Min bror Martin åker förbi mig med bil, vevar ner rutan och jag ser att han flinar.
Ja, flinar. Det finns inget annat som beskriver hans smått onda leende där i bilen.
Två grader, säger han. Bilens termometer säger att det är två grader.
Klockan är tre på natten och jag är ute på årets dejt med Tysken. Vi ska cykla 18 mil i midnattssol. Jag värmde upp med lite simning och ska varva ner efter cyklingen med ett maraton. 4,2 mil löpning.
Laponia triathlon. Det finns ingen Ironmandistans som den här. Med start vid midnatt. I midnattssol. Förra året var det 19 grader i vattnet och som en dröm. I år var det 14 grader och 10 grader i luften så simningen blev kortad. Istället för 3860 meter simmade vi ca 2600 meter. (För dig som nu börjar tycka det är ett mesigt lopp kan jag redan nu berätta att vi cyklade närmare 19 mil istället för 18 så det känns som vi fick ihop ett rätt bra träningspass ändå …)
Jag är inte i samma form som förra året men jag ville ändå köra Laponia. Ge det jag har i min kropp men inte bli sur över att det inte går så fort som förra året utan göra det som en upplevelse. Har tänkt på loppet som en slags hyllning till min kropp. Hur ofta har jag inte varit sjuk, gravid eller på något annat sätt oförmögen att simma, cykla och springa? Vad drömmer jag om då?
Jo, att just simma, cykla och springa! Jag är inte snabbast men jag kan och vill, alltså kör jag! Inte till kroppen går sönder, utan så länge den faktiskt vill och kan ta ett steg till framåt.
Det är en märklig känsla att gå omkring i sin barndomsstad och vänta på att få starta. Vi är ett gäng som bor på min barndomsgata. Myrviksgatan. Min bror och hans flickvän Jonna bor i Gällivare. Hon ska köra, och hård som hon är så går hon till jobbet i Aitik på fredagen, kommer hem och äter middag med oss och förbereder sen alla prylar.
Vi har Liselott som startade triathlontjejer som ska köra sin första långdistanstriathlon och har valt Laponia för att det känns rätt med ett mindre lopp än Kalmar. Laponia tar bara emot 100 tävlande varje år.
Min kompis Monique från Åkersberga dyker upp på perrongen i Gällivare på torsdagen och på fredagsmorgon kommer Magnus. Syster Lisa, mamma och pappa Lantto och en hög med Lanttobarn kommer och går också i huset. Som vanligt i Lanttohuset så vet man inte riktigt när, var och hur saker ska ske. Man vet bara att det kommer lösa sig. Så plötsligt rullar hälften på cykel och hälften i bil ner till Sandviken och det är dags att ladda för start.
Fast först ska vi få reda på hur långt vi ska få simma. Senast klockan 23:00 ska tävlingsledare Robert berätta om det är full simning eller om temperaturen gör att vi måste korta den. 14 grader i vattnet och 10 grader i luften gör att simningen blev 2600 meter istället för 3860 meter. Jag är glad över att jag har en t-shirt i merinoull under min våtdräkt.
Fast jag upplevt måååååånga nätter med midnattsol så blir jag tagen av hur vackert det är. Stilla. Helt spegelblank sjö. Gula bojar. Snö på Dundret. Och massor med vänner både i växlingsområdet (där man har sin cykel och sina triathlonprylar) och utanför. Känns som en bättre förfest.
Och jag får väl erkänna att om jag räknar så har jag tidigare festat mer än jag badat i Sandviken. Jag vadar i och mina barn säger att jag är knäpp. “Mamma, det är ingen annan som går i ännu.” Jag tar några simtag och konstaterar att det inte var så farligt. Jag har varit med om värre. Det är kallt men inte så jag inte kan sätta ner huvudet. Kissar i min dräkt. Simmar lite till. Går upp på stranden. Kommer på att jag lite klassiskt sådär glömt att sätta mina flip-flops i “FINISHER”-påsen (påsen med kläder jag får när jag går i mål)
Ber syster Lisa ta hand om dom och säger “jag har sköljt av dom” (för jag VET att hon VET exakt varför jag gått ner i vattnet …)
Hör tävlingsledare Robert säga att det är fem minuter till start. Sätter i mina öronproppar, på med en badmössa, på med simglasögon och sedan den orange Laponiamössan överst. Kramar om Mira och Elis. Mysigt att ha dom vid start – det har inte hänt sedan min första Ironman i Kalmar. Nu ska jag starta min femtonde. Vad f*n hände?
Ställer mig lite halvlångtframme och tänker att jag kommer inte vara först upp, men borde inte vara sist heller. Springer i och börjar simma nästan direkt. Kallt men hanterbart. Tar det lugnt. Andas vartannat simtag för att vänja ansiktet. Siktar mot första gula bojen. Sjöflygplanen till höger. Det ser ut som skogen brinner ovanför trädtopparna. Det är stilla och vackert. Jag drar åt höger. Försöker tänka på det. Siktar igen, fortfarande för långt åt höger. Efter två gula bojar vänder vi tillbaka och nu är det enklare att sikta – masten på Dundret syns tydligt och bojarna ligger i linje med den. Funderar över att bryta för att det är så kallt men funderar sedan på hur trist det vore, det här är min natt. Min sportnatt. Jag har ingen annan tävling inbokad så det är bara att njuta så länge det bara går. Och på stranden väntar Tysken. Vi har dejtat alldeles för lite i år. Saknar honom. Ett varv till, sedan är det vi i dryga 18 mil.
Springer upp på stranden. Ser familjen till höger, kastar slängkyssar och springer runt, tar en mugg och skriker 72 som är mitt startnummer. Andra varvet känns det som jag är sist, vattnet är blankt och jag ser bara en eller två till simmare men jag simmar på – vet att det kan kännas så. Efter sista bojen ser jag en kvinna som är still, jag stannar till och frågar om hon är ok?
Ja, jaaaa – det är bara så vackert, jag måste njuta av utsikten lite innan det är slut säger hon. (Carina?)
Tävlingsledare Robert berättade att han hörde speakern säga att det är två kvar i vattnet och han räknade till 22 cyklar i växlingsområdet och hann tänka HELVETE vi har förlorat 20 pers i vattnet …
Till han insåg att alla höll på att byta om i tältet.
När jag kliver in i tältet så känns det som fest. Alla är där! Jonna ser glad och helt oberörd ut. Monique kliver in och sedan även Angéla. Angéla som jag funderat över under simningen. Hon har problem med andningen vid kallt vatten och hade fått lov att fortsätta även om hennes kropp “bara” fixar ett varv simning. Blev så glad när jag såg henne i tältet “du klarade bägge varven?”
Ja, säger hon.
Jonna skriker “ANDRA SIDAN ÄR NI KLARA” och en stark manskör från andra sidan tältväggen hörs “JAJAMÄNSANN FATTAS BARA!!!” Som om det var inövat. Vi skrattar och skämtar om att händerna inte fungerar. Det är som att ha stela kloliknande saker längst ut på armarna som man ska försöka klä sig med.
Medeltiden för att byta mellan simning och cykling var tio minuter (jämfört med tre-fyra som det är en vanlig tävling) Jag springer ut och hämtar Tysken och rör mig i något som kanske kan kallas snabbgång mot vägen. Börjar trampa och möter två tävlande som kört lite för långt och vänt tillbaka till grusstigen. Det är cirka en kilometer grusstig innan jag får ta höger och börja cykla på riktigt. Försöker ha snabba ben för jag tänker att det gör att blodet pumpar lite snabbare och kanske börjar värma upp kroppen. För just nu känner jag varken fötter eller händer och munnen verkar ha frusit fast i något som liknar ett clownleende. Någon trampar om mig. Jag trampar om någon annan.
TriMaster Bernhard trampar förbi mig och jag frågar hur han mår. Lite kallare än förra året men det är ok säger han. Eller jag tror han säger det. Jag har nog en smula is i hörselgångarna så jag hör inte så bra. Men jag mår bra och börjar sippa i mig energi. Försöker hålla mig lugn för att jag vet att det är minst en mil uppför och jag vill ha kraft kvar till resterande 17 mil. Fast idag, eller rättare sagt inatt är jag glad åt varje uppförsbacke för det gör att kroppen får jobba lite extra och blir lite varmare.
Efter första milen firar jag lite och tänker “nu är det bara 17 mil kvar” och börjar längta efter att ha kört åtta mil så jag får tänka att det är mindre än tio mil kvar. Hojtar till funktionärerna vid avtagsvägen till Stora Sjöfallet att jag längtar efter att se dom igen och fortsätter framåt.
Passerar Jonna och skriker att hon är sjukt stark. Det är här någonstans min bror kör upp och berättar det där om att det är två grader i luften åt mig. Just efter står pappa och syster Lisa och hejar. Lisa har en flaska – vad är det frågar jag? Buljong skriker Lisa.
Jag älskar er, skriker jag – jag tar det gärna nästa gång det går.
Dom kör förbi och vid en parkeringsficka ser jag dom igen och jag tar flaskan med varm buljong.
JAG HAR ALDRIG SMAKAT NÅGOT SÅ GOTT.
Eller jo det har jag – när Lisa, Anders och Nadja gav mig buljong under Norseman. DÅ älskade jag just dom så sjukt mycket. Men det är frågan om det inte är ännu kallare idag. Den varma salta buljongen var precis vad jag behövde. Det är som att hälla energi rakt ner i blodet. JAG ÄLSKAR DOM! TriMaster Bernhard trampar förbi mig igen och jag försöker beskriva min kärlek till min familj. Frågar om han vill ha en sipp buljong men antingen hade även han is i hörselgångarna eller så förstod han inte hur gott det skulle göra honom.
Första vätskekontrollen ska vara vid 44 km och när jag passerat 50 så börjar jag fundera på om jag minns fel men så ser jag en glad funktionär i orange väst som vinkar in mig och jag susar igenom kontrollen, ser att det brinner en eld och hinner tänka att det ser mysigt ut. Och precis när jag svänger ut på vägen igen så får jag värsta vågen av energi – det är Petra och Daniel som skriver HEJA SOFIE!
Svänger höger och börjar räkna i huvudet hur långt kan det vara till vändpunkten. Det känns som jag inte får en enda meter gratis utan det går lite upp och lite ner hela tiden. Munnen fungerar inte riktigt, när jag ska dricka så märker jag att jag känner mig bedövad som att det kan rinna sportdryck efter hela kinden utan att jag känner det. Jag hejar på alla jag känner och inte känner. Dom får tävla där framme – för oss andra handlar det om att ta sig i mål utan att ha tappat varesig tänder eller tår. Lite så. Möter till slut ledarcyklisterna.
Först kommer Magnus Karlsson men sedan ser jag CoachCarls leende. Blir så satans glad. Han skrev på instagram att han trodde kunna placera sig topp tio. En vän frågade om jag trodde han hade chans till det och jag sa att om någon har koll på sina siffror så är det han så säger han det så är det så. Och här kommer han cyklande som tvåa. Blir lika glad när jag just efter möter klubbkompis Odd (jag är med i Terrible Tuesdays – samma klubb som CoachCarl men också i Norra Stockholms Endurance – som Odd) Odd vann Laponia förra året och jag tror absolut han har chans till det även idag. Om någon kan springa lätt och snabbt med trötta ben så är det han.
Plötsligt ser jag sambo Hans till vänster. Han fotar inatt. Åh vad jag älskar honom. Och Mira och Elis. Och Lisa. Och Mamma och Pappa. Och Martin. Och Anders. Och Alva. Och Selma. Och Jonna. Och och och och … Får en tacksamhetsgråtattack under mitt visir. Funderar hur jag ska kunna torka fulsnoret som rinner – när jag försöker komma åt under visiret så visslar det i hela hjälmen. Äh. Låter det vara. Det är en sådan natt.
Jag rullar ner. Och upp. Och får vända tillbaka mot Porjus. Blir glad över att möta och få heja på cyklister hela vägen upp till vätskestationen, där jag svänger av och tar en energidryck. Hejar på Petra och Daniel och resten av alla sköna funktionärer – det sitter folk runt elden och det ser skönt ut. Har fortfarande ingen känsel i tårna. 
Det är dimma över myrarna och det sveper in en lukt som gör att jag känner mig förväntansfull. Skvattram. Plötsligt kommer minnet ikapp mig. Lukten påminner mig om dom där sommarmorgonarna vi planerade skog. Då jag och Linda blev upphämtade tidigt (beroende på var vi skulle plantera) och åkte ut i skogen för att planera hela dagen. Det var jobbigt men tillfredställande. Och jag har aldrig känt mig så rik som när jag fick lön efter dom veckorna. Det var första gången jag hade över 10 000 på mitt konto och jag kan fortfarande komma ihåg känslan av att känna att nu kan jag göra VAD SOM HELST. JAG ÄR SÅ JÄVLA RIK! Bra känsla att ta fram när frilansångesten kommer krypande.
Kilometrarna tuggar på. Jag börjar fundera över framtiden – den där då jag ska springa ett maraton. Säger åt min hjärna att jag är grym bara jag cyklar klart. Sedan säger jag åt den att jag är grym om jag försöker gå. Eller springa. Sedan säger jag åt den att sluta fundera och fortsätta trampa.
Är jag inte kissnödig? Jo. Jag är jättekissnödig. Står lite på cykeln för att få lite värme i benen. Tuggar på en enervittablett för att jag vet att det brukar vara bra. Rör på fingrarna. Kissnödig. Varför? Jag har (tyvärr!) fått i mig för lite vätska och energi och i vanliga fall brukar jag inte kliva av cykeln på 18 mil. Men nä – jag måste göra det – börjar kännas som frossa. Kliver av och kissar. Mår dåligt. Får se två cyklister som passerar när jag ska upp på cykeln igen. Jublar lite för mig själv för jag har inte sett någon på över en timme.
Någonstans här passerar jag Sara som jag slogs om silverplatsen med förra året (låter tuffare än det var i verkligheten … ) och frågar hur hon mår.
– Illa säger hon. Måste spy. Eller få i mig vatten så jag får ner sockerhalten.
Just där och då mår jag likadant. Illamående.
Lisa och gänget står vid sidan. Blir glad, jag trodde dom låg och sov i Stora Sjöfallet. Vad vill du ha frågar Lisa?
Buljong om du har säger jag. Ser tävlande Magnus vid husbilen
– VAD FAAAAN skriver jag. Är du ok?
Allt är bra men jag kokar buljong till dig istället skriker han. Fick senare höra att han först förlorat sina simglasögon 20 meter efter simstarten. En funktionär uppmärksammade det och kom såg till att han fick låna ett par vid första bojen. Efter simningen var han så nedkyld att han aldrig kom igång på cyklingen och bestämde sig för att kliva av vid första vätskekontrollen (där elden såg så mysig ut …)
Passerar sista vätskekontrollen och tackar dom för att dom står där mitt i natten. Eller morgonen, klockan är kring sex på morgonen.
Ser rök. Ser en eld. Ser två fåtöljer och två killar som hejar så det hörs en kilometer bort. Skrattar och tackar. Funderar länge på vilka det kan vara och vad dom gjorde där.
Passerar 170 kilometer. Passerar 180 kilometer. Passerar 185 kilometer. Hur mycket längre sa tävlingsledare Robert att vi skulle cykla egenligen.
Tror min garmin stannade på 187 kilometer innan jag svänger av mot Stora sjöfallet, drar av mig cykelkläderna och tar på en torr underställströja, keps och löparskorna. Går på toaletten. Inser att jag fortfarande har en cykelhandske på mig. Går tillbaka till Tysken och lämnar handsken och börjar sedan tassa ut på 4,2 mil löpning.
2,1 mil bort och 2,1 mil hem.
Det känns som jag springer på benpiporna. Kan det här verkligen vara ok? Känner inte mina fötter. Kommer till första kontrollen och hör Karin “men det är ju du Sofie – kom igen du är sjätte dam och dom är inte långt framför dig”
Jag svarar något om att det skiter jag i – idag handlar det bara om att komma in i mål.
En kille springer om mig med lätta steg och berättar att han tror han precis såg en havsörn, eller kungsörn. En stor fågel i alla fall.
Jag tänker att jag springer nerför och går uppför – att bara gå blir så långtråkigt och jag kan ju faktiskt springa. Sedan springer jag till första vätskekontrollen. Får chips och cola. Så gott. Springer vidare och efter ca 15 kilometer börjar det pirra i fötterna. Ahhh – känseln börjar komma tillbaka. TACK! TACK! TACK!
Plötsligt kommer Odd springande emot mig. Ser löjligt lätt och snabbt ut. Räcker ut mina armar och skriker “JAAAA – gryyyym du är – in i mål med dig” när jag möter honom. Blir så sjukt glad åt att se honom – han kommer ta hem vinsten i år igen. Några minuter efter kommer Rickard Wallén och sedan Magnus Karlsson.
Springer lite. Går lite. Steg för steg tar jag mig närmare. Efter en liten backe kommer äntligen vätskestationen som jag drömt om hela dagen – där jag får vända och har mindre löpning kvar än jag redan avverkat. En bil passerar mig precis innan och jag ser hejande glada ansikten. Syster Lisa, Selma, Magnus, Martin och Pappa. 2,1 mil kvar. Känner mig glad och tacksam över att det här kommer att gå vägen. Jag kommer få springa i mål på min femtonde Ironmandistans. Syster Lisa springer ikapp mig med en kopp med Polly och chips och vi går upp för en backe och pratar om livet och vad som hänt med alla under natten.
Möter Jonna och ger henne en stor kram. Hon ser löjligt stark och pigg ut när hon kommer springande.
Efter ett tag kommer Monique och jag blir så glad – det här är hennes gren. Hon kommer fixa det här. Ger henne en stor kram och säger in med energi och fortsätt nu – hon säger att hon tänker ta sig till vändpunkten och bryta där.
Efteråt förstår jag henne och tycker hon gjorde rätt. Aldrig värt att riskera att skada kroppen bara för att ta sig i mål. Hon fick uppleva hela loppet och se allt innan hon fick skjuts tillbaka.
Någonstans här hittar jag Cecilia och jag blir hennes stalker resten av loppet. Vi hann prata om allt från utbrändhet till Ironman. Från Bromma till USA. Från motivationssamtal till att det är hopplöst att skriva träningsprogram till sig själv. Ja, du fattar – vi hann avverka mycket under två mil innan vi sprang in i mål ihop. Stort, stort, stort tack till dig för att du tog med mig in i mål. Kommer aldrig glömma våra mil ihop.
Laponia. Tack. Tack. Tack. Älskar Lappland. Jag älskar funktionärerna som står där mitt i natten och ger oss energi och hejarop. Älskar min familj. Älskar alla medtävlande.
Laponia triathlon – min favorit Ironmandistans! Att starta i midnattssol, simma på en spegelbland sjö, cykla nästan 19 mil (hur jobbigt det än är på slutet …) i den här miljön är rent ut sagt magiskt. Att springa längst med en av Sveriges vackraste vägar. Få Cola och chips efter vägen. Att få hejarop av vänner och funktionärer. Alltså jag börjar gråta en smula när jag skriver för det här är ett dygn jag inte vill vara utan. En dag (natt) jag aldrig kommer att glömma och det är sådana dagar (nätter) jag lever för.
Jag kommer säkert att tveka att anmäla mig 2018 (vi får se hur det blir eftersom det är vägarbeten på gång efter cykelsträckan …) men jag har svårt att tro att jag inte står på startlinjen nästa år. Det är något speciellt med det här tävlingen. Något mycket, mycket, mycket speciellt.
Foto: Hans Berggren
Ps. Vill du läsa om hur snabbt alla simmade, cyklade och sprang – kolla in här!
