ÅTERHÄMTNING

160720_skaulokanot20160720_0176

Återhämtning av bästa slag. Hänger i stugan i Skaulo. Tar dagen som den kommer. Äter långfrukost med familjen. Jobbar lite. Testar årets naturpass med nioåringen. Bastar. Äter älgkött. Dricker rödvin.

160720_skaulokanot20160720_0198

Love it!

Posted in Lappland | 1 Comment

LAPONIA TRIATHLON 2016

FOTO: HANS BERGGREN

”Om inte du hade hjälpt mig med sport-bh:n så hade jag aldrig klarat under 12 timmar. Kolla klockan!” Jag har sprungit i mål på Laponia triathlon och just efter mig kommer Karin Stenberg.

Foto: Hans Berggren

Men vi börjar från början. Det är en märklig känsla att traska omkring hemma i Gällivare och vänta på att klockan ska bli midnatt och jag ska få simma 3860 meter. Cykla 18 mil mot fjällen och sedan springa ett marathon. Allt i midnattsol som övergår till vanlig dag.

Jag är uppvuxen i Gällivare. När jag strosar ner mot Sandviken där starten går sköljer minnen av när hela min gymnasieklass satt på stranden med världens bästa mattelärare Börje Matti. Sanden mellan tårna och känslan av att ett oändligt sommarlov som snart börjar. Ikväll checkar jag in min cykel, tar på min våtdräkt och går runt och småpratar med familj, barndomsvänner och en hög med nya och gamla triathlonvänner.

Nadja Odenhage

Kvällen är perfekt. Det ser ut som skogen brinner när jag tittar åt höger och bakom Dundret är himlen röd. Så vackert. Känner redan här att det stockar sig i halsen och alla känslor är väldigt nära. Min sambo Hans frågar om jag BARA har EN slang till cykeln med mig.
– Ja, säger jag.
– Alltså jag ser att folk har tre tejpade på ramen. Har du verkligen inte en till som du kan sätta i bilen? Jag går och nervösshoppar en extra slang av tävlingsledare Robert som har ordnat en låda med bra och ha prylar man kan köpa.
Går ut i vattnet och doppar mig. Eller egentligen är det mest för att kunna kissa i min våtdräkt. Tar några simtag. Kollar vad jag ska sikta på för berg och träd för att komma mot den första gula bojen.

Går upp på stranden igen. Det är långgrunt och stenigt att gå i och jag funderar hur det ska gå att varva på stranden. Simningen är två varv. Hör Robert säga att det är fem minuter kvar. Hälsar på lite vänner. Säger ses i mål till Thomas som råkar stå bredvid mig. En minut kvar. Immiga glasögon. Tar ett steg ner och blöter dom. Upp igen och kliver några steg bakåt. Ser Nadja i vattnet. Lisa, Pappa och Hans på ena sidan. Trettio sekunder. Femton sekunder.

Foto: Hans Berggren

PANG. Jag kliver ut och lägger mig i vattnet så fort jag bara kan. En. Två. Andas höger. Skogen ser ut att brinna med midnattsolen bakom sig. Tänker på när jag jobbade som guide på Turistbyrån här och tog emot inlandsbanan. En natt kom en arabisk oljeshejk. Han klev ut och frågade var midnattssolen är. Där sa jag och pekade på solen.
NEJ NEJ NEJ, jag menar MIDNATTSOLEN INTE DEN VANLIGA SOLEN sa han till mig som om jag vore dum … Jag förklarade att det var samma sol och tänkte att mycket pengar verkligen inte betyder att man är smart.

Foto: Hans Berggren

Ikväll simmar jag och tänker att det är sjukt lyxigt att dom har ordnat det här så jag får simma i midnattsol. Vassaraträsk är helt spegelblank och första bojen syns bra rakt fram. Vattnet är helt perfekt temperatur. Jag försöker trycka på och inte stanna till mellan varje simtag, sådär som jag alltid gjort. Det går rätt fort så sprids vi simmare och det finns inga fötter att följa. Passerar första bojen och när jag andas till vänster så tänker jag att loggan blev rätt bra ändå. Det är jag som gjort den, det ska vara en sol med samisk inspiration.

Det känns långt. Funderar på hur trist det vore att kliva av efter ett varv. Skrattar och tänker att det är väl klart du inte ska. Du älskar ju det här. Och Tysken (smeknamn för min cykel) väntar på stranden för att vi ska cykla den där sträckan jag drömt om under ett år. Efter ett varv ska vi springa upp på stranden och hojta vårt startnummer så dom kan anteckna. Jag tänker nu ska jag bara upp och säga 42. 42. 42. Meningen med livet. Min ålder. Hör publiken. Hör Karin Niva i högtalaren. Springer upp.

Nadja Odenhage

Ser Nadja. Ser Kenneth. Ser Veronica räcka mig en mugg blir så glad. Min älskade barndomsvän Veronica. Hon som skrev ett brev till mig när vi gick sista året på gymnasiet för att berätta att hon var gravid. Minns att jag blev så arg. Tyckte att hon förstörde sitt liv. Vi skulle ju ta över världen tillsammans.
Plötsligt är jag i vattnet igen.
VAFAN. Glömde säga mitt startnummer. Hur kunde jag glömma det enda jag skulle göra på stranden?

Simmar mot gula bojen längst bort. Gåshud på armarna. Inte för att jag fryser utan för att det känns som den här simningen är episk. Den vackraste någonsin. Tar jag mig i mål kommer jag ha gjort tolv Ironmandistanser. Det är ju helt sjukt. Jag som hade en 2:a i gympa (det näst sämsta man kunde ha …) ett år på Sjöparksskolan.
Jag som hatade att springa runt dom där tjärnarna varje år.

Simmar. Siktar. Känns som jag forsar fram på tillbakavägen. Tänker att vattnet borde strömma åt det hållet – ner i Vaassaraälven som rinner förbi mitt barndomshem. Springer upp. Tar min påse och springer in i tältet. Därinne står Karin och försöker få på sig sin sport-bh. Helt hopplöst när man är blöt. Allt klibbar fast.
– Ska jag hjälpa dig?
– Ja gärna säger hon.
– Ett ögonblick, ska bara ta av mig ärmarna är halvvägs klar. Sliter av mig överdelen av våtdräkten och drar sedan ner hennes bh på ryggen. Vi sliter sida vid sida för att få på oss torra kläder på våra fuktiga kroppar. Det känns som det är bara du och jag som tror det ska bli kallt säger hon.
Ja säger jag men det skiter jag i. Jag tänker inte frysa när jag ska cykla hela natten. Inte jag heller säger Karin. Syster Lisa kliver in i tältet med en kamera. Jag skrattar och säger det här är dejavu. Ironman Kalmar 2014 följde en gravid syster Lisa mig genom hela växlingsområdet. Jag hör i högtalarna att Petra och Bernhard från NSE kommer upp ur vattnet.
Vad simmade vi på frågar Karin?
Något i stil med 1:16 säger jag.
Vi springer ut och tar våra cyklar. Springer ut efter trädäcket och skrattar. Det här är så sjukt. En långdistanstriathlon i mitt Gällivare. Känner igen människor överallt. Hör HEJA SOFIE hur många gånger som helst. Får börja trampa. Upptäcker att jag bara dragit upp halva dragkedjan på cykeltröjan.
Schnyggt tänker jag.
Not.

Nadja Odenhage

Det är två kilometer grusväg innan vi kommer till asfalt och vägen mot Ritsem. Väl på den är det fyra mil sedan ska vi svänga höger och sedan är det 140 kilometer rakt fram. Mot fjällen. Vackrare och vackrare.

Nadja Odenhage

Första milen är svagt uppför. Jag har lovat mig själv att inte ryckas med. Jag ska hålla 90 i kadens (hur snabbt jag trampar) och känna att det är lätt. Lätt. Lätt. Min Garmin ska aldrig få visa över 200 watt i kraft. Ser pappa stå och heja i en parkeringsficka på höger sida. Pappa. Min älskade pappa. Eller som han sa innan vi gick hemifrån, du kan kalla mig ”herr ordförande i hjärt och lungföreningen” Pappa som alltid sagt att ingenting är omöjligt. Som sålde sin rörfirma efter 30 år. Blev gymnasielärare och sedan politiker innan han nu vill att jag ska kalla honom herr ordförande. Han har lärt mig att det inte är något problem att riva ett hus, bygga ett nytt och fått mig att förstå att människor är just bara människor det spelar igen roll vad dom gör eller heter.

Foto: Hans Berggren

Trampar på. Känns inte hjälmen lite sne? Tar två sippar gel var tjugonde minut. En enervittablett varje timme. En Volvo kör upp vid sidan av mig. DOMARE står det i fönstret. Skrattar. Det är min sambo Hans och Anders som kommer. Tävlingsledare Robert sa på pre-racemötet att dom flugit upp en hård domare från Stockholm. Det är Anders. Min systers sambo. Han som jag startat mina flesta Ironman med. Och gått i mål med mer än en gång. Det vore ett under om han såg någon drafta idag. Vi är 31 startande. Hans sitter i bakluckan och fotar.

Foto: Hans Berggren

I början av cyklingen får jag heja på några men jag har många timmar då jag inte ser någon. Vägen böljar upp och ner. Känns inte som jag får någon meter gratis. Trampar och njuter av varje nedförsbacke. Och tänker lite extra på CoachCarl i varje uppförsbacke. Tänker att jag älskat träningsschemat den här våren. Älskade att få cykla på Mallorca – att få vara stark i bergen. Funderar på om det är lika med löpning som med cykling – att dom flesta nybörjare tycker bättre om nedförsbackar än uppförsbackar men dom flesta som cyklat ett tag brukar prata om kärleken till uppförsbackar. Känns inte riktigt som det är samma för löpning. Eller?

Syster Lisa och Nadja svischar förbi och hejar. Blir rörd över att det är så många människor jag gillar ute på banan. Nu börjar jag längta till vägen västerut, dom första fyra milen är bara uppvärmning. Undrar om rengarantin kommer uppfyllas. Roligt hur tävlingsledare Robert beskrev hur man ska agera om man möter renar på vägen. “Ta det lugnt och fortsätt framåt – man vet aldrig vilket håll dom kommer vika av. Det är bara idioter och turister som tutar för renarna blir bara stressade och det tar längre tid för dom att vika av så du kan fortsätta.”

Plötsligt ser jag en man i gul väst vinka höger. Jag tackar honom för att han står där mitt i natten. Svänger höger (sista svängen på 140 km) och ser fler funktionärer i gula västar stå längre fram. Sportdryck? Vatten? Bars?
Skriker att jag längtat efter dom och tar en flaska sportdryck.

Foto: Hans Berggren

Nu börjar det på riktigt. Ser en röd-vit rumpa en bra bit längre fram. Ser den i flera mil innan jag är ikapp. Frågar hur han mår?
– Det är så förbannat kallt. Jag fryser säger han och jag tycker mig se att han hackar tänder.

Foto: Hans Berggren

Funderar på om jag kan få Hans och Anders att langa jacka och benvärmare åt honom men ser dom inte på flera mil så jag struntar till slut i det. Säger ingenting till killen för det känns oförskämt att säga att jag är perfekt klädd. Bytte till helt torra kläder efter simningen. Lite udda kläder men det här är en udda tävling. Jag har triathlonbyxor och cykelbyxor ovanpå. En sådan där vit brynja och mina cykelkurbitskläder. Armvärmare och vanlig cykeltröja. Det är inte varmt mitt i natten och vi cyklar mot snöklädda berg.

Nadja Odenhage

Mina ögon tåras och jag tänker på hur tacksam jag är. Jag är mitt i det. Det jag drömt om i ett år – att få cykla den här vägen i midnattsol. Så många trainerpass jag slutit ögonen och tänkt att jag och Tysken rullar här istället för att vi befinner oss i ett garage i Stockholm. Att familjen är frisk. Att kroppen är frisk. Att jag har fått uppleva så många äventyr. Och att det är så många kvar. Kramarna jag fick av Mira och Elis innan jag startade. Om jag får välja helt fritt vad skulle jag göra just nu? Jo, jag skulle trampa just här och nu!

Så vackert. Närmar mig 80 km och tänker att där ska bland annat Petra stå. Henne blir jag alltid glad av att träffa. Kul att hon flyttat hem igen. Och kul att hon startat eget. Så rätt. Det är roligt att man förändras men ändå inte. Barndomsvänner är lika men ändå inte. Men den där glädjen och humorn som jag gillade glittrar fortfarande.

Nadja Odenhage

En bil kommer upp på vänster sida. Ser ett stort leende. ”JUST IDAG ÄR JAG STARK, JUST IDAG MÅR JAG BRA … ” Hör stereon och ser Veronica luta ut och sjunga. Kan knappt titta på henne utan att börja gråta.
Åh. Min Veronica. Vi hade så knäppt kul ihop under gymnasiet. Klart jag glömt massor men det jag kommer ihåg är skratt så magen krampar i kombination med att vi alltid tog hand om varann. Tänk att hon och Kenneth hänger ihop fortfarande. Ja, jag och Hans också men dom träffades ta mig tusan ännu tidigare.
Dom sjunger länge. Jag trampar och skrattar. Minnen sveper över mig. Hur vi var påskkärringar på gymnasiet. Hur hårt vårt gäng festade i Nunisparken. Hur hon många år senare sa att hon börjat plugga igen och ”vet du jag trodde inte jag var smart men det går rätt bra” Klart hon är smart – hon har alltid varit lärt sig saker hon vill på en millisekund. Veronica och Kenneth ska vara vid T2, där jag ska byta från cykel till löpning. Längtar.

13717229_1051087458294495_2824439215681884271_o

Passerar 80 km och fortsätter ett tag. Ser en cyklist framför mig. Närmar mig sakta sakta. Funderar på hur många mil det kommer ta att komma ikapp. När Petra & Co med dom gula västarna står där svänger han av. Hojtar att jag längtat efter Petra när jag ser henne. Slänger en flaska och får en ny flaska sportdryck. Ser att det är Thomas som svängt av. Vad händer skriker jag, häng på!
Hinner inte höra vad han svarar. Funderar på om jag ska vända. Vad kan ha hänt? Tänker att han är på ett ställe han kan få hjälp med precis vad som helst. Trist i alla fall. Thomas är från Övik, med i Terrible Tuesdays som jag tränar med ibland. Den här helgen bor han i Lanttos friggebo så vi har laddat inför tävlingen tillsammans.

Nadja Odenhage

Trampar på. Ibland ser får jag hejarop från Lisa, Nadja Hans, Anders och blir glad varje gång. Tackar nej till varm buljong när Lisa frågar och funderar sedan i sex mil varför jag tackade nej – det hade varit hur gott som helst.

Foto: Hans Berggren
Karin från min Åkersbergaklubben NSE kör upp vid sidan om och frågar hur jag mår. Bra säger jag, hur går det för frugan? Hon trampar på bakom dig. Blir sjukt glad att se henne.

Thomas åker förbi i baksätet på en bil. Ser Karin i framsätet och hans cykel på taket. Frågar VARFÖR? Han ser ledsen ut och ser ut att säga något om kroppen men jag hör inte. FAN, vi skulle ju springa in i mål tillsammans.

Det står något på vägen. Det är ingen älg. Det är ingen ren. Det är en räv. Fin svans. Den tittar på mig och ser ut att fundera på vad jag är för en typ. När jag har 50 meter kvar smiter den in i skogen igen.

Nadja Odenhage

Vägen blir sämre och sämre. Jag är stolt över att jag ligger ner i tempobågen i princip hela tiden. Tillåter mig att stå när det kommer något som liknar en brantare backe. Skönt att få variera. Känner lite i höger knä. Kommer det gå att springa? Hans skämtade (eller inte) och sa att han väntar om jag springer man ser han mig gå då drar han hem.

Nadja Odenhage

130 km. Borde passera sista vätskekontrollen snart. Där ska min brors flickvän Jonna stå. Dom körde förbi för ett tag sedan. Kul att dom flyttat hem. Är avundsjuk men ändå inte. Jag ser mig själv flytta upp igen, men inte riktigt än. Trivs för bra med allt i södern.

Där är den. Jonna och massor av Gällivare Endurance vänner jag gillar. Byter flaska och fortsätter dricka gel var 20 minut och så mycket sportdryck jag mäktar med.

Nadja Odenhage

Ser Nadja halvvägs upppå ett berg. Var är Lisa som kör deras bil? Funderar över det i flera mil. Försöker räkna på när Stora Sjöfallet ska komma. Borde vara 4,2 mil innan T2. Det borde vara nu. Nu. Nu. Varför kommer det aldrig?

Foto: Hans Berggren

Och det går upp och ner. Och ner och upp. Vägen är som en räfflad berg och dal bana. Undrar när jag kommer möta löpare? Upp ner. Ner upp. Vägen löper längst med vattnet. Vansinnigt vackert men varje gång jag tittar åt vänster där Sarek ligger visslar min hjälm. Skrattar och tänker att det är som en varning åt mig att jag inte ska hålla på och titta på utsikten utan FOKUSERA. Försöker hålla så jag cyklar minst 30 km/h. Det har gått fint fram till nu men nu är det hopplöst. Upp ner. TAKAKAKAKAKAKATATATATAAAA känns och låter det när jag studsar över väghål och annat. Axlarna är helt slut. Inget flyt i avslutningen på den här cyklingen. Lisa hojtar att jag är tredje dam genom ett fönster. Och att det är helt hopplöst med tiderna. Stora delar av banan finns det ingen täckning alls på telefonerna så dom kan inte få in tider från funktionärerna. Tänker att det är som det är, det är del av loppet.

Nadja Odenhage

Möter första löpare, John, han ser stark ut och jag skriker JAAAAA HEJJJJA för att jag vet att han vill (såklart) vinna. Träffade honom igår då han var förbi och lånade ett flaskställ för att han oroade sig över att det var så få vätskekontroller på cykeln. Han ser glad och stark ut.

Nadja Odenhage

En bit efter möter jag klubbkompis Odd. Hejar lika högt på honom och tänker att det här blir intressant. Om någon kan springa fort OCH långt så är det Odd. Skulle inte bli förvånad om han kommer ikapp.

Foto: Hans Berggren

Möter några till och till slut ser jag första tjej, Sara och sedan Ebba. Skrek “Du ser stark ut, bra jobbat!”

Plötsligt ser jag flaggor och en lastbil. T2. Kliver av. Säger hej då till Tysken. Hämtar min påse och springer. Eller ja hasar mig bakom MaltLasses vita skåpbil. Där inne står Robert och Åsa ropar att han får flytta på sig nu är det omklädningsrum. Drar av mina cykelkläder, sätter på löparskorna, keps, flipbelt med gels och så kissar jag. Första gången sedan simningen. Lycka.
Springer mot vätskekontrollen. SKOSNÖRET skriker någon. Jag knyter skon jag glömt.
Börjar springa. Vänder tillbaka och pussar Veronica. Springer därifrån och börjar skratta. Ville hon verkligen ha en äcklig tävlingspuss av mig?

Foto: Hans Berggren

Älskar varenda funktionär. På varje tävling. Men den här extra mycket. Jag känner många av dom och dom står ta mig tusan där HELA NATTEN för att vi ska få vätska och energi. Börjar springa och möter ett pärlband av cyklister som är på väg in för att byta till löpning. Borde vara tredje tjej. Tänker att jag springer alla backar till jag blir omsprungen av en tjej – då får jag gå uppför om jag vill.

Men vaddå Sofie, varför tänker du så? Du är stark, men framförallt så vet du att du kan springa även vid 30 och 35 och 40 km. Det är klart det lika gärna kan finnas en tjej där framme som börjar gå. Spring nu. Spring!
Men tjejerna efter såg ut som sådana där längsskidåkar-långdistanslöpare. Sluta jiddra nu Sofie. SPRING. Trycker ner rösten i hjärnan och springer.

Nu är det berg-o-dalbane löpning. Det går upp. Det går ner. Men platt är det ALDRIG. Någon sa att det är lika många höjdmeter på löpningen som att springa upp på Dundret. Det kan man inte kalla platt. Det ska vara vätskekontroller ungefär var 5:e kilometer. Men dom är satta där det går att ha en – vägen är så smal att det inte går på så många ställen. Första är vid 7,7 km. Tar en mugg cola och sippar.
Tassar vidare. Träffar Lisa och Nadja och säger att jag funderat i sju mil varför jag tackade nej till varm buljong. Ska jag fixa säger Lisa.
JAAAA säger jag.
När jag kommer förbi henne säger jag att jag inte vågar stanna. Vi har i många år skämtat om Anders som en Ironman i Kalmar hade jordens bästa löparben, sedan stannade han till på toa och klev ut och kände sig som Gollum. Jag tassar vidare och Lisa langar en flaska lite senare. Varmt. Salt. Gott.

Ger den tomma flaskan åt Hans när jag ser honom. Han säger att det inte är så långt till nästa tjej.
Va tänker jag, jag skulle ju snart få gå för att det kommer ifatt någon bakifrån.
Nähäpp. Tassar på och ja där framme i en backe kommer jag ikapp Sara. Hur är det?
– Magen har gett upp. Spyr så fort jag sväljer en klunk.
– Vill du ha något? Har gel och enervit-tabletter.
– Nej, spyr av allt just nu.
Tycker synd om henne och tassar vidare.

Lite då och då men på tok för sällan kommer det vätskekontroller. Jag är så glad över dom men kommer på mig själv att sakna Kalmars som är var 2,5:e km. Klarar inte av att dricka mycket åt gången så det känns som jag balanserar på gränsen till att få i mig för lite hela tiden. Cola och vatten.

Har fyra gels med mig. Tänker fira varje mil med en. 10 km. Öppnar första och sippar. Tänker att det här är det sista jag gör idag sedan är det mat, vila och kramar. Sparar lite till 15 km. Tänker att jag faktiskt springer. Och jag springer om tävlande.
Det hände inte förut förrän efter 30 km när dom börjat gå. Jag vet att jag kan fortsätta. Tänker på 30-Ironman-på-30-dagar-Greger som sa att ”det är aldrig kroppen som tar slut på en Ironmanmara. Det är antingen energi eller huvudet och har du fått i dig energi så är det huvudet och då är det bara att fortsätta”.

Ser något färgglatt halvvägs upp i en mast. Kommer närmare och ser att det är Hans. Såklart. Min Hans. Stort att han är med inatt. Han och barnen hejade på mig under min första Ironman i Kalmar sedan har han sagt ”Ni är sjukt tråkiga innan. Det är inte speciellt roligt att vara där när ni kör för man ser er tre gånger och sedan är ni om möjligt ännu tråkigare efteråt. Åk du och kör och kom hem lycklig”
Jag förstår vad han menar. Och jag älskar honom lite extra för att han är ärligt och säger det men framförallt för att han alltid sagt att det är ok att åka ut på äventyr. Aldrig hejdat mig utan dragit iväg på sina egna äventyr och sedan träffas vi hemma.

Nu är jag påväg att avsluta min 12:e Ironman. TOLFTE. Kalmar. Nice. Kalmar. Norseman. Kalmar. Brasilien. Kalmar. Klagenfurt. Kalmar. Köpenhamn. Barcelona. Det är så många att jag funderar på om jag glömt någon när jag räknar upp dom. Räknar upp dom några gånger och tittar åt höger mot Saltolukta och den där stora klippan jag inte kommer ihåg vad den heter.
Det låter som det kommer någon bakom mig. Det är mina skor som låter. Men det känns som fjällen är med mig. Dom är magiska. På riktigt magiska. Och jag är så glad över känslan att dom är med mig idag. Har befunnit mig i dom när en storm är på väg och det känns som bergen varnar mig.
Det kan låta konstigt men jag tror att dom flesta som varit mycket i fjällen vet vad jag menar. Det är som att det finns krafter som varnar och hjälper dig bara du lyssnar.

Nadja Odenhage

Firar mil två med nästa gel. På väg till mil tre kommer klubbkompis Bernhard ikapp mig ”Du är så stark, du kan promenera dig till en seger” säger han.
”Ha, ha säger jag. ”Jag tror jag är andra dam och väntar bara på att någon ska komma ikapp mig”
Men du är sjukt stark säger jag när han med lätta steg springer förbi.

Foto: Hans Berggren
Jag har väntat på honom sedan jag hörde att han kom upp från simningen efter mig. Stort att jag varit lika snabb som honom fram till nu.
Firar mil tre med nästa gel och tänker att det är nu det börjar. Sista 1,2 milen. Det är här många kroknar. Men jag vet. Jag vet att jag kan springa. Stark. Stark. Stark. Jag känner mig stark och tänker med tacksamhet på varenda pass jag gjort i Hackstabacken för att få bocka av ett CoachCarl pass. Ett av dom var 5*3 minuter uppför och jogg ner igen. Det är exakt DOM passen som gjort att jag faktiskt gör något som liknar löpning uppför dom här backarna.

Cola och vatten vid varje station. Frågar om jag får springa några steg och kasta muggen. Självklart säger funktionärerna. Jag varken vill eller vågar stanna till – vill hålla mig springande.

Foto: Hans Berggren

När det är mindre än fem kilometer kvar så kommer Sara ikapp mig.
– WOW vilken återhämtning säger jag.
– Gelen kickade in och så sa dom att fyran närmade sig säger Sara och springer med snabba, snabba steg.
Jag försöker hänga på henne. Jag tänker på min nio-åring som efter ett lopp sa ”jag gjorde som jag tänkte, jag sprang fortast och om någon kom närmare sprang jag snabbare”

Kikar ner på klockan och ser att vi springer i 4:32 tempo. Knäppt snabbt på en Ironman-mara för att vara mig. Försöker stänga av hjärnan och bara låta benen gå men kan inte förmå mig till att få benen att gå snabbare. Försöker springa som Sara, med snabbare frekvens än mig, men nej kraften och huvudet vill inte.
Tänker att jag är helt övergrym som fortfarande springer. Hans kör förbi och hojtar håll i det här nu, sänk axlarna.
När jag senare ser bilder från loppet förstår jag vad han menar. Jag tycker att mina axlar är så avslappnade det bara går men på vissa bilder är dom uppe vid öronen.

Det som började som några droppar regn är nu ett rejält skyfall. Vilken tur att det kom nu och inte när vi cyklade. Klockan står på 42,2 km. VA FAN NU SKA JAG VARA I MÅL.
Springer vidare. Det här är egentligen en mardrömslöpning för mig. En lång, lång asfaltväg där du ser exakt hur långt du ska springa. Jag gillar skog, stiga och vackra vyer. Fast vyerna kan jag inte klaga på. Där, där ser jag några funktionärer som pekar höger och hejar. In i mååååål.

Foto: Hans Berggren
Får en medalj. Sätter händerna på knäna och andas. 11:57:15. Inte min snabbaste Ironman men verkligen inte min långsammaste. Och verkligen inte min plattaste. Grattar Sara. Dricker vatten. Tackar Hans.

Foto: Hans Berggren

Några minuter senare kommer Karin in. Jag kramar om henne och grattar henne till hennes första Ironman.
”Om inte du hade hjälpt mig med sport-bh:n så hade jag aldrig klarat under 12 timmar. Kolla klockan.” 11:59:37 står den på. Jag skrattar högt och tänker tillbaka på hur vi stod där i tältet efter att ha simmat. För lite mer än 11 timmar sedan. Nyss fast ändå inte.

Får reda på att Odd kom in på 09:44:55, John på 09:48:12 och Magnus från hemmaklubben på 10:03:40. Damvinnaren Ebba Sigfridson svepte in efter 11:35:55.

Vilket lopp. Överanvänt ord men magiskt. Unikt. Att få simma, cykla och springa i midnattssol. Mitt i fjällvärlden. Tack, tack, tack Gällivare Endurance och framförallt Robert, Tommy, Åsa och Karin för att ni sett till att det blev verklighet.

Och du som är det minsta sugen – håll utkik här – jag misstänker att platserna för 2017 kommer försvinna snabbt.

Foto: Hans Berggren – kolla in det här albumet.
Och Nadja Odenhage – se fler bilder här.

Posted in Cykelkurbits, Ironman, Lappland, Tävling | Tagged , | 6 Comments

LAPONIA TRIATHLON THE MOVIE

En kort film om helgens tävling. Racereport är på gång .

Posted in Ironman, Lappland | Tagged | Leave a comment

UPPLADDNING LAPONIA TRIATHLON

Tri_Gve_Sprint_160614_405

Hemma i Lappland och laddar för Laponia triathlon. En Ironmandistans i midnattsol. Vi startar vid midnatt inatt. Simmar i Gällivare. Cyklar 18 mil. Härifrån till Ritsem och sedan springer vi till Stora sjöfallet.

Känns konstigt att strosa runt hemma och vänta på att få starta vid midnatt. Nadja Odenhage

Igår gick Laponia triathlon sprint.

160714_laponiasprint20160714_0045Nadja Odenhage

För mig är det lite gåshud redan nu, jag vet att Petra (i nummerlapp 134) kommer vara funktionär vid 80 km på cykeln och Veronica bredvid kommer stå i T2 (där vi byter från cykel till löpning). Nu fick jag precis reda på att Jonna kommer stå vid cykel 130 km. Det gör att jag redan längtar efter att få se dom.

160714_laponiasprint20160714_0461

Petra springer i mål efter Laponia sprint.

Så 00:00 smäller det. Då ska jag simma 3860 meter. Cykla 18 mil och sedan springa ett maraton. Mitt mål: som alltid att ta mig in i mål hel och glad! Jag ska göra mitt bästa men det här är en speciell tävling och jag tänker njuta av varenda känsla hela jäkla natten. Att min familj är här känns speciellt. Att jag kommer få heja och hälsa på massor av barndomsvänner. Midnattsolen. Att få cykla 14 mil rakt mot berget Akka.

Här finns det massor av bilder från gårdagens sprint! Och här kan du följa mig. Startnummer 42.

Posted in Tävling | 1 Comment

ENGADIN SWIMRUN 2016 – THE RACEREPORT

Nadja Odenhage

När vi står på startlinjen med höga berg runt oss känns det omöjligt – hur ska Anna och jag lyckas ta oss 53 325 meter? Och 1 450 höjdmeter. Vi ska springa 47 450 m och simma 5875 m innan vi är i mål.

Jag stod på startlinjen 2014, men fick inte gå i mål. Så det är skräckblandad förtjusning just nu. Jag vet hur höga bergen är. Jag vet hur höjdmetrarna suger tid. Att dom kalla simningarna tar kraft. Det är inte självklart att ta sig in i mål. Mål ett är att jag och Anna ska vara hela och glada när vi lägger oss ikväll. Mål två är att göra allt vi kan för att ta oss i mål. Jag kan se oss gå i mål. Tittar mig runt. Vi är cirka 180 startande lag.
Ser inte alla ut som bergsgetter?

Nadja Odenhage

Vi är inte många svenskar. Dom flesta verkar prata tyska och franska. 18 nationer finns på startlinjen. Vi pratar med Clare och Melissa från Australien. Dom läste om racet på Facebook och tyckte det lät kul. Swimrun finns inte i Australien – men det kommer explodera snart säger en av dom. Sporten är som gjord för Australien.

Nadja Odenhage

Startskottet går och vi börjar springa. Det går rätt fort säger Anna. Ja säger jag. Och så springer vi vidare. Efter knappt en kilometer börjar vi klättra berg. Det är bara att följa den långa kön uppåt på berget. Cabba ner frågar Anna? Vi startade med nerdragna dragkedjor men med våtdräkten på – nu rinner svetten. Vi drar ner våtdräkten till midjan. Så skönt.

ENGADIN_16_3a

Klättrar vidare. Säger hej till ett franskt damlag där en heter Sophie. Man hör alla andas tungt. Höjden eller bara jobbigt? Jag vet inte, är bara glad att jag känner mig stark och vi är igång. Efter 50 minuter så närmar vi oss toppen, vi ser Per och Fredrik från Åkersberga. Hojtar att det är stort att träffa dom, trodde vi skulle ses först i mål. Dom har fortfarande på sig våtdräkterna och Per ser ut att vara varm. Han frågar Fredrik om dom kan gå. Ok, några steg säger Fredrik. Senare fick vi höra att Per var nära att svimma just där och då. Sedan tappade han en öronpropp och var yr hela loppet och vid simning två gick dragkedjan på hans dräkt sönder så han fick genomföra alla simningar med öppen dräkt. Vilken hjälte.

ENGADIN_16_5c

Lagom till vi har pratat om hur vansinnigt vackert det är uppe på berget så upptäcker jag att jag har tappat mina små genomskinliga öronproppar. Hade dom i armen – så dom rullade troligtvis ner för berget när jag drog ner våtdräkten. Vilken jävla amatör jag är säger jag till Anna. Men det värsta som kan hända är att jag blir väldigt yr och du får dra alla simningarna.

WINNER MIXED

Tassar ner för stigen ner till första sjön. Lej Cavloc, det betyder att vi sprungit 6300 meter och tagit oss 350 meter upp och 250 meter ner. Den ska vara kallast på hela racet. 8 grader. Men sååååå vackert. På väg ner ser vi lagen framför oss bryta den helt spegelblanka sjön. Kommer ner, drar på dräkten. Kopplar ihop oss och Anna lägger sig först. Vi är ungefär lika starka simmare och har bestämt att vi ligger först varannan sträcka så får den andra vila varannan.

Vattnet är helt klart. Vi ser botten nästan hela tiden. Jag dricker några kalla klunkar när vi simmar. Smakar gott. Det där var uppfriskande säger Anna när vi kliver upp. Vi är snabba upp och börjar springa på en gång. Älskar det här. Älskar. Älskar. Älskar swimrun. Enkelheten. Att simma över en sjö, sätta upp glasögonen i pannan och börja springa upp i skogen.

Trycker ”lap” på min klocka och den brukar ställa om till 0 meter på distans men nu står samma sträcka kvar. Min klocka har lagt av säger jag. Funkar din?
Annas fungerar men visar bara total sträcka. Ja, ja, värre saker har hänt säger vi. Vi simmar och springer ju ändå till dom säger att vi är klara.
Det böljar nerför, 2500 meter grusväg och vi kommer fram till den första vätskestationen. Tar en mugg energidryck. Ser Michael Lemmel, en av tävlingsledarna och säger ”TACK – vilken dag du ordnat åt oss”.
– Det är ju ni, säger han, jag måste ta ett kort. Vi får en kram och springer vidare.

2500 meter till innan det är dags att simma. Det låter som vi är med i världscupfinal i slalom. Koskällor. Känns som vi springer runt i en reklamfilm för Schweiz. Vi pratar med lag 24. Victor och Martin.
Hur har ni det frågar jag?
– Det här är årets bästa dag säger dom.
– Menar ni att den här dagen är bättre än julafton?
– Nja, det förstås skrattar dom och vi springer nerför mot nästa simning.

28130747042_951102f346_o

Maloja – Camping. 550 meter. Vi drar på våtdräkten och jag ger Anna linan. Plötsligt börjar hon gå tillbaka, jag har tappat karbinkroken säger hon. Dom vid sidan om ser att vi letar något och alla pekar på en gel som ligger på marken. Vi skakar på huvudet och jag ser kroken i hennes bälte. Jag är först den här simningen. Kliver i till vänster om en brygga och simmar över viken till andra sidan. Efter cirka 100 meter ser jag vitt vatten och känner att det är en kall ström.

Vi simmar om flera lag och jag känner YES vi har valt rätt – vi har valt att köra utan paddlar – men simmar ändå om lag efter lag med paddlar. Det känns bra.

Nadja Odenhage

Springer 1300 meter och får vätska och gels. Dagens smaker är cocos, hazelnut och banan. Hazelnut är som att klämma en tub nutella. Jag varierar mellan cocos och nötcreme resten av dagen. En eller två muggar energidryck. Det är varmt och vi drar ner våtdräkten mellan varje simning. Känns rent av dumt att ha den på – det rinner ändå svett där vi springer och när det blir brant uppför går. Efter vätskestationen är det 4700 meters löpning. Jag tror det är här vi passerar genom en hästhage och Anna klappar en brun häst på mulen när vi tassar förbi. Vi skrattar högt åt att det är så knäppt vackert.

Nadja Odenhage

AKTA HUVUDET skriker jag åt Anna. Det ligger ett stort djurhuvud mitt på stigen. Flugorna surrar runt det.

Sedan är det dags för en av dom simningarna jag minns som tuffast från förra gången. 830 meter. Isola – Chaste. Vi är snabbt nere i vattnet och det känns ta mig tusan helt magiskt – varje gång jag andas åt höger ser jag rätt in i ögonen på en ko som står vid stranden. Bakom henne reser sig berg med snö på topparna. Känns som någon har dragit upp en sagokuliss.

Anna siktar och simmar. Jag känner kärlek. Att hon bara köttar framåt. Så kommer vågorna och det känns som stranden aldrig kommer närmare. Jag ser ensamma röda mössor här och där. Manliga lag som tappat bort sin lagkompis i vågorna. Älskar att ha lina mellan mig och Anna. Inte bara för att en av oss kan vila men det är så skönt att inte behöva fundera på var Anna är. Jag vet exakt var hon är, det är hennes sulor jag slår i då och då.

27618291814_94bdb08313_o

Vi kommer i land och springer först 1900 meter, får lite energi och sedan 5400 meter.
Simning 625. Min tur att dra. Sedan löpning 6750 med 375 upp och 375 meter ner. Eller ”vägen till himlen” som Finn kallade det förra gången vi var här.

Det känns verkligen så, att du ska upp till himlen, stigen rakt upp bara fortsätter och fortsätter. Jag vet att tiden lätt äts upp här …  En kille i grön väst går om oss. Var är hans lagkompis, säger Anna. Där säger jag och pekar långt bak. Varför gör han så, frågar Anna?
Jag vet inte det är bara så jävla dumt – hon känner sig ju bara tröttare om han älgar fram sådär. Vi frågar henne om hon är ok.
Visst, tack säger hon. Eller något liknande, hon verkar mest prata franska. Vi går ikapp ett annat mixed franskt team och sedan killen som hör ihop med tjejen bakom.
Det här är det tyngsta idag säger jag sedan blir det enklare.
Han säger något i stil med det här  är ”a walk in the park”.

Jag känner mig irriterad över att han mitt i bergen känner att han måste försöka imponera på oss genom att berätta att han är oberörd och stark. Vi går om och han daskar till mig i rumpan och säger ”keep on going”. Jag blir sjukt irriterad och funderar på om jag ska slå till honom men känner att va fan klappa du mig på min rumpa där jag precis har KISSAT I DRÄKTEN. Det får räcka med det och att vi glatt går om hans team.

Han har orange ö-till—ö strumpor. Frågar Anna om man har kunnat köpa dom eller om han måste ha varit med på Ö till Ö (vi fick sådana efter senaste Ö till Ö) Du kan köpa dom säger Anna. Hans lär vara köpta säger jag. Ovanligt bitskt för att vara mig.

Men den franska idioten ger mig energi. Jag känner mig ostoppbar. Sjukt stark och huvudet har bestämt sig att vi SKA förbi den där cut-offen. VI SKA IN I MÅL. Sätter en hand i ryggen på Anna och ber henne säga till om det är irriterande.
Säger till Anna att jag tycker det känns som det går snabbare uppför om jag tänker på att gå som en anorektisk powerwalktant.
– Va säger hon?
– Ja, du vet sådär så man på flera kilometers avstånd ser att den där människan är inte riktigt frisk. Tänk jobba, jobba, jobba 90-grader i armarna och pendla JÄTTEMYCKET med dom … Hon skrattar och pendlar med armarna.
Vi tar oss upp och när det börjar gå neråt så vågar jag inte tro att vi har klarat stigningen. Minns den som ännu längre.

Nadja Odenhage

Men det är sant. Det börjar gå neråt, neråt, neråt, neråt genom en väldigt vacker dal, det är skönt med skuggan. Det övergår till en grusstig och vi fortsätter neråt.
– Jag vill inte erkänna det men jag känner av mitt vänstra knä. Löparknä. Fan trodde det var borta sedan läääänge sedan säger Anna.

Hon är tyst ett tag.
– Vad brukar du tänka på när du har ont?
– Ja, jag brukar tänka på att Ted Ås sa att man kan inte ha ont på flera ställen samtidigt. Jag brukar tänka på att få i mig energi, allt är jobbigare när man inte har energi i kroppen. Jag brukar profylaxandas och tänka på något helt annat. Exakt vad jag ska göra när jag går i mål. Jag brukar …

– Klappa dig själv på rumpan. Eller jag kan klappa dig säger jag.
Anna tittar på mig som jag är galen och klappar till sin rumpa lite tafatt.
Ifall det är så att rumpan lagt av så kan det ibland hjälpa att få den att fatta att den ska jobba.

Anna springer på, jag fattar inte att hon kan. Löparknä gör så vansinnigt ont, det är som att någon på riktigt sticker knivar i knäet på dig.
Du får säga om vi ska gå, du är chef säger jag.
Vi springer säger hon.
Vi kommer ut ur skogen och ser Silvaplana och bron där jag vet att cut-offen är. Inser att vi kommer klara det. Vi kommer få fortsätta. VI KOMMER FÅ FORTSÄTTA. Och som Fredrik sa så ”tar man sig förbi första cut-offer så är det det enkla kvar. Inga hårda stigningar. Det är några kalla simningar men ni kommer ta er i mål bara ni tar er dit”

28199929686_da43a92578_o

Det är varmt. Det är grusväg. Vi matar på. Vi ska få simma. Simma långt. Det är massor med kajtsurfare på sjön. Inte ett tiotal. Det är flera hundra kajtar. Sjön är som en regnbåge med små vackra fallskärmar.
Vad har du fått för tips av Fredrik Zillén frågar jag.
– Allt. Pannan i rutan, upp med höften, fötter i boxen, hållningen, upp med bröstet. Du då?
– Samma, men jag ska också komma ihåg hjulet bakom mig och små magneter i skorna.
– Tänk vad stolt han skulle vara om han såg oss nu.
– Ja, han hade nog gråtit en skvätt och sagt, tänk att dom tagit till sig allt.
Vi skrattar rått och hasar oss vidare utan varken hållning, box eller magneter.

Här mötte vi tävlingsledare Michael Lemmel förra gången berättar jag. Då skakade han på huvudet och sa att vi inte fick fortsätta. Idag möter vi inte honom.

ENGADIN_16_7h

Vi springer fram till energistationen. Vi har över en timme till godo innan cut-off. Tar några extra minuter för att få i oss energi och få på oss dräkterna.

27618228883_1c03b09143_o

Nu är det 1400 meters simning. Lej Champfer. Anna börjar att dra den här simningen. Vi har bestämt oss för att byta vid första bojen.

ENGADIN_16_7l

Det är kallt. Det är vackert. Jag känner mig lugn. Och lycklig. Vi ska få fortsätta. Det hade inte känts roligt att bli avplockad en andra gång.

ENGADIN_16_7g

Vid bojen byter vi så jag ligger först. Känner mig stark och varierar mellan att andas varannat armtag och vart tredje. Funderar över om det är höjden som gör att jag har svårt att få ner pulsen och andas vart tredje andetag. Det börjar kännas som tennisarmbåge i vänster arm. Och så kommer det in vatten i höger öra. Blir yr. Tycker lite synd om mig själv. Ber Anna dra igen så det gör hon. Älskar henne. Blir lite tårögd där jag ligger och försöker att inte slå till hennes skor.

28201008276_1005543a3c_o

Benen börjar skaka. Jag försöker slappna av i underkroppen. Det är svårt att se var vi ska upp. Men så till slut efter något som känns som hundra år så är vi framme. Känns som att gör jag minsta felsteg kommer benen att krampa. Försiktigt, försiktigt tar vi oss upp. Får en hjälpande hand av en funktionär. Vi älskar honom. Tänk att han står där hela dagen och tar emot kalla fiskliknande händer.

Nadja Odenhage

Vi får buljong. Ahhh, varm buljong.
Har inte smakat något så gott sedan Lisa och Anders bjöd mig på buljong under Norseman. Kärlek.

Åh, undrar om Lisa följt oss idag. Förmodligen. Hon skulle egentligen varit här med mig men har fått för sig att bli gravid igen. Men hon har fixat en bra ersättare åt mig. Nytt år, ny blondin säger jag till Anna. (Syster Lisa som jag brukar tävla med är blond och Sara som jag sist körde Engadin med är blond)

Vi börjar springa igen, med både dräkt och simmössan på. Det står tävlande och stretchar ut kramp var tionde meter. Jag har ingen känsel i fötterna och benen känns som stockar. Vi möter en kille i röd väst som frågar om vi sett några simglasögon. No – sorry säger vi. Han fortsätter springa tillbaka till simuppgången. Känner med honom, man vill inte springa en extra meter just nu.

Nu är det 2400 meters löpning till kyrkan och TIME 7, Energy 5 och CUT OFF 14:30. Vi är där just innan 14:00. Ok nu är det bara en cut-off till att ta sig förbi så får vi gå i mål.

Nadja Odenhage

Springer 1250 meter ner till sjön Lej St Moritz. Nu är det 1250 meters simning längst med stranden. Jag börjar dra. Känner mig stark, stark, stark och det är härligt att andas åt höger och se strandpromenaden. Det känns som det går fort när man ser träden passera. Passerar en boj. Siktar på en trästam och så känns det som mina armar tar slut. Ber Anna dra sista metrarna. Men det var längre än det såg ut … men till slut går vi upp och jag jublar. Det finns buljong här också. Gott!

Träffar Fredrik och Marcus, Team Clubman (vi stötte ihop med dom på toppen av berget dagen innan och pratade om att det var svårt att träna i berg när man bor i skåne)
Alla fyra jublar och säger det kommer nog att gå – bara en cut-off kvar. Anna upptäcker att hon har råkat skriva en sträcka för mycket på sin arm och börjar nästan gråta av lycka över att det är närmare än hon trott till nästa simning.

ENGADIN_16_8a

Vi springer 1450 meter till Lej Stass. Vi kommer fram till en liten brygga och vi kliver ner i något som liknar gyttja. Det var någon som sa att det kommer kännas som att simma i the efter dom långa kalla simningarna vi precis gjort.

ENGADIN_16_8

Vi simmar förbi en badbrygga och kommer upp på en strand där det är fullt av människor som solbadar. Tar en mugg energidryck och ser korven. Små, små bitar av salami. Tar en bit. Så god. Alltså så vansinnigt god. Våra skånska vänner kommer ikapp oss igen och hojar 1:20 till cut-off och tre kilometer att springa. Vi borde klara det.
Jag är i salamihimlen och bara pekar på dom och säger SÅ GOD!

ENGADIN_16_8c

Tre kilometer sedan kan vi ta det lugnt om vi vill. Men under den här tävligen vågar jag inte ta något för givet. Plötsligt ska man upp till himlen och vända så det är lika bra att tugga på.
Men det visar sig att den här sträckan är enklare, det är hyfsat platt.
Vi kommer till 16:20 cut-offen med god marginal. Tar energi och tackar funktionärerna för idag. Börjar gå. Anna har ont i sitt knä och ska köra Höga kusten swimrun nästa helg. Jag ska köra en Ironmandistans på fredag. Bortförklaringar – jag vet, men vi är inga multisportare. Målet med dagen var att hela, glada ta oss in i mål.
Känner mig så otroligt lycklig. Och stark. Skön känsla att vara så tillfredställd. Vi har flera gånger under dagen sagt att vi är precis där vi vill vara just nu. Lag springer om oss och vi hojtar ”You look strong, see you at the barbecue”

Plötligt kommer Per och Fredrik från Åkersberga ångande genom skogen. Det var nära cut-off för oss säger dom och springer vidare. Ses vi mål säger vi, vi ska njuta den sista biten.

Anna har lovat att hon ska joddla när vi passerat sista cut-offen så det gör hon. Det låter  riktigt bra. Hon berättar att när hon var liten så var hon nästan varje sommar i Österrike och i den lägenheten dom bodde i fanns en speldosa som joddlade just den här melodin. “Jag lovar att min bror också fortfarande kan den.”

Vi tar oss 5300 meter. Ser att människor simmar i Lej Champfer – precis där vi simmade en timme tidigare. Men inte kan dom väl fortfarande simma?
Nä. Det är VI som ska simma där. 400 meter. Jag går ner i vattnet innan Anna. Måste kissa säger jag. Jag drar den här simningen säger Anna. Bra ide tycker jag och vi säger SISTA SISTA SISTA simningen för idag och tar oss till flaggorna på andra sidan viken.

Nu är det bara 2700 meter kvar till målet. Vi promenerar. Pratar. Michael Lemmel kommer mot oss. Visst är det en brutal bana?
Magisk säger vi. Vi får en kram och traskar vidare.

Nu börjar jag gråta säger Anna. Jag med säger jag. Det stockar sig i halsen och jag får gåshud. Det är en sådan otroligt härlig känsla att veta att vi ska få gå i mål. Det går inte att förklara den där känslan av total utmattning i kombination med lycka över att ha klarat något som imorse kändes smått omöjligt. Jag får rysningar bara av att tänka tillbaka på det, tänker på hur otroligt tacksam jag är över mitt liv, min familj, min kropp, min lagkompis, mitt jobb … ja allt. Vi promenerar lyckliga in i solnedgången. Eller åtminstone lyckliga mot Silvaplana och målet.

Nadja Odenhage

Går om ett herrlag och frågar hur dagen varit. Hemsk säger han närmast oss. Inte läge för småprat, så vi går vidare.

Närmar oss målet. Där står fotograf Nadja, nu måste ni springa hojtar hon. Så det gör vi. Springer på ren lycka. In i det där målet jag sett framför mig hela dagen. Kramar Anna. Tackar tävlingsledare Mats för ett helt fantastiskt lopp. Vi är så nöjda. Så stolta! Tack, tack, tack för en helt fantastisk dag.

Vann gjorde ubersnabba Daniel Hansson och Kristin Larsson på 6:14:18. (Här hittar du alla resultat.)
Foto: ÖtillÖ / Nadja Odenhage / Jacob Edholm

Posted in swimrun | Tagged , , , | 7 Comments