Det här inlägget heter “Niliterrängen – 30 kilometer”. Eller “När Stockholmarna kom till byn”. Välj själv. Förra året var jag tredje bästa tjej. Eller sista tjej vilket man väljer. I år var vi 12 startande tjejer. En stor del av konkurrensen hade jag själv lockat till loppet. 

Det började med att vi hämtade ut nummerlappar och på väg till toaletten träffar jag Lisa som säger att det är mitt fel att hon är här. Hon läser bloggen och bestämde sig förra året för att åka upp och säga hej till släkten i Boden och springa Niliterrängen. (Det är rätt nära till Boden, bara drygt 22 mil) 

I år hade jag förutom syster och bror fått med mig “ett gäng stockholmare” som speakern kallade oss. Att bli kallad stockholmare kändes sådär. Speciellt när det knappt går att hitta en riktigt stockholmare i vårt gäng. Men ett gäng var vi och ett galet skönt sådant. Någon frågade om vi var där för att ge norrlänningarna en match men jag förklarade att vi befinner oss i längdskidåkningens mecka. Här har dom flesta 60-åringar bättre kondition än oss. Vi är här för upplevelsen!

Starten var det närmaste trängsel man kom under det här loppet. Och terrängen var så där löjligt härlig som förra året. Älskar när man bara har en liten stig man följer rakt in i skogen. Första milen hade jag, Lisa, Helena, Martin, Lisa2 och Ingela sällskap. Vi hann prata om Martins nya jobb, att Lisa2 också simmar och springer, att Helena älskar sin rutin med en mil löpning och 1 km simning innan jobbet och 1000 andra saker mellan himmel och jord.

Plötsligt rör sig något till vänster om oss och två renar kommer rusande genom terrängen. DET DÄR ser man aldrig när man springer i Hellas hojtar Helena.

Var tredje kilometer finns det vätska. Och vilken support. Så otroligt trevliga funktionärer! Där stod dom mitt bland myggen i timmar. Sportdryck eller vatten. I två olika muggar, lätt att se vilken man ska ha. Sådant man som tävlande uppskattar. Speciellt på slutet när man är trött.

En mil. Enbart härligt. Vi skrattar oss genom terrängen och pratar om att det här är fantastisk lördag.

Efter 1,5 mil så är det grusväg några kilometer. Trist. Jag suktar in i skogen och farten sjunker.

Kring två mil så är det några kilometer asfalt. Hata. Det här loppet är unikt för att det går efter magiskt fina skogsstigar. Skulle jag få önska så önskar jag, skippa all tråkig grusväg och asfalt. In i skogen med oss!

Men man är olika. När Anders skulle utvärdera tävlingen så sa han “om jag ska berätta vad ni ska ändra så säger jag ändra ingenting”.

Ska jag fortsätta utvärdera så önskar jag tre saker till till nästa år, och det kommer bli ett nästa år. Det här är en av Sveriges härligaste långlopp!

1. Det är två ställen där man korsar 30 kilometers slingan och jag höll på att springa fel förra året och jag höll på att springa fel i år. När man ser markeringar så tittar man både höger, vänster, bak och fram… Gör det övertydligt så man slipper fundera. (bilden ovan har inget med förvirringen att göra, här var det bra, riktigt bra markerat)

2. Prisutdelningen. Jag fullkomligen älskar att alla får pris och applåder men två timmars prisutdelning är för långt. Ropa fram 1-2-3 osv. eftersom och låt dom stå och välja pris samtidigt så sparar vi en hel del tid. Längtan efter bastun blir för stor på slutet …

3. Det här med att vi 30 kilometers tjejer fick välja mellan elvisp, grytor och vattenkokare och 30-km killarna fick välja mellan kompressor, taksnöräv och 1000 verktyg jag hellre skulle vilja ha jämfört med en vattenkokare. Samma sak med barnen. Rosa till tjejerna och bilar och blått till killarna. Jag vet att jag är lite känslig men jag tycker det är trist. Sedan slår man upp NSD som faktiskt har en helsida om Niliterrängen på måndagen. Dom skriver ut vinnartiderna. För herrarna. Om det bara vore en klass, kanon. Det är jag med på. Men nu fanns det snabba damer som inte ens omnämns. Trist.

Men nu är det slut på det negativa. Jag ger bara feed-back när jag uppriktigt älskar något och drömmer om en förbättring. Ni som läser min blogg vet att jag alltid. ALLTID utvärderar. Allt. Men det är ofta jag väljer att inte skriva om det, bara av anledningen att jag inte kan svara på frågan om jag tror orden kommer att göra skillnad? Klaga bara för att klaga. Helt värdelöst.

Nu en bildkavalkad. Lappland=Lycka!

Nummerlappsuthämtning. 

Avprickning innan start så tävlingsledningen vet vilka som är ute i skogen.

Lars-Gunnar, bästa speakern!

Magnus ser pigg ut. Han försökte mörka sin löpform genom att berätta väldigt högt för alla att han gjorde en Ironman i Skottland för mindre än två veckor sedan. Sedan tassade han i mål lika pigg efter 2:22:20

Anders gillade klimatet och susade in i mål efter 2:28:39. Riktigt bra, han sa att han siktade på under 2:45 innan start. 3 mil med ca 400 höjdmeter senare var han nöjd. 

Finn pratade om att öppna lugnt, det sista jag hörde honom ropa var “Nu är det ingen lek längre”. Det var efter 100 meter … 

Bästa Helena och jag följdes åt hela loppet. När det var två kilometer kvar så sa hon “kom igen Sofie, det är mindre än tio minuter kvar, nu springer vi”. Det var precis vad jag behövde höra just där och då. Tack för grymt sällskap i skogen. Du är grym!

Syster Lisa drog iväg med bror Martin efter 1,5 mil. 

Och gled in i mål på 03:01:54. YEY! 

Jag och Helena tassade in efter 03:09:42. En bra tid för att vara mig. 

 Yvonne kom på vägen på att hon aldrig sprungit ett 30 km lopp. Peeeeerrrrsooonbäääästa! 

Ingrid gled in i mål, såg helt oberörd ut även om hon sa att hon inte var det.  

Springer man 30 km så ingår det hemlagade köttbullar …

… som dom här damerna rullat. Goda!

Kan inte klaga på vyerna. Inte alls faktiskt.

Tusen tack till pappa Sune och Lennart som fotade och hejade efter banan. 

Och ska vi nu prata tider så vann Daniel Sonntag på 02:01:20 och Anna Eriksson på 02:28:49.

Magisk löpning. Underbar tävling. Vi ses nästa år! Säg till om du vill hänga på så vi blir ett ännu större gäng “Stockholmare”.