal när du susade förbi…..

    • Sofie says:

      Tack, tack! Skönt att få svar på mysteriet, hörde en röst jag kände igen. Funderade lite på vem det kunde vara på cykeln… istället för att tänka på att benen var trötta och allt annat man funderar över under 18 mil. Så TACK! Blev så glad över att höra ett heja Sofie mitt på banan!

  11. Ida says:

    Stort grattis och bra jobbat! Det var mäktigt att se er kämpa längs med banan. Jag stod där nästan hela dagen och hejade. Efter att ha stått där för fjärde året blir man sugen och tanken har slagit mig att det kanske är någon som till och med jag klarar av 🙂

    • Sofie says:

      Tack för bra hejarop, som jag skrev det ger så mycket energi. Och som syster Lisa kommenterade … hade ingen hejat hade man satt sig och fikat efter två mil på cykel 🙂 Så tack! Hoppas vi ses nästa år om inte förr.

  12. Ulrika says:

    Snyggt jobbat, Sofie. Glädje!!! Vi ses i Kalmar 2012. 🙂

  13. Boel Stier says:

    Du är fantastisk – som vanligt 🙂

  14. Viktor says:

    Grymt bra jobbat. När jag läser detta längtar jag tills det blir min tur 🙂

  15. Jörgen Stenquist says:

    Vi är nog många som är förgiftade Sofie – endorfinknarkande på hög nivå och visst börjar förberedelserna inför 2012! Kommer att vänta med struthjälm efter din blogg för jag vill inte se ditt flin när du och tysken blåser förbi mig :-). Vilka sanna hjältar vi såg senare på kvällen i målområdet. Så mycket kraft, vilja och pannben. Än en gång grattis till en fantastisk insats. Nästa helg ska jag flyta i Drängsjön – lugn och skönt…..

    • Sofie says:

      Inser att jag är liiite skadad när jag sitter med skavsår mellan benen och på allvar funderar på träningsupplägg för Kalmar 2012 😉 Jag ser fram emot vägen dit, alla roliga träningspass vi ska köra närmaste året. Sub 11, here we come!

  16. Annica says:

    Nä nu sitter jag och grinar. Typiskt blödig 😀 Sååå galet bra jobbat!! Sjukt imponerad. Du. Är. Grym.

  17. lina says:

    Åh jag ryser när jag läser. Stort grattis till din andra Ironman för i år, du är så grymt bra! Vilken fantastisk dag det var! Jag är hög på känslan, stämningen! På cyklingen såg jag också fram emot vårt möte, jag tänkte att nu kommer snart Sofie och susar förbi, och du såg så jäkla grym ut där på cykeln, vilken fart och så snygg du är, som de andra skriver med ett leende på läpparna som smittade av sig!! Ser fram emot 2012 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *