Imorse 05:02:
“Psst! Psst! Mamma, ni glömmer väl inte att det är min födelsedag idag?

E står vid vår säng. Idag fyller vår grabb sex år. Det är alltså sex år sedan en lite blå, skrynkig människa flyttade in hos oss. Och så var vi plötsligt fyra. 

Jag funderade över vad jag lärt mig under mina snart nio år som förälder. Saker som jag minns att jag tänkte när jag var au-pair för 100 år sedan som “mina barn ska alltid plocka undan efter sig …” har fått stryka på foten lite.

Jag anser mig inte vara någon perfekt förälder, verkligen inte. Jag gör mitt bästa och brukar fundera om jag själv hade velat bo hemma hos oss. Speciellt när E marcherar iväg och skriker “jag flyttar hemifrån nu, jag ska flytta till Afrika, jag vill inte bo här” (jepp, det har hänt)

Trots att mina barn ibland kan göra mig så arg att jag skriker rakt ut så är det också dom som kan göra att jag blir sådär himlastormande lycklig så hela världen skimrar. Ibland för en rätt ful teckning där dom lyckats skriva “Till Mamma” för första gången. Eller när man sitter på klipporna och fiskar i solnedgången och sonen säger “det här är mysigt”. Dom lyckas på något sätt ta fram alla känslor till ytan och det är väldigt befriande.

Förra året skrev jag Lanttolife – la familia. Så nu kan man säga att det är lite tradition att jag en gång om året reflekterar över det här med familjen.

Är barn meningen med livet? Jag skulle säga nej. Eller nja. Jag känner ingen som ångrat att de fött ett barn, det är något magiskt som händer. Ibland älskar man inte sitt barn direkt, men det är väldigt få som inte gör det efter ett år. När man får det där första leendet, kramen, första stegen och så vidare. Men jag är helt övertygad om att man kan ha ett precis lika underbart liv utan barn. Det är du som skapar meningen med ditt liv.

Och det absolut sista, alltså ABSOLUT sista du ska göra om ett förhållande är risigt är att skaffa barn. Gift dig. Tatuera in hans/hennes namn, gör vad du vill men skaffa inte barn. Barn är förevigt. En ring kan du kasta. En tatuering kan du täcka över. Jag känner ingen och noll som har fått en bättre relation för att dom skaffade barn. Förstå mig rätt, har du en bra relation så kan den bli ännu bättre som familj. Men finns det sprickor så blir dom med största sannolikhet ännu större med barn.

Nu till min lista. Nio punkter får symbolisera mina snart nio år som mamma. 

1. Behandla barn som de sköna människor dom är. Människor är intressanta. Det finns människor man inte gillar. Det finns barn man inte gillar. Men respektera dom precis som du respekterar andra människor och behandla dom som du själv vill bli behandlad. Jag tycker det är självklart att dom ska börja hjälpa till när dom kan det. Det må bara vara att plocka bort sin tallrik, men jag gillar inte människor som inte ser sitt sammanhang och hur dom kan bidra – alltså försöker jag lära mina barn att se sitt sammanhang och hjälpa till där dom kan. Det är inte ok att min bästa vän lämnar middagen mitt i och börjar studsa omkring med kladdiga händer i min soffa, alltså är det inte ok att mina barn gör det, varken hemma eller borta.

Jag tänker på mina barn lite som mina bästa kompisar, om min bästa vän vill springa rakt över en trafikerad väg så hejdar jag honom eller henne. Om min bästa vän vill tälta naken på gården mitt i vintern så pratar vi om varför vi faktiskt tar på oss kläder, bygger en bivack och tar med oss en sovsäck istället …

Och låt oss en gång för alla konstatera att vi människor kan gilla olika saker. Bara för att du blir mamma eller pappa så blir du inte en annan person. Du behöver inte låtsas gilla att leka med småbarn om du inte gör det. Du kan älska ditt jobb OCH ditt barn. Jag älskar såklart mina barn över allt annat men helt ärligt – nej, jag tyckte inte det första året var så jävla kul. Visst fanns det underbara och bra saker med det också, men så kul var inte själva barnet. Och nej, jag kände ingen gemenskap eller ens tyckte det var kul att umgås med min mammagrupp. De stirrade med fasa på mig när jag berättade att vi tänkte resa till Nya Zeeland några månader med vårt barn. Och jag tyckte att hallå, Nya Zeeland, det är en av världens säkraste länder. Och förresten så finns det barn i alla länder, och de flesta verkar faktiskt överleva. Man är olika. Man tycker olika. Men man kan gilla varandra ändå. Och man kan vara sig själv även som mamma. Jag gjorde till slut min egen mammagrupp med sköna mammor och pappor som jag tyckte om. Så som alltid i livet, följ ditt hjärta och din magkänsla så brukar det lösa sig. Det för oss in på punkt två.

2. Om du är lycklig så är med största sannolikhet dina barn också det. Om du är lugn så är dina barn lugna. Tänk på vad dom säger under säkerhetsgenomgången på flyget… ta först på din syrgasmask och hjälp sedan andra. Precis så. Om du är olycklig så märker dina barn det. DU är precis lika viktig som dina barn. Läs meningen igen, alltså du är precis lika viktig som dina barn.

Se till att få det du behöver för att vara lycklig, och se till att dina barn också får det dom behöver. Glöm inte bort dig själv, som jag sa behandla dina barn som du vill bli behandlad, och se till att dom behandlar dig som du vill bli behandlad. Du är inte mindre värd än dom. För någon som inte har barn kan det här kanske låta konstigt, men ibland hör jag barn skrika saker till sina föräldrar som jag inte anser är ok, och det är som att föräldrarna gått med på att låta sig hunsas och vara mindre värd. Att du är deras betjänt. Du gör varken dig själv eller dina barn en tjänst genom att tillåta det.

3. Tid. Jag tycker det bästa man kan ge sina barn är tid. Alltså verkligen vara med dom, prata, hänga, läsa kvällssagan. Det finns ingen som just innan dom dör säger “jag önskar jag hade varit mindre med mina barn”. Men på allvar, se till att inte bli den där bittra mannen eller kvinnan som jobbade ihjäl sig eller sitt förhållande. Vad är viktigt? Att finnas där för dina barn tycker jag är viktigt. Att ha ett dyrt hus tycker jag inte är viktigt. Att ha tid att ösa kärlek över sina barn är viktigt. Dom ska alltid känna sig älskade. ALLTID! ALLTID! ALLTID! Och dom ska veta att du finns där för dom, om dom behöver dig. Alltid.

Riktiga pappa och mamma Lantto. De har glädjen kvar i ögonen, trots eller tack vare fyra barn … Kärlek i massor till er!

4. Jämställdhet. Jag tycker såklart att män och kvinnor är lika värda. Jag tror också att vi kan göra samma saker. Om man vill överföra det på sina barn så tror jag det bästa du kan göra är att visa det. Alltså göra. Det är inte så att man måste bryta mot alla traditionella könsmönster men där du faktiskt vill och kan så bara gör det. Gör det inte till någon stor grej. Hos oss har vi tillexempel bestämt att jag tar hand om ena bilen och min sambo den andra. Jag byter till sommardäck, jag fyller på olja och allt annat som hör till att äga en bil. Jag klipper gräsmattan. Vi lämnar/hämtar barnen exakt 50%. Ja men ni fattar. Just do it är min tro. Är tacksam för att min mamma och pappa låtit oss döttrar hänga med ut i garaget lika mycket som sonen. Vi har fått svetsa, spika, baka, bära, fiska och det har aldrig varit något konstigt med det. Det är inget konstigt. Men det bygger självförtroende att klara av saker själv.

Rosa. Blått. Bilar. Dockor. Det går upp och ner och det går runt en liten bit men det man kan konstatera är att det du uppmuntrar dina medmänniskor till, och berättar att dom är bra på vill dom ofta göra mer av.

5. Jag försöker vara konsekvent. Och då menar jag inte att jag hojtar nej och på frågan varför skriker därför. Jag försöker tänka innan jag talar, om svaret är nej så motiverar jag det. Om dom sedan kan motivera varför jag borde svara ja så kan jag ändra mig.  En oooootroligt viktig grej tycker jag är att aldrig komma med tomma hot. En av dom värsta sakerna man kan säga till ett barn är “om du inte kommer nu så lämnar jag dig”. Eller “om du inte slutar skrika i bilen nu så stannar jag och släpper av dig vid vägkanten”.

Ja, men på allvar. För det första så skulle du väl aldrig göra något sådant? Och hotar du med saker som du inte kan hålla så märker människor det väldigt snabbt och utnyttjar det. Jag hör det här var och varannan dag och blir rätt förbannad, det absolut värsta ett barn kan föreställa sig är att bli lämnad av sina föräldrar. Och så hotar många med just det … Tänk efter före.

6. Mat. Mat är viktigare än man kan tro. Om man hela tiden försöker ligga steget före när det gäller sin egen och sina barns blodsockerkurva så undviker man många konflikter. Ge dom och dig själv bra frukost, lunch, middag och gärna mellanmål. Du är personen som ska guida dom genom en bra blodsockerkurva. Bra mat in = bra människor på byn. Ger du dig själv och dina barn godis, coca-cola och sockervadd varje dag så kan du förvänta dig toppar och dalar i humöret. Hela tiden. Ligg steget före! I med bra mat innan humöret hinner dala. 
(Och nej, vi äter inte sockervadd varje dag. Inte ens en gång om året. Här har jag skrivit lite om hur jag tänker om mat)

Och faktiskt tycker jag du har ett ansvar. Ett ansvar att se till att dina barn får i sig bra mat. Och att du får det. Att du rör på dig på något sätt, det spelar ingen som helst roll hur, vad, eller varför. Promenera. Spela golf. Styrketräna. Spring. Vad 17 som helst, men dina barn vill ha kvar just dig i framtiden. Dom vill att du ska orka sparka boll, åka skateboard, klättra, simma eller vad dom nu får för sig att gilla. Så gör dom och dig själv en tjänst genom att skapa så bra förutsättningar det går för att du ska leva ett långt och lyckligt liv. Du är dina barns förebild, vilken bild ger du dom? Dom gör inte som du säger, dom gör som du gör …

7. Rutiner. Med vårt första barn så drog vi världen runt och la henne sovande på en bänk vid sidan om var vi råkade befinna oss. Ofta la hon sig när vi la oss vid midnatt. Fungerade kanon tyckte vi. Sedan kom vardagen och dagis. Vi fick in rutiner i vårt liv. M fick kvällsmat 19:3o, tandborstning, godnattsaga, omstoppning och POFF vårt liv blev ännu bättre. Hans och jag fick tillbaka lite tid tillsammans på kvällarna och M vaknade som en piggare och gladare version av sig själv. E fick hänga på rutinerna i princip från dag ett. Dom flesta människor gillar att veta vad som ska hända. Att varva ner på kvällen, läsa lite och kramas är bra grejer enligt Lantto. Har också insett att det kommer säga POFF och så kommer jag inte få läsa godnattsaga mer.

Förstå mig rätt här också, är vi på kalas så är vi på kalas och då pratar vi om det före och så får dom sova på en soffa eller något annat. Livet är inte exakt 9-5 och likadant varje dag. Är du lugn så är ditt barn lugnt. Gillar du och resa så kommer med stor sannolikhet ditt barn också gilla det. Inte alltid men ofta.

8. Översätt inte dina rädslor på ditt barn. Försök så långt du kan att inte överföra dina rädslor och prestationer på ditt barn. Det spelar ingen roll om det är spindlar, råttor eller flygrädsla. Du vet att det egentligen inte är farligt, du vill inte att dina barn ska få det beteendet.

Efter en sammankomst på skolan där eleverna hade läst upp några rader inför alla, så gick jag efter en mamma och hör hur hon frågar sin son “var det läskigt att stå där framför alla människor”. Läs den meningen igen.

Vad sa hon precis? Ibland råkar man säga saker, men i min värld sa just mamman att det är läskigt att stå inför folk. Varför överföra något sådant på honom?

Lika men ändå helt olika. Tre år mellan fotona. E är morgonpigg och M kvällspigg. E gillar marsipan, M älskar choklad. M svarar aldrig utan att ha tänkt. Länge. E kan kasta ut ett svar direkt. Och ändra sig lika snabbt. Så har det varit sedan dag ett. Samma lika. Men ändå inte alls. 

9. Du är inte dina barn. Du är du. Dina barn är egna personligheter. Det är bara att titta på sina syskon eller andras syskon. Dom är sällan eller aldrig exakt likadana. Precis som du inte kan leva någon annans liv så kan du inte leva dina barns liv. Du gör ditt bästa, du ger dom verktygen som du tycker är rätt för ett bra liv. Du gör allt för att dom ska må bra och skapa en bra bas. Men dom måste flyga själv och det dom gör är inte alltid din förtjänst eller ditt fel. Och det här inser jag att jag redan nu har svårt med. Man vill så otroligt väl. Det är så lätt att sopa framför dom så allt blir lätt men det är inte att göra dom en tjänst. Det är att göra dom en riktig otjänst. Och blir det knas. Nu eller sen. Ja, det är bara att göra som med resten av livet. Det vill säga gör så gott du kan. Ta hjälp. Fortsätt framåt.

Nu låter det som att jag är jordens mysigaste mamma, det är jag VERKLIGEN inte. Jag curlar mina barn, jag hojtar och hotar, bjuder dom på sockervadd och jag vet inte vad. Men hittills så är svaret på frågan om jag hade velat bo hemma hos mig själv om jag var barn – ja! Ingen är perfekt och man lär sig nya saker varje dag. Det här fungerar idag. Vad fungerar imorgon? Låt oss ta reda på det.

Har du en åsikt. Berätta. Hjälp mig vidare i det här kapitlet i mitt liv. Det är en resa. En resa jag inte vill vara utan, inte ens dom stunderna då jag får en isande känsla i magen för att jag tror det har hänt någon av dom något. Eller när jag blir helt vansinnig för att sexåringen springer runt i kalsongerna fast jag bett honom tio gånger att ta på sig sina kläder för annars blir vi sen till skolan.

Då plötsligt stannar han mitt i steget och säger “Är du arg, mamma? För du låter väldigt arg.” Här är barn bara bäst. Vuxna pratar ofta argt tillbaka, men inte barn. Jag får reflektera. Är jag arg. Egentligen? Jag stannar till i den sekunden, tittar han i ögonen och POFF inser att det är ett magiskt ögonblick. Det här är fucking livet. Just det här. Ris under strumpan. Full fart framåt samtidigt som tiden står stilla. Gud vad jag kommer sakna det när det inte finns mer. Låt oss njuta av kaoset.