SWIMRUN – UTRUSTNINGEN

_DSC7354

Har skrivit om det innan, men jag får frågor nästan varje dag så jag skriver om det igen. Swimrun. Utrustningen. Säger inte att det här är rätt, men jag har kört två Ö till Ö, Amfibiemannen och nu Engadin med nästan exakt samma utrustning. Jag säger det funkar! 

Har en våtdräkt från 2XU, lämnade in och sydde in en extra dragkedja fram och en förstärkt ögla bak. Skulle jag vara rik så hade jag köpt en swimrun dräkt från Head och testat. Den har dragkedja fram, isydda fickor och ska vara extra smidig att springa i. Men min fungerar bra! Har klippt den just ovanför knäna. Många klipper armarna också, men jag fryser alltid rätt mycket under slutet av ett race så jag tycker om att ha kvar dom och har aldrig känt mig för varm.

Mina älsklingsskor är Inov-8 190. Köpte ett par nya för några veckor sedan. På fötterna har jag ullstrumpor från Smartwool. På kroppen kör jag triathlonbyxa, linne och en Icebreaker t-shirt för att hålla värmen en smula. Compressonscalfs på vaderna.

Dubbla badmössor för lite extra värme. Öronproppar från Apoteket (bästa botemedlet mot att bli yr under kalla simningar) Simglasögon från 2XU, köper ett par nya inför stora tävlingar för då immar dom inte utan funkar perfekt hela dagen. Så även i lördags.

Klocka från GarminEnervit liquid gels, har två i en flaska vid start. Trycker in den under dräkten. En dolme (som jag borrat hål i och satt i gummisnodd) för att benen ska flyta lite bättre och få vila under simningarna.

En midjeväska, där hade vi den stora sändaren som var obligatorisk den här tävlingen. Klämde även resten av den obligatoriska utrustningen. Visselpipa, kompass, kartan och första förband. (skulle vi inte haft med den stora sändaren skulle jag tryckt i allt obligatoriskt i dräkten)

IMG_4010

En lina med två karbinkrokar, den krokar vi i under alla simningar och under långa löpningar om en är starkare än den andra. Har sett massor av olika sätt att fästa den, allt från en ögla runt midjan till karbinkrokar fast i ett vanligt spännband runt magen och öglor fastsydda i dräkten. Vi hade en nyckelring i en krok i midjeväskan, en högst upp i Saras dragkedja och karbinkrokar i varje ända. Längden hade vi anpassat så den var just så lång att Sara inte tar i mina fötter när hon simmar.

Men om hon tar i lite extra så får hon tag i mina fötter. Tycker hon att jag siktar fel så slår hon till min högra fot om vi ska åt höger och vänstra om vi ska … just det åt vänster.

_DSC7359

Den här extra dragkedjan fram, är den viktig? Nej, Sara körde med en vanlig våtdräkt, med en dragkedja bak. Men jag skulle säga att den är väl värd sina pengar, att enkelt kunna öppna och stänga under varje löpning, och kunna komma åt gels mm som man kan sätta in i dräkten. Klart värt men inget måste. Du sparar mycket tid genom att kunna dra ner dragkedjan i farten och inte behöva stanna, ta av nummerlapp, dra ner, ta på nummerlapp osv …

Klippa benen, är det viktigt? Det funkar bra att ha dom långa, men det är mycket lättare att springa om man klipper, och jag fryser inte nämnvärt mycket mer med korta ben. Man kan också få skavsår om man ska springa långt med långa ben. Kan du avvara den här dräkten/bara ska ha den till swimrun så säger jag klipp!

_DSC7362Och den här texten på armarna då? Jag skriver löp och simsträckor. En stjärna betyder energistation och en inringad tid är en cut-off som jag ska passera i gooood tid innan. Den här gången med en permanent silverpenna från bokhandeln.

Det här är mina tips, tyck till, tipsa om du har bättre lösningar. Det här är en av dom roliga  sakerna – att det är en så ny sport att den perfekta utrustningen finns inte. Och det beror som alltid på hur du vill ha det … Men ju enklare desto bättre! Det lutar mer och mer åt att jag bara tar på mig dräkten, skorna, trycker in obligatorisk utrustning i dräkten och springer och simmar. Och det är så kul!

Men det behöver inte vara svårare än att du tar på dig badbyxorna och ett par löparskor du inte är så rädd om och testar. Allt jag skriver om är lull-lull om du ska vara ute länge.

Mer swimrun åt folket!

Posted in swimrun | 5 Comments

ENGADIN SWIMRUN RACEREPORT

EngadinSwimrun14-JakobEdholm-800_0150-LR

Vi har sprungit och simmat i nästan sex timmar. Den vackraste tävlingen någonsin. Vi fick ihop drygt 30 km löpning (med en sabla massa berg) och cirka 2 km simning innan vi blev avplockade från banan. Trist och jag har varit förbannad, ledsen och besviken. 

Men nu när jag landat i att vi var några minuter för långsamma till cut-offen så är jag glad. Vansinnigt glad faktiskt. Bara att få vara i den här miljön gör mig lycklig. Nu är jag fylld med revanschlust istället för besvikelse.

EngadinSwimrun14-JakobEdholm-800_0542-LR

Engadin Swimrun i Schweiziska alperna. Jag och syster anmälde oss efter att ha sett två bilder. Sedan fick hon för sig att bli gravid (jag ska bli moster i slutet av augusti, yey!) och superSara klev in som lagkompis. Kunde inte önskat mig en bättre lagkompis. Vi har haft några fantastiska dagar i Schweiz och avslutade med att springa och simma från 8 på morgonen till 13:57. Nu ska jag försöka sammanfatta den här tävlingen, så jag kommer ihåg till nästa år. För vi kommer tillbaka!

Det är på inget sätt en omöjlig tävling, men en tuff tävling. 52220 meter löpning och 6170 meter simning. Lägg till att vi är på ungefär samma höjd som toppen av Kebnekaise och det var 1500 meter vi skulle upp och ungefär lika mycket ner, kalla (från 8 grader…) sjöar, krävande terränglöpning och ett magiskt bergslandskap.

IMG_4046

IMG_3989

08:00 går starten. Efter mindre än en kilometer löpning så börjar den första stigningen. 350 meter uppför. 250 ner. Eller som Henrik uttryckte det ”det är som att börja med en fet käftsmäll”. Och ja, så är det.

IMG_3985

Nästan 200 tävlande köade uppför berget. Efter några minuter kommer ett damlag ångande och ska tränga sig förbi. Vi släpper förbi dom och laget bakom frågar mig på engelska om vi inte ska hänga på och hetsa dom. Jag svarade att det är en lång dag, det är inte nu den avgörs. Och förresten har inte ni några herrlag framför som ni kan springa förbi? Vi skrattar tillsammans och fortsätter sedan gå uppåt.

IMG_4023

IMG_4033

Efter det gått uppför typ forever så vänder det och går väldigt mycket nerför. Och ska jag ge ett enda tips om du ska köra den här tävlingen så är det träna berg. Massor av berg. Branta berg så du måste gå uppför men också mycket löpning nerför berg. Alltså massor. Du förstod mig rätt om du nu tänkte overkligt mycket bergsträning.

IMG_4035

IMG_4025

Sedan är det dags för att dra upp dragkedjan, ta på badmössan och simma över första sjön. Lej Cavloc. 270 meter. Den är kall. Jättekall. Innan tävling så sas det att den var 8 grader. Vi hade pratat om en film på en eskimå som minsann jobbade utan vantar med att flytta isflak. Det var det jag tänkte på när jag började simma. Det var kallt. Men hanterbart. Och det kändes längre än 270 meter.

IMG_4010

Över på andra sidan så är det först böljande löpning. Helt lovely. Men rätt snabbt så går det uppför igen. Och redan här så känns det som benen är fyllda med mjölksyra och vaderna är stenhårda. Men det är bara att tugga på. 4950 meter.

IMG_4043

IMG_4040

Andra simningen var 550 meter. Kall men ok och härligt med hejarop och energi på andra sidan. 6 km löpning som jag knappt kommer ihåg något av förutom att benen var tunga och vi påminde varann att titta upp då och då och inte bara kolla ner på fötterna.

IMG_4042

830 meter simning som började bra men sedan känner jag att Sara inte är med, eller med är hon men jag känner henne dra bakåt. Hennes glasögon immar, vi stannar till och bestämmer oss för att koppla loss vår lina och simma utan. Det kändes som simningen aldrig tog slut. Dåligt beslut och resten av simningen ligger jag och tänker igenom exakt hur vi ska göra för att nästa simning ska bli helt outstanding.

IMG_3982

8 kilometer löpning med 200 meter stigning och tydligen 200 meter nerför. Jag förstår att det inte var så men det kändes som det var mycket uppför och sedan kunde man inte plocka ut belöningen nerför för att det var så mycket sten och svårsprunget. Jag var glad över att jag fjällvandrat mycket i mitt tidigare liv, ju längre dagen led desto lättare var det att bara låta fötterna hitta rätt.

IMG_3991

”Tror du det här kan vara farligt?” Sara visar sina händer som ser ut som diskvantar som man blåst upp. Hennes fingrar ser ut som hotdogs. ”Äh, mina är också svullna, det är säkert ingen fara” säger jag och funderar vad det kan vara.

IMG_3990

Vi springer genom kohagar och hästhagar. Plötsligt står sex hästar rakt på stigen och vi får springa runt dom, funderar på om dom skulle få för sig att sparka bakut. Trist att sluta tävligen med en hästhov i huvudet.

Lag 10, ett damlag och ett mixed lag passerar oss efter några kilometer, varje gång vi springer. Efter ett tag inser jag att det är samma lag. Vi simmar bättre än dom och dom springer bättre än oss. Vi hejar på damerna varje gång. Dom svarar aldrig. Den ena skäller ut den andra varje gång dom passerar. Lag 10 däremot hejar tillbaka och vi skrattar varje gång vi ses ”ÄNTLIGEN, vi trodde aldrig ni skulle komma. Vi var riktigt oroliga” säger vi vid en energistation. Inser efter ett tag att det är damlaget som sprang om oss i den första branten. Dom fortsätter vara otrevliga mot varandra ända fram till cut-offen 13:45. Där hittade vi dom gråtande i gräset.

IMG_4037

Precis som under Ö till Ö är det bra energistationer med energidryck, vatten, Enervit gels och banan. Vi trycker i oss gels på varje och sätter in två var i byxbenet. Det sista jag sa åt Sara innan vi somnade kvällen innan var att det finns inget, inget som gör att jag kommer gå med på att hon inte får i sig energi. ”Det spelar ingen roll om du mår illa eller har ont i magen, du måste få i dig energi”.

Det är bara för att jag lärt mig att det är det största felet alla gör på långa tävlingar. Magen ger upp på ett eller annat sätt och du är inte sugen. På tävling handlar det inte om vad du är sugen på, det är bara att trycka i sig energi. Hela tiden och framförallt när det börjar kännas tungt och trist.

IMG_3981

Energin fungerade hela dagen. Det var någongång jag försökte få i mig en tjock gel lite för fort och det kom upp igen. Det var en annan gång som Sara sa att det smakade kräk i munnen. Sedan sa hon skrattande ”Det är så härligt när man får känna den härliga gelsmaken två gånger.”

Jag hatar gels men på tävling fungerar det. Just min mage fungerar bäst om jag bara tar flytande energi under tävling. Börjar jag blanda in banan eller annan fast föda så brukar magen bli arg på mig. Det är inte gott, men jag ser det som ett jobb. Energin som gör att jag kan fortsätta. Och det är häftigt att känna hur allt är lite trist och jobbigt, man trycker i sig en gel och känner för att joddla, tacka alla för att man får vara just här just nu och benen får nya krafter.

IMG_3994

Just innan 920 meters simningen så träffar vi Helena och Linda i skogen. Hojtade glatt att det är stort att träffa dom, under dagen så är det lätt att tro att man ligger sist. Men vi träffade nästan alla damlag under dagen och hemifrån fick vi senare höra att vi ett tag låg tvåa av dom åtta damlagen. Men där och då har vi ingen aning, vi är bara glada. Klart vi skulle ta i lite extra om vi började närma oss mål och det fanns andra lag i närheten men mitt på dagen är det bästa man kan göra att köra på i sin takt. En takt som tar oss i mål.

IMG_4021

Under löpningen till 920 meters simningen säger Sara att hon måste kissa men kan inte göra det i farten. Hon är lite orolig eftersom jag innan pratat om att det viktigaste är att vi hela tiden rör oss framåt. Även om det är långsamt så ska vi vara i rörelse hela tiden. Vi bestämmer att vi ska ta en minut i vattnet innan vi simmar iväg. Tar på badmössorna, krokar i linan mellan oss och står där tillsammans, tittar på utsikten och kissar i våra våtdräkter. En fin stund.

IMG_4005

Den här simningen trycker jag på, jag har bestämt mig för att det ska fungera. Saras gogglar immar igen och hon hör syster Lisas mantra ”linan är din vän, linan är din vän” och koncentrerar sig bara på att simma så linan inte är sträckt. Efter några hundra meter känner jag att Sara sveps iväg åt höger och när jag siktar nästa gång så är jag 90 grader fel. Det var en iskall ström. Det positiva var att när man kom ur den så tyckte jag att vattnet kändes varmt. Jämfört med strömmen som kändes som den kom direkt från en glaciär.

IMG_3997

Uppe på stranden så fanns det extra energi. Vi visste att 13:45 cut-offen närmade sig. Lite stressad och yr så trycker Sara in en gel i byxbenet, och orsakar sitt enda skavsår den här dagen. Ett litet blödande sår just ovanför knäet. Vi hade drygt 45 minuter på oss att springa drygt 6 kilometer. Det hade gått bra, om inte man som kompis Finn uttryckte det ”man var tvungen att springa upp till himlen först”. Det var en stig rakt upp, alltså rakt upp. 375 meters stigning. Benen brände.

Vi skämtade som vanligt med lag 10 om att vi var heeeeelt oberörda och sa att dom kan kalla oss bergsgetterna. Pratade också med mixedlaget om att den här tävlingen är bra mycket jobbigare än Ö till Ö.

IMG_4044

Det kändes som det aldrig tog slut, när det väl började gå ner så säger Sara att det är ännu jobbigare att springa neråt. Och det är jobbigare, för knäna och alla leder. ”Kom igen tänk att det är 15 minuter av ditt liv. Nu köööör vi.” Plötsligt är det jag som har energi och Sara som är trött. Det går upp och ner en dag som den här, man är ett lag. En person kan inte ta sig vidare utan den andra. Man får vara max 10 meter ifrån varandra i vattnet och 50 på land. Det är en av dom jobbigaste men också roligaste sakerna med swimrun. Att det går upp och ner under dagen. Ibland är den ena stark och drar och ibland den andra. Jag tycker det är mycket mer mentalt jobbigt att vara den svaga men har insett att det är så det funkar och det är kul att dela dagen med någon. En Ironman är en dag i sitt eget sällskap. En swimruntävling är ett jäkligt bra äventyr med en god vän.

IMG_3983

Vi kommer nerför berget och springer längst med sjön, tio minuter kvar. Vi kommer klara det här skriker jag. Dom måste flytta cut-offen. Det är första tävlingen och det ligger så många lag bakom oss. Dom hade räknat på att det skulle ta dom långsamma 30 minuter till första simningen, jag hörde snabba lag som sa att det tog 50 minuter för dom. Det är klart att dom ger en kvart till. Vi ska springa till dom tar av oss. Så vi springer!

Möter tävlingsledare Michael Lemmel på sista lilla stigen till cutoffen, han rycker beklagande på axlarna. Vi får en kram och pratar lite. Ni kan springa direkt upp till mål säger han. Äh, vi vill ha en registrerad tid säger vi och springer dom sista 100 meterna till energistationen. Där sitter damlaget som vi träffat under varje löpning och gråter i gräset. Dom var tre minuter försena till cut-off. Vi pratar lite med lag 10 och tackar för bra sällskap under dagen.

IMG_4028

Känner oss ändå nöjda med vår insats. När vi kommer tillbaka till hotellet blev jag arg. Sur. Förbannad. Jag ville in i mål. Vi hade sett oss själva springa in i mål. Jag tyckte det kändes som att tävlingsledningen bara ville ha en jävligt hård tävling, det skulle inte bli mörkt innan vi var i mål.

Det slog jävligt fel mot oss som inte är så starka i bergen men hyffsat bra simmare att cut-offen låg där den låg. När vi fick kliva av stog det på Saras klocka att vi sprungit ca 32 km, 1291 meter upp och 1253 meter ner. Det återstod bara ca 14 km löpning med 200 meters stigning. Två långa simningar och två korta som vi såg fram emot. Vi kände oss starka och 100% säkra på att ta oss in i mål. Jag grät en skvätt. Svor en smula och sedan landade jag i att vi var helt enkelt inte nog snabba. Vi får träna berg och komma tillbaka nästa år. Då ska vi ha en timme till godo på den första cut-offen. Minst.

IMG_4039

Vi hade en helt fantastisk dag. Jag menar nästan sex timmar i den här miljön med en av mina bästa vänner, en sådan dag är inte dålig. Inte på något sätt. Det är en dag jag alltid kommer att komma ihåg.

Mest nöjda är vi med att vi fungerade så bra ihop. Att vi låg väldigt bra till bland damlagen. Humöret var på topp hela dagen och vi tuggade oss framåt hela tiden. Kunde skämta och fortsätta springa även när mjölksyran sprutade och hela kroppen skrek stanna. Andra saker vi är nöjda med är att vi rest fram och tillbaka med bara handbagage. Och då hade vi inte bara swimrunutrustning med oss, vi hade även finklänning eftersom vi var på opera på torsdagkväll och en dunjacka eftersom det utlovades snö. Att våra kroppar höll, den värsta skadan är Saras gel-skavsår. Och att vi var lugna innan tävling, det kändes som alla gick omkring och nojjade för allt från höjdmeter till kallt vatten. Vi hade bestämt utrustning innan och det fanns inget som rubbade vårt lugn.

EngadinSwimrun14-JakobEdholm-800_0119-LR

Först i mål var Björn Englund och Paul Krochak. 06:28:10. Det är magiskt hur snabba dom är. Men dom sprang inte heller upp för dom här bergen, dom gick. Fast fort. Vinnare i mixedklassen var Carolin Holmqvist och Lelle Moberg på 07:07:29. Dom kom också in som trea totalt. Galet grymma. Damvinnarna var Hanna Slotte och Natalia Müller på 08:34:36.

Kan bara applådera och säga tack till Michael Lemmel och Mats Skott till ännu en välorganiserad tävling. Och tack till Jakob Edholm och Nadja Odenhage för dom helt fantastiska bilderna. IMG_3976

Är du sugen så tveka inte! Det är bara att börja springa berg och simma kallt vatten så kommer 11 juli 2015 bli en dag att komma ihåg resten av ditt liv. 

Posted in swimrun | 20 Comments

Swimrun i Alperna!

SwimRun_Domarudden_140703_0044 copy

Imorgon ska det springas och simmas. Engadin Swimrun med Sara. 52 220 meter. 6 170 meter simning och 46 050 meter löpning. Gå in här och följ oss live om du känner för det.

SwimRun_Domarudden_140703_0155

Posted in swimrun | 1 Comment

Ironman for dummies

140628_IMklagen0006

Du vill göra en Ironman. Ok. Anmäl dig. Träna så mycket simning, cykling, löpning, styrka och rörlighet du och kroppen mäktar med. Ta dig till tävlingen. Så hänger du med mig på dom sista 24 timmarna innan en Ironman … inklusive en detaljstudie vad jag packade i mina “växlingspåsar” under Ironman Klagenfurt.

Väl på plats är det skönt att checka in så fort som möjligt. Alltså ta sig till Expoområdet med sin licens (I Sverige skriver man ut den här) och ett körkort. Få ditt kuvert med information, växlingspåsarna, en ryggsäck och helgens åkband.

140628_IMklagen0009

Kanske en sväng runt på området för att känna på massa dyra prylar. Köpa den sista prylen till tävlingen. Till hotellet och packa påsarna. Blue for bike. Red for run. En vit för det man ska ha på sig efter race. Samt ”special needs” om det är något speciellt man vill ha under loppet.

_DSC6835

Special needs är ofta så man kan komma åt det en gång under loppet och sedan får man inte tillbaka påsen efteråt. Det kan vara om man bara måste ha någon speciell gel under cykel eller löpningen eller vill ha en extra slang.

I söndags packade jag påsarna såhär. Jag körde på mina säkra kort:

_DSC6919

Det här är min streetwear-påse. Den lämnar man in på morgonen, just innan du går ner till start. Jag brukar lägga upp den tillsammans med det jag ska ha på mig vid start.

Assoskräm, vaselin och solkräm. Linne, triathlonbyxa och calfs från 2XU. Chipband och badmössa som man får från tävlingen. Våtdräkt och simglasögon från 2XU. (Nope, inte sponsrad, tycker bara dom är bäst!)

Sedan har jag dom varma kläder jag vill ha efteråt. Mössa, Houdini (men alltså, finns det någon skönare tröja?), byxor och flip-flops. Eventuellt en handduk om det finns tillgång till dusch. Enervits R2 till efteråt. Telefonen och lite pengar.

Blue as in Bikebag. 

_DSC6914

Hjälm. Glasögon. Nummerlapp fastsatt i ett bälteCykelskor. Handduk att dra av fötterna så dom inte är blöta och grusiga när jag sätter ner dom i skorna. En flaska med i nio Enervits liqidgel som jag tycker är lätta att få i mig. På cykeln sitter sex enervittabletter. Bakom sadeln har jag extra tub/slang, vanlig pump och en kolsyrepump och två sexkantsnycklar så jag kan dra åt det viktigaste om någon skulle hända.

Det röda du ser längst ner är min regnjacka, la ner den bara utfall det skulle vara kallt och jag skulle frysa redan innan jag beger mig ut på cykeln.

Red as in Runbag. 

_DSC6902

Skor med strumpor i.  Skärmmössa. Tre Enervit gels och fyra enervit tabletter. (Compeed, bara för att jag lärt mig att tejpar just jag på insidan av stortån innan så får jag inga problem, gör jag det inte kommer det två stora blåsor efter två mil) Solkräm och lite vaselin.

IMG_3659

Dagen innan tävling brukar jag simma lite vid starten. Ofta har dom en officiell simning, ibland med en låtsasstart och allt men i vilket fall så är det skönt att känna på vattnet och ta ut några märken man kan sikta på.

IMG_3622

Kolla igenom banprofilerna. Kör gärna cykelbanan med bil om du har möjlighet och inte känner till den sedan innan. Och cykla någon mil och bara kolla så att din älskade cykel fungerar efter transporten …_DSC6884

Om inte förr så får man reda på vid incheckningen när man ska lämna in cykeln och sina växlingspåsar. På stora tävlingar är det nästan alltid dagen innan. Och gå på Racebriefingen. Där går dom igenom allt …

_DSC6888 _DSC6885

_DSC6881

Sedan är det är bara att åka hem och preppa påsarna, sätta på klisterlapparna på din hjälm (fram och på bägge sidor) sätta på nummerlappen på din cykel och knäppa fast nummerlappen på ditt bälte (funkar fint med ett vanligt gummiband och två säkerhetsnålar. Det är bara för att snabbt kunna ta på den efter simningen och så kunna vrida runt så du har den bak på cyklingen och fram på löpningen.)

_DSC6952

Ta med cykeln och din blå och röda påse till incheckningen. När du står i kö, ta på nummerlapp och hjälm._DSC6956

Sedan kontrolleras din cykel och du fotas med den. Häng in dina påsar där ditt nummer finns. Är du där tidigt så bara häng dit påsarna på ett ungefär och nojja inte över var, ofta så flyttar funktionärerna dom under natten så dom är i nummerorning. Det är förbjudet att märka ut sin påse men det är många som gör det ändå. Med ett litet snöre i någon färg. Jag har aldrig gjort det, ditt startnummer står på ditt armband så även om du skulle bli helt dum i huvudet av stress så kommer du hitta din påse.

_DSC6947

_DSC6939

_DSC6924

Ställ din cykel på dens plats. Fundera över hur du kommer att komma från simningen, så att du bara kan ta den och springa framåt. (I mitt fall med bakhjulet i ställningen så jag bara kunde ta den och springa mot BIKE OUT.)

_DSC6930

Ofta får man ett överdrag till cykeln som skyddar mot regn. När väl påsarna och cykeln är på plats så brukar jag ta några andetag. Kolla mig runt och sedan promenera runt. Var kommer jag upp från simningen, hur ser det ut. Vad kan jag ta sikta på? Finns det ett träd, en stolpe eller bajjamajja vid min cykel? Gå igenom och ta riktmärken för allt. Från simning, till din påse, till tältet där du byter om. Vidare till cykeln. Bike out. Var kommer du sedan in med cykel? Riktmärke från det hållet. Bästa väg till din röda run-påse? Tältet och så vidare ut på löpningen … Sedan är det bara att springa. _DSC6943

På vägen ut får man sitt chip, det som du sätter runt fotleden som registrerar din tid …

Så är det bara att äta. Chilla. Ladda din gps-klocka om du har en sådan. Ställ in den så du slipper fippla med det imorgon. Lägg dig i din säng. Se ditt perfekta lopp framför dig. Somna med ett leende. Sov som en gud. Vakna. Tävla.

Eller inte. Dom flesta sover rent ut sagt SKIT natten innan. Det gör ingenting. Hör mig. INGENTING! Går det så försök vara noggrann med sömnen nätterna innan, men på tävlingsdagen är det som det är. Kan kan räkna upp hundratals vänner som sovit dåligt eller till och med råkat ut för något magskit natten innan och ändå presterat väldigt bra. Det som händer, händer. Du fortsätter framåt så länge du inte skadat dig så det blir något som påverkar dig resten av livet.

Vakna. In med frukost. Avsluta med kaffe och försök gå på toaletten! Smölj in dig med solkräm och vaselin om du använder det. Ta på dig tävlingskläder, och varma kläder. Dubbelkolla så alla simprylar är med. Klockan? Det du ska dricka på cykeln om flaskorna inte redan sitter på cykeln

Ta dig till start. Titta till påsarna. Sätt flaskorna på cykeln och klappa om den lite och kolla så att den är redo för 18 mil med dig. Ta dig ner till var du lämnar streetbag och var simstarten är. Njut av den här galna stunden. Du kommer komma ihåg den resten av ditt liv. Du har en dag på dig, fokusera på första bojen!

Det här är sista timmarna innan en Ironmantävling. Vissa tävlingar checkar man in samma dag och ställer upp alla prylar vid sin cykel. Det är olika. Kolla hur det är på den du ska vara med på … Lycka till!

Frågor? Tips?

Posted in Ironman | 5 Comments

Ironman Klagenfurt

0745_087790

Ibland kommer det ikapp mig. Att jag är en som gör en Ironman. Eller åtta tydligen. Jag som inte gillade att springa, som är latare än många av mina vänner och äter glass nästan varje kväll. Det är fantastiskt vad man kan göra när man får lust. Och 2010 fick jag tydligen lust att göra en Ironman.

Sedan har jag, syster Lisa och hennes sambo Anders varje år valt en Ironman i något land vi vill åka till och gjort Kalmar i augusti på det. POFF. Åtta stycken. Åtta dagar jag aldrig kommer att glömma. Fyra år fyllda med bra, dåliga, roliga, jobbiga träningspass men framförallt fyra år med härliga människor. För mig är en Ironman aldrig bara själva tävlingen. Det är träningen dit, det är människorna jag möter på vägen. Och jag brukar alltid säga att dom riktigt intressanta historierna finns längst bak i en tävling. Det är sällan dom som vinner som sitter på dom intressantaste livsödena, dom där som gör att man tar en annan riktning i livet, lär sig något eller hittar en ny vän.

I Klagenfurt fick jag lite av allt. Häng med runt banan!

Den korta versionen: 3860 meter simning. 18 mil på cykel inklusive 1600 höjdmeter och ett maraton.

Den lite längre versionen: Fin sjö, med avslutande kanalsimning som gav spykänslor. Fantastisk cykling fram till regnet kom. Löpning som blev 4,2 km gång. Sofie, YOU ARE AN IRONMAN!

Den långa versionen: Klockan ringer 03:50. Smörjer in mig med solkräm, drar på mig tävlingskläderna, sätter fast mitt tidtagningschip på vänster fotled. På med en varm tröja och går och äter frukost. Toalettbesök. IMG_3682

Tar min Streetwear-påse (alltså påsen med vanliga kläder, som jag lämnar in och får tillbaka när jag gått i mål) under armen och tar mig till växlingsområdet som öppnar 05:00.

IMG_3691

Lånar en pump av min växlingsgranne och pumpar däcken till sju bar. Sätter dom fyllda flaskorna på Tysken (min cykel). Kollar så rätt växel är i, vill kunna trampa igång lätt efter att ha simmat. Önskar mina växlingsgrannar en riktigt bra dag.IMG_3685   IMG_3695

– 771. 771. You have a flat tire. Please check your bike.
Tycker synd om startnummer 771 som dom ropar efter i högtalarna. Att starta dagen med en punktering är ingen dröm.

IMG_3701

Möter upp Anders och Jonas. Hälsar på en Instagramvän som vi träffade på riktigt här i Klagenfurt. ”Thesuperjudge” numer kallar vi även honom Anders. Promenerar ner mot startområdet och pratar om att vi saknar Lisa. Att vi alla behöver besöka en TOALETT NU. Var är dom där bilarna man ska lämna Specialneeds till egentligen? Var ska vi placera oss på simningen? I mitten för att hitta bra fötter att följa eller långt ut på kanten för att kunna få fritt vatten om det blir för trångt?

IMG_3707

Toalettbesök. Tänker på Pasis citat ”Det finns inget bättre laxermedel än en nummerlapp”. Vi drar på oss våtdräkterna, smörjer in nacken med vaselin för att minska risken för skavsår. Stänger av telefonen, sätter ner den i påsen och lämnar in den.
Precis när hon bär iväg min påse kommer jag på att jag glömt att sätta i mina skor. Är nog lite nervös trots allt, annars skulle jag inte glömma något sådant. Hojar högt så hon tittar bak och förklarar med skoltyska och kroppsspråk att jag behöver sätta i mina skor …

Promenerar ner, suger på en enervittablett på vägen. Kryssar mellan tusentals tävlande och anhöriga. Vi är 3000 startande idag. Första startvågen går 06:45. Det är proffsen och dom 800 första som anmälde intresse. Det är två bryggor och när vi startar så får man vara på vilken sida man vill. Jag önskar Anders och Jonas bästa dagen men sedan tappar jag bort dom.

Ställer mig långt till höger för att kunna ta mig ut till fritt vatten om det blir för stökigt. Tittar ut över vattnet och funderar på om jag ska kissa i våtdräkten. Eller inte. Men bestämmer mig för att det är bättre att kissa här, än att behöva kissa på vägen till cykeln. En smula märklig känsla att stå på en strand med 2200 gummiklädda människor. Alla med vita simmössor. Solen är på väg upp och himlen färgas rosa. Och jag kissar i min våtdräkt. Det blir först varmt. Och sedan fortsätter det vara varmt.

austria imaut 2013 06 30 0214 1600x980 lo

En minut kvar. Sätter i mina öronproppar. Tar på mina simglasögon.

PANG! Startskottet går och vi springer ner i vattnet. Ta det lugnt, ta det lugnt Sofie! Har lärt mig den hårda vägen att om jag tar i som en besatt i början så slutar det med att jag aldrig hittar den där bra känslan, den där man bara tuggar på och tar sig framåt. Snabbt.
Får ett leende på läpparna när jag andas och hör och ser massor med människor som hejar från bryggan. Vattnet är turkost och helt perfekt temperatur. Varmt men inte för varmt. Jag hittar rätt snart ett bra tempo, men inga bra fötter att följa. Har hamnat i en ränna mellan alla. Bryr mig inte nämnvärt utan navigerar lite mer vänster, bojen längst bort, där vi ska vända syns knappt. Så långt ut är den. Men det finns några gula bojar längst med vägen.

Växlar mellan att trycka på. ”Det är ju ändå tävling Sofie” och ”jag skiter i tiden, det är magiskt att jag får vara med om det här”. Tänker på att min sambo Hans typ skulle göra slut om han kunde läsa mina tankar just nu. Är det tävling så är det tävling. Så jag trycker på igen. Inte för att jag tror han kommer göra slut efter att ha hängt ihop med mig i typ 22 år för att jag inte simmar snabbt utan för att jag vill. Jag vill simma snabbt. Jag gillar att simma snabbt. Tänker på att vara bred som coach Mike alltid säger åt mig, och att verkligen greppa vattnet. Inga tappade armbågar så långt ögat når. (Du som simmar förstår…) 

När vändningen närmar sig så verkar människor som vanligt få lite panik och börja bröstbensparka och jag vet inte allt. Ta det lugnt och fortsätt simma tänker jag.

Sedan är det svårt att sikta, det är någon orange stor fyrkant till boj, är det dit vi ska? Eller till den där gula? Ja, ja, jag följer den stora massan så löser det sig nog. Det känns som en fin simning, men lite stökig och det känns inte som någon rekordtid. Sista kilometern är i en kanal. På bilderna dom visat innan så är den turkos och vacker. Det är den. När proffsen simmar i den. När jag närmar mig den så är den brun. Det känns som att simma i gyttja och jag får flashbacks från sista biten i Kalmar. Får kväljningar och hulkar i vartannat simtag ett tag. Men fortsätter, tänker att snart är det dags för att dejta Tysken. I 18 mil.

Kanalen känns lång, det positiva är att det är kul att se träden och människorna på sidan av den för då ser man att man faktiskt färdas framåt. Plötsligt svänger man runt ett träd och där är uppgången.

0745_001212Upp för rampen, ser en bil parkerad med tidtagning hinner se att det står ”PRO TIME 01:22” funderar länge om det är min simtid eller dom som startade 15 minuter innan. Ingens verkar det som efteråt. Springer efter en blå matta. Långt. Publiken hejar. Musiken pumpar och det ta mig tusan kul. Jag älskar det här!

Blå påse för bike. Nummer 971. In i tältet. På med hjälm, glasögon och skor. Har bestämt mig för att strunta i strumpor och handskar. Insett att det funkar precis lika bra utan. Trycker ner våtdräkten i bike-påsen och springer ner till cyklarna. Tar min och springer till utgången. Ser att det står mycket cyklar kvar så jag är inte sist ut.

0745_007176

Storskrattar samtidigt som jag känner mig rörd när jag trampar. Såhär borde det vara när man startar varje cykelpass. Tusentals människor som skriker att man är bra. En speaker som skriker SOFIE LANTTO FROM SWEDEN!!!! Musik och en massa andra cyklister som också trampar. Trampar förbi Lisa från Sverige och önskar henne en bra dag. Tänker på syster Lisa och hur mycket hon älskat det här.

Benen känns bra, vägen är aldrig platt men och rätt snart blir vi ett gäng där jag kör om utför och dom kör om mig uppför. Jag kör om utför och dom kör om uppför. Lite sura blickar, men jag tänker att det är väl för tusan bara att antigen trycka på mer eller köpa läget. Ofta rätt dålig disciplin på att hålla höger. Jag förstår inte hur det kan vara svårt. Kör man om så slår man en blick bak och drar om, annars håller man höger. Hela tiden.

Efter att ha kört om Tom 10 gånger och han mig likamånga gånger. Och han varje gång är längst ute till till vänster på vår körbana så hälsade jag glatt på honom (han var från England så jag tänkte att det kanske faktiskt är så att hans huvud är så tävlingsdumt så han av gammal vana ligger till vänster?) önskade honom en bra tävling och undrade om han ”would mind keeping to the RIGHT when he was not passning me…” Den blicken. Om den kunde dödat…

0745_018822

Hojtade thank you och trampade förbi honom. Ofta på tävling så märker jag att killar har en smula svårt att en tjej cyklar om dom. Så dom trampar om mig direkt igen. Så måste jag trampa om dom. Eller att dom drar om, sedan slutar trycka på och börjar äta och dricka. Hallå. Om du ska äta eller dricka, stanna där du är och cykla om sen.

IMAT_hoehenprofil_2014l

Lisa och Anders hade fått mig att anmäla mig till den här tävlingen med citat ”Du kommer älska det, det är korta uppförsbackar och lååååånga sådana där fina utförslöpor som du älskar”. Ja, ni hör ju. Låter för bra för att vara sant. Och det var det. (Du ser banprofilen vid Rupertiberg – det är ett under att man inte tippar bakåt…) 

Men det är vackert. Jättevackert. Det var fina utförslöpor men det var väldigt mycket uppför också. Såklart. Det är två riktiga stigningar. Den första är efter man passerat en rondell med en vätskestation. Högst uppe stod ett svenskt par med flaggor och koskällor. Jag passade på att suga i lite energi från dom varje gång jag passerade. Närmare bestämt fyra gånger. Det är en tvåvarvsbana där man passerar ett ställe två gånger varje varv. En mil. Två mil. Tre mil. Vackert. Fint. Det nästan måste vara kulisser det ser för perfekt ut. Fyra mil. Det ser ut som svagt nerför men är svagt uppför. Fem mil. Hör musik. Kan det vara den brantaste backen som närmar sig. Japp. Först genom ett litet samhälle. En backe. tramp. Tramp. Tramp. En stigning till. Är det slut nu?
Nej, där är det. ”YOU ARE AN IRONLADY” skriker speakern. HOP HOP HOP skriker publiken. Och det var mycket publik. Får stå upp några hundra meter för att rulla framåt, uppåt. Sneglar på min klocka 8 km/h. Phu. Inte sex. Vid sex säger cykelguru Jonas att man lika gärna kan gå. Hop. Hop. Hop. Uppe. Vätskekontroll och den vackraste vyn som belöning. Tar en enervittablett varje timme och har gel i en flaska. Halva ska vara tom efter 9 mil har jag bestämt. Varvar det med energidrycken som serverar efter banan.

140629_IMklagkarta3

Andra varvet kommer först några droppar. Sedan några fler. Några större. Och till sist hällregnar det. Tänker att det var väl synd, jag som precis torkat efter simningen. Men också tur att jag har kläder som inte kyler. Sedan jag körde Norseman så bryr jag mig inte nämnvärt om väder. Det är klart jag gärna har fint väder men regnar det så regnar det. Det är lika för alla. Det enda det betyder är att jag blir försiktigare nerför. Aktar mig extra noga för att röra bromsarna i kurvor och att inte cykla på dom vita väg och övergångsmarkeringarna som blir snorhala i regn.

0745_049781

Man ska ha 10 meters lucka mellan. Ibland är det bara för mycket folk, och dålig disciplin. Det kommer domare på motorcyklar då och då. Dom visslar mest, men ger ibland varningar. En spanjor precis bakom mig fick gult kort och jag hörde honom bråka och ”baaa, vadå jag gjorde ingenting”. Eh. Han låg ungefär en halvmeter bakom mitt hjul … Vissa gånger så hojtar jag lite att gubbarna ska hålla höger (ja, det är mest män på en sådan här tävling) Och det händer mer än en gång att jag kör om fast dom ligger två i bredd. Eftersom dom inte verkar flytta på sig.

Tjejerna hejar jag extra mycket på. Varesig jag kör om eller blir omkörd. Det regnar mer och mer. Försöker trycka på så mycket jag kan för att slippa ligga bakom någon. 10 meters lucka, man blir nerstänkt ändå. Ett tag gjorde jag en personlig utmaning att vinna över Kurt från Tyskland. Kurt var en låt oss säga mycket välbyggd man. Han blev uppenbarligen mycket provocerad av Sofie aus Schweden kör om honom. Så han gasar förbi. Slår av på takten så jag måste trampa förbi honom. Till slut blev jag så otroligt irriterad att jag bara gav mig fan på att bränna förbi och bara lämna ett regnsstänk efter mig. Så det gjorde jag. HA. Tack Kurt! Du var precis vad jag behövde där och då för att tagga till med 16 mil i benen.

0745_045356

Andra gången i brantaste backen regnade det så publiken hade flytt (tydligen även fotograferna eftersom det inte finns en enda regnig cykelbild …)  Mot stan eller in under träden. Speakern hojtade dock fortfarande ”IRONLADY, IRONLADY” Det tackar vi för. Även för låten ”Eye of a tiger” Inte min favorit men allt är bättre än att bara tänka ”åh, fi fan vad det bränner i mina lår”.

Trycker på det sista in till vändning. Har alltid som mål att cykla snabbare än sex timmar och åtminstone börja springa innan proffsen går i mål. Den här gången misslyckades jag med det ena, men lyckades med det andra.

Bromsade in. Klev av Tysken och småskrattade åt hur benen känns när man springer. I cykelskor. Efter att ha cyklat 18 mil. Tackade Tysken för en bra dejt och lämnade av honom i stället.

0745_072845

Bara lite löpning så är vi klara för idag. Tog gott om tid på mig för att gå på toaletten och ta på mig två compeed under mina stortår innan jag tog på löparskorna och började tassa. Benen kändes bra.

Eller bra är en överdrift. Dom kändes som dom alltid gör efter att ha cyklat 18 mil. När jag sprang ner för en bro så blev jag feg och tänkte på coach Rubins ord ”är det värt att göra om du förstör dina knän för all framtid?”. Eh. Nej. Men det vet man ju aldrig. Överlade med mig själv och gjorde ett snabbt överslag. Inget personbästa på gång. Så.
Kliva av? Trist.
Vad ska jag göra då? Promenera så länge det känns bra? Dom bjuder ju ändå på fika efter vägen. Jag började gå …

140629_IMklagkarta2

Eftersom jag ändå varit hyfsat snabb på simningen och cykligen så var jag ensam om att gå. Tänkte att jag snart kommer få sällskap … Klockan var inte ens tre på eftermiddagen, att tänka på att jag kommer promenera fram till nio på kvällen. Det orkar man inte ta in. Så jag koncentrerade mig på att checka av varje kilometer. Tog något litet att dricka på varje vätskestation, fortsatte framåt. Hade med mig tre gels ut. Tänkte ta en varje mil. Det gjorde att jag firade varje mil.

Snart fick jag sällskap, fast eftersom jag var förhållandevis fräsch och dom andra som gick, gick för att dom hade ont eller var helt slut så hittade jag ingen som höll mitt tempo. Några kilometer gick jag bredvid David från England. Han sprang. ”Youre a real fast walker”. Det här var hans sjätte Ironman och han ville gärna till Hawaii. Sedan fortsatte min dag så. Jag intervjuade dom jag gick ikapp. Sprang några hundra meter när det inte var asfalt. Kändes bra. Hejade på alla jag kände från Sverige. Karin såg stark ut på löpningen. Har det gått bra idag frågade jag. Inte vet jag sa hon.

austria imaut 2013 06 30 2114 1600x980 lo

Det absolut finaste och härligaste och gladaste och mest känsloladdade mötet var när jag plötsligt ser ett stort leende och får en kram av Mary. Mary som vi träffade i Brasilien förra året. Mary som man genast älskade. Och hennes pojkvän Roger. Hon sa att hon saknar min syster Lisa, som hon sprang med i Brasilien. Vi hinner avhandla några fraser och så sa jag spring nu, jag väntar i mål!

40 km. 41 km. Och så får man svänga vänster istället för höger. Mot målet. När jag ser den blå mattan så springer jag. Och som jag springer. Jag har ju laddat i 4,2 mil. Jag spurtar in i mål. SOFIE YOU ARE AN IRONMAN!!!!

IMG_3709

Medalj runt halsen. En öl i handen och jag möter Roger. Marys pojkvän. Han tävlar i åldersklassen 70-75 år. Han berättar att dom ska gifta sig 19 september och har flyttat ihop. Äter pizza och pratar om vad som hänt sedan sist vi sågs. Det var i samband med Ironman Brasilien. Då åt vi också pizza efter loppet, när Roger plötsligt reser sig. Springer fem kilometer för att möta Mary och springa in i mål med henne. Också. Roger är min idol. När jag blir stor ska jag vara lika snabb och stark som honom.

I tältet är det också livesändning från målet. Efter ett tag börjar det regna. Och åska. Målet är öppet tre timmar till. Det är nu dom riktiga hjältarna kommer. Vi ser David gå i mål. Han sprang som en gud till magen rasade och så promenerade han in i mål med tarmvred som han beskrev det.

IMG_3712Mary springer in i mål. Och Jonas. Helt genomdränkta. Fötter som svampar.

Hämtar våra påsar och cyklar. Åker till hotellet. Duschar. Öppnar i vanlig ordning en öl. Kan i vanlig ordning knappt hålla ögonen öppna. Somnar i vanlig ordning mitt i en mening. Lycklig.

Så vad blev det för dagsverke? Jag simmade på 1.18.23. Cyklade på 6.07.49. Gick ett maraton på 06:07. Med lite toalettbesök och annat krimskrams totalt 13:46:32.

Har du det minsta lust att köra Ironman Klagenfurt så säger jag bara gört!
Simningen är fantastisk, bara du är beredd på att det blir trångt och skitigt under den sista kilometern i kanalen.
Och fundera över cykelval. Det är inte helt självklart att ta tempohoj, du kan tjäna på att ta din lätta linjecykel om du har en. Utförslöporna är gudomliga men det är som sagt var aldrig platt.
Löpningen hade i min värld en väldigt bra bana. Platt. Lite varierande miljö. Det fanns skugga ibland och det var en två-varvsbana så det kändes som jag ska köra ett varv och sedan bara ett till så är jag klar. Det gillar jag!

Jag är glad! Nöjd. Över att vara i mål men också att mitt knä som haft en inflammation under våren verkar må bra. Njuter. Och funderar vad jag har lust med nu. Lång härligt semester med familjen. Och ett litet swimrun nästa lördag. Det vill jag!

Vad har du lust med?

Posted in Cykel, Ironman | Tagged , | 9 Comments