Lanttolife.se

Som sagt var. Stum. Tagen. Vackert. Det fanns stunder förra veckan då jag på riktigt hade tårar i ögonen för att jag var så tacksam över att få uppleva Patagonien. Det hör säkert ihop med utmattning och hemlängtan men den starkaste känslan var tacksamhet.

En vecka där det enda viktiga har varit att få i sig mat, sova och ta ett steg framåt. Och ett till. Största hindret har varit det stora trädet som jag ska ta mig över. Det höga berget. Floden. Myren. Vattenfallet. Ofta gick vi över en topp och på andra sidan möttes vi av tio nya berg, två vattenfall, en regnbåge, en kondor och några guanacos.

Älskar enkelheten. Kliva upp, äta, gå. Att hinna tänka klart. Att bli så hungrig att du äter vad som helst bara det ger energi. Att känna handen bli iskall när jag fyller min vattenflaska i en bäck. Lyckan när kroppen blir varm efter jag sköljt av mig i en flod på kvällen, tagit på det torra merinounderstället jag ska sova i och dragit på dunjackan. En varm, utmattad och lycklig kropp. Att ha tiden att sitta ner på en stock efter middagen och ta några djupa andetag. Att blöta tandborsten i floden. Lycka!

Det blev inte exakt som i mina drömmar, jag hade sett framför mig hur vi tre ensamma skulle orientera oss genom djungel och berg för att varje kväll se gänget. När vi åkte ut i Tierra del Fuego så var jag sjuk. Kvällen innan hade jag feber, hostade och var yr och illamående. Man kunde välja mellan att orientera själv eller följa med Stjepan. Eftersom jag mådde dåligt så ville jag inte ta ett enda extra steg den första dagen, så vi bestämde oss för att hänga på honom.

I efterhand säger jag tur! För kartorna var inte kartor, det var översikter. Efter att ha klättrat rakt upp för ett berg i något som liknar djungelterräng så kom vi upp på en höjd. Där var en rätt stor sjö. Den var inte med på kartan. Jag räknade till fem toppar runt mig,  det var två på kartan.

Sådär fortsatte hela veckan. Stjepan förklarade att det finns inga detaljerade kartor för området, det är dom som gör dom. Och där du sätter din fot har med störst sannolikhet inte någon annan människa någonsin satt sin fot. Vi fick döpa passager och berg och vi har varit tröttare än tröttast. När jag säger vi så menar jag dom fyra lagen.

Vi var fyra lag och fyra fullständigt olika lag.

Vi hade det polska laget som var där för att vinna. Och träna till det riktiga multisportracet som går nästa år. Då är det inga mat och sömnstopp. Då är det full fart dygnet runt i typ tio dagar. (Respekt!) Vi hade Slackrobats. Fem vänner från hela världen som hade Acroyoga gemensamt. (Gissa vilket lag som är vilket på bilden …)

Woodlands var två mexikanare som direkt sa att dom ”inte har någon erfarenhet av sådanthär”. Och så var det vi. Marie, Magnus och jag.

Bra blandning. Skrattar mycket, men det är längesedan jag skrattade högt så många gånger i timmen. Det hör ihop med att det har bara varit här och nu hela tiden. Ingen täckning på telefonerna. Inget internet på åtta dagar. Enda ljuden är naturen och ibland småprat från dom andra.

Åtta dagar. Du vet säkert precis hur det är. Första dagen känns det som det är hur länge som helst. Jag funderar på om jag kommer att klara det här. Sedan försvinner dagarna fortare och fortare.

Klockan står på 06:30. Vaknar kissnödig i sovsäcken. Frukost. Ihoppackning. 08:00 stegar vi iväg. Tungt uppför. Tunga tankar. Tungt i djungelliknande skog. Funderar på om jag orkar. Precis som på en Ironamantävling. In med energi. Vänd tankarna. Berättar för mig själv hur grym jag är som är här. Hur tacksam jag är för allt bra i livet. Att kroppen fungerar. Ett steg till klarar jag alltid. Och ett till. Lite lätt nerför. Positiva tankar. Det här kan jag göra hur länge som helst. Det är hur härligt som helst. Hur kunde jag ens tänka att jag var trött för ett tag sedan?
Åh, jag är bäst på att hitta rätta tuvorna att gå på den här myren.
PLASK! Nä, det var jag tydligen inte alls …

Det kändes som varje dag var ett liv. Men en snabb sammanfattning. På söndag åker vi 08:00. Bil. Båt. Buss. Tio timmar senare får vi gå några kilometer och slå upp basecamp ett. Woodlands säger “We survived. Hardest part is over” Alla skrattar. Nervöst.

Måndag. Rakt upp för ett berg. I djungelmiljö. Med en ryggsäck som inte är tung men känns tyngre och tyngre. Under träd. Över träd. Genom taggbuskar. När vi stannar efter en halvtimme, för att fylla på vattenflaskorna så säger Woodlands “Welcome to camp 2″.

Alla skrattar. Ännu nervösare nu för vi har fått smak för hur jobbig den här veckan kommer bli.

Några timmar senare kommer vi upp och belönas med en fantastisk utsikt. Berg. Berg. Berg. Några guanacos (lamadjur) gnäggar och springer iväg när vi kommer.

Livet känns lätt när vi går nerför längst ett litet vattenfall. Vi svänger upp i en dalgång och börjar gå uppåt.

Inga träd mer som ett berg av skifferstenar. Snön börjar falla. Vinden ökar och jag känner mig lycklig. Lycklig över att ha ett ullunderställ med en skaljacka över. Känner mig helt perfekt klädd.

Jag och Marie går sida vid sida. Småpratar lite då och då. Hittar en sladd. Så mycket för “gå där inga människor gått innan” säger vi. Uppe på toppen sammanstrålar gänget och vi får reda på att det är där som “Camp David” var förra året. En expedition som mitt i natten väcktes av en storm. En storm som förstörde i princip alla tält och förflyttade både stenar och tält. Tält med människor i … Vi är glada att det inte var vi och att det inte är där vi ska slå läger.

Tisdag. Följer floden upp i en dal, upp för ett berg. Ner för ett berg. Marie citerar ur en guidebok hon läst “om du har tur kan du få se en kondor sväva ovanför bergen” Vi säger att nu har vi tur och beundrar kondoren som svävar ovanför oss. Den verkar nästan spana in oss.

När vi kommer tillbaka till campen (den här dagen skulle vi bo på samma ställe) så hade Woodlands tält vänt på sig.

Onsdag. Packar ihop och går ner längst ett vattenfall till vi kommer till ett ställe där vi kan gå över. Går genom en dalgång med branta bergsväggar som går rakt upp mot himlen.

Vi säger att nu har vi tur igen när en kondor svävar ovanför oss.

Vi stannar till och tittar på fåglar, rävar, bävrar och jag är fortfarande fascinerad över att det inte finns några farliga djur. Alla växter jag frågar om kan man äta. Magic wonderland! Över ett berg och på andra sidan så ser vi en väg. Första på tre dagar. Det är en väg till Argentina, dom har byggt på den i tio år men den är inte klar ännu. Vi ser också en regnbåge. Och en flod. Floden vi ska ta oss över.

För att ta oss över sista floden får vi ta på oss en klättersele och åka över den. Jag är lättad eftersom jag trodde vi skulle behöva simma över.

Någon som inte var helt nöjd var Armando, vars sele lossnade …

Här berättar han hur han såg sig själv falla ner i floden och åka till Antarktis. Hans lagkompis tröstade …

Solen började gå ner när vi gick den sista kilometern till basecamp tre.

Torsdag. Det börjar vackert. Men utvecklas snabbt till min tyngsta dag. Tung ryggsäck. Myr. Myr. Myr. Jag hatar myr. Längdskidåkarna hemma tränar på myr – det är det tyngsta man kan göra. Varje fot liksom sugs fast. En av mexikanarna tar ett kliv fel och sugs ner i lera till midjan. Hans lagkompis skrattar så han gråter och tar en bild innan han hjälper till att dra upp honom.

Så fortsätter veckan. Vi stiger upp. Vi bestiger berg. Vi går över myrar. Är det kallt och snö i luften tar vi en snabb lunch. Är det sol så njuter vi. Acroyogisarna leker och livet känns så bra det bara kan vara. Älskar. Älskar. Älskar livet. Luften. Och vattnet är det godaste jag någonsin druckit.

Andrey från Ryssland, vandrar mycket men klättrar helst.Sujata och Camellia.Lunchpaus. En av dom bättre. Armando njuter.Den här bilden är tagen en millisekund innan jag föll rakt ner på Kyle. Han lät mig inte testa mer Acroyoga efter det …

Det går inte att beskriva alla miljöer vi vandrat igenom. Det var allt. Alla dagar. Det var också sol, snö, regn och storm varje dag. Vi sa om och om igen att packlistan vi fått innan var den bästa ever. Vi använde allt. Allt som dom skrivit ner på den. Kommer plocka fram den och checka av inför varenda tur jag gör i framtiden.

I det torra understället, med mat i magen känns livet alltid bra. Solen går ner och vi kryper ner i våra sovsäckar och pratar om det bästa med dagen. Jag säger tack gänget. Tack bästa familjen som gör det här möjligt. Tack NIGSA. Och tack livet för att jag fått vara med om det här.

Jag tog nästan 3000 bilder under veckan. Några har Marie paxat för publicering så dom får ni se senare.Den här tog jag när jag stod och borstade tänderna förra fredagen. Det är Armando som landar i basecamp fyra.

Patagonien. Får du chansen. ÅK! Jag har rest hyfsat mycket men det är bara två platser som berört mig så mycket att jag vill flytta dit. Det här är en av dom. Det är för långt bort från vänner och familj som jag älskar men annars skulle jag flyttpacka nu.